Frikänns för att de inte förstod "de svenska reglerna"- Oisin Cantwell - 2021-12-21

Jag tolkar dig som att du menar: Rådmannen som skriver den friande domen behöver peka ut vad domarna som friar anser brister i bevisningen så att åklagaren eventuellt kan åtgärda dessa brister om det är möjligt eller avstå från att överklaga om det framstår som lönlöst. Det är korrekt, så vitt jag förstår.

Däremot är det inte rådmannens uppgift att leta och framställa brister i meddomarnas resonemang. Då blir det knappast en rättvisande bild av förtjänsterna i detta resonemang om rådmannen är av en helt motsatt åsikt i skuldfrågan.

Jag tror dock det är lätt hänt att det blir så då det är inbyggt i systemet. Men det är som sagt mycket olyckligt för rättssäkerheten om det som i det här fallet leder till att domarna får sparken för att de utfärdat en friande dom.

En friande - eller fällande - dom är alltid möjlig i princip eftersom det handlar om värdering av unika bevis. Den integriteten i domen och lekmannadomarnas rätt att fatta de beslut i skuldfrågan de anser riktiga måste den lagfarna domaren som är juridisk kunnig alltid försvara, och det oavsett om hon anser att resonemangen är felaktiga eller t o m helt uppåt väggarna.

Det har inte rättens ordförande gjort här. Hon har istället skrivit en dom som uppenbart lyfter fram förmenta brister för att kontrastera det mot sitt eget förment utmärkta och klockrena resonemang och har sedan fallit till föga för kritik av juridiska aktivister med mål att med olika nämndemäns heder som medel försöka avskaffa nämndemannasystemet och attackerat istället för att försvara sina meddomare.

Domarna får naturligtvis inte sparken för att de föreslagit (och fått igenom) en friande dom. Däremot kan de få sparken om det är uppenbart att de friat i stället för fällt genom att de inte dömt efter lag och praxis.

Det finns alltså två instanser som kan avsätta domarna när det gäller nämndemän. Först har vi domstolen. Denna sparkar inte nämndemän för att de dömt fel dvs tvärtemot juristdomarna och friat, men det händer att den gör det för andra försummelser, vilket förstås inte är något att säga något om, utan som det bör vara.

Sedan har vi de politiska partierna och det är de som i detta fallet sparkat domarna för att dessa fått kritik. Detta är ett demokratiskt problem och ett rättssäkerhetsproblem. Den politiska opinionen är ingen lämplig instans för överprövning. Här borde både domstolen och rådmannen tydligt försvara nämndemännens rätt att döma enligt sin övertygelse i bevisfrågan och det har de inte varit.

Chefen för Uppsala tingsrätt uttryckte det så här i ett annat fall: https://amp.svt.se/nyheter/lokalt/up...itt-fortroende

Tyvärr verkar inte det räcka för de politiska partierna. Det verkar finnas behov av ett formellt krav på de politiska partierna att de inte får avsätta eller ge nämndemän silkessnörets på grund av hur de dömer, så länge man har systemet med att partierna utser nämndemän.

Men nämndemännen finns ju där för att spegla den allmänna rättsuppfattningen vilket de nu misslyckats med och blir utbytta.

Det kan man kanske tycka, men man kan också tycka att den som tillsätter en nämndeman också bör ha ett visst ansvar för att nämndemannen följer lag och praxis.

Om nämndemännen följer lag och praxis har de politiska partierna som tillsätter dem ingen kompetens att bedöma. Därför bör de överlåta sådana avgörande åt domstolarna - och domstolarna har inte avsatt nämndemännen ifråga.

Nämndemännen är representanter för den allmänna rättsuppfattningen, men som domare skall de döma efter sin egen uppfattning i skuldfrågan och efter lag och rätt. Det handlar ju som inte om att tillfredsställa rättsuppfattningen hos den allmänna opinionen som baserar den på bristfällig information då den inte deltagit i rättegångsförhandlingen som är central enligt omedelbarhetsprincipen.

Du bortser från att det finns flera dimensioner i detta. En av dem är bevisvärdering. Skulle det vara så (det kan ju tänkas) att nämndemän värderar bevisning på ett ovanligt sätt (till exempel, ställer orimliga krav på åklagarens bevisbörda, tar varje invändning för gott, kräver motbevisning för orimliga påståenden eller väljer att bortse från vittnesmål "därför att motparten är av fin familj") uppstår mede automatik den här situationen.

Reservationen betyder ungefär "mina två domarkollegor har värderat bevisningen alldes åt h-e och här berättar jag hur".

Men nu får vi se om åklagaren överklagar.

Nu för du vad jag förstår diskussionen tillbaka igen till nämndemännens bevisvärdering och det diskuterar jag gärna. Men vad du syftar på att jag missar för dimension undgår mig. Vi diskuterade alldeles nyss nämndemännens oberoende och ställning och jag hävdade det orimliga i att partierna tar ställning till bevisen och sparkar nämndemännen utifrån att partierna överprövar nämndemännens domslut och därmed gör en egen bevisvärdering. Där bör domstol och rådman försvara deras rätt att vara domare och att de inte skall vara rädda att fatta i den allmänna opinionen obekväma beslut.

Det kan tänkas att nämndemän liksom juristdomare i tingsrätten värderar bevis mindre bra. Det är en del av systemet och det är därför bevisen kan överprövas. Bevisprövning är ingen vetenskap med facit och varje fall är unikt. Vad som är orimliga krav på åklagarens bevisbörda kan alltid diskuteras, men man gör inga fel och i förhållande till lag och praxis genom vad andra anser är för höga krav på bevisbördan.

Rådmannen i det här fallet är partisk i förhållande till nämndemännen och har den avvikande uppfattningen. Sina skäl till detta beskriver hon i sin reservation. Då hon skriver domskälen åt nämndemännen är naturligtvis inte hennes uppgift att även där peka ut varför hon är skiljaktig och inte håller med majoriteten utan att ge rättvisa åt majoritetsuppfattningen genom att lyfta fram det mest pregnanta i sakskälen och förtjänsterna i resonemangen och ge dem samma slags juridiska putsning hon ger sin egen mening.

En grannlaga uppgift som det är tydligt att rådmannen Charlotte Scheutz inte klarat här lika lite som hon klarat att försvara domarnas och domens integritet.

”Av fin familj” är förresten en myt skapad av samma firma för juridisk aktivism Schultz & Cantwell som är drivande här. Det är del i en propaganda för att avskaffa nämndemannasystemet och minska allmänhetens insyn och kontroll av rättssystemet.

Hovrätten dömer till 4 månaders fängelse. Det var väl för väl

https://www.expressen.se/nyheter/kon...-av-hovratten/

Inte särskilt förvånande. Tingsrättsdomen var rätt skum. Mamman var tidigare dömd för misshandel av honom, och tingsrätten gjorde en del underliga uttalanden, t.ex.:
"Vad som är föräldrars rättigheter kontra en tonårings är också något som inte kan betraktas endast utifrån det svenska sättet att se på det. Mamman och styvfadern är från Ukraina och har bott kort tid i Sverige. <sonen> har bott i Sverige under samma tid och lärt sig språket vilket inneburit att han på kort sikt lärt sig sina rättigheter och därigenom fått ett icke obetydligt överläge mot sina föräldrar."

"De polismän som kommit till platsen har uppenbarligen låtit sig ta starkt intryck av <sonens>, förmodligen planerade och iscensatta gråt, och tagit parti mot den uppenbart, med tingsrättens fulla förståelse, som förälder frustrerade, <styvfadern>, som tvingats brottas med tonåringen för att ta ansvar för hela sin familj."

"Ingenting i utredningen visar att <sonen> på något sätt behandlats illa av sina föräldrar, utan visar tvärtom att det är han som brustit i respekt mot dem. Återigen kan domen mot mamman inte tas till intäkt för att föräldrarna skulle ha del i konflikten hemma. Skulle <sonen> börjat behandla föräldrarna med respekt hade problemen sannolikt ha kunnat lösas utan inblandning från rättsväsendet."

(Samtliga namn censurerade av mig.)

Vill någon själv läsa så kan domarna beställas ut:
Solna tingsrätt, mål nummer B 10973-21
Svea hovrätt, mål nummer B 896-22