Hur vet man vilken form av terapi man ska söka?

Hej kära Flashbackare.

Jag skulle behöva gå i terapi (nåja...) för mina problem då det numera är en ohållbar situation men då jag tidigare besökt VC för besök vill de direkt lobba mig vidare. Jag har tidigare fått remiss till KBT men när jag läser om det känner jag inte att det är för mig.

Min problematik handlar väl om samlivet och allt som rör mitt ”jag”. Det började väl med självhat över min sexualitet där jag hade och har svårt att både finna och acceptera vad jag gillar som är i princip allt förutom olagligheter som barn.

Spinner jag vidare några år framåt så har jag träffat en partner i ungefär 10 år men varit notoriskt otrogen som startade väldigt omgående. Svinigt som in i helvete men mitt sexuella behov kunde inte tillfredställas.

Jag har under den stora delen av mitt vuxna liv rökt cannabis kvällstid, i låt säga 9 år dagligen för att kunna sova och ”släppa” min tankar om rätt/fel, om mitt förhållande var något jag ville leva i hela livet. Jag har dragits hårt fram och tillbaka men varje gång jag bestämt mig för att det är nog, så har cannabisen satt en broms på hela verksamheten på gott och ont.

Snabbspolar jag fram till sista två åren så har jag fått panikångest som utlöstes i samband med att jag blev konstant uppringd av diverse luder jag avverkat under åren och jag blev helt hispig när jag kunde bli avslöjad. Nu började jag också få fysiska symtom som tex smärta och tinnitus.

Förra sommaren brakade det loss ordentligt där jag var tvungen att sluta med cannabis för det enda jag tänkte på när jag rökte var att jag inte älskade min partner på det sättet jag gjort innan. Här blev jag sjukskriven, åt lergigan dygnet runt i någon månad och blev satt på sertralin då jag fick suicidtankar.

Detta gör att jag håller mig vid ytan och guppar, men jag är förbannat trött på detta. Jag behöver få bikta mig, berätta vilket jävla as till människa jag är till någon och få hjälp att ta mig ur situationen då detta inte är hållbart längre. Är så stressad att jag har fått svamp över kroppen.

Jag prioriterar hela tiden andra människor även om det inte låter så och är rädd att det ska bli fel även om jag tusentals gånger har kommit fram till att jag borde vara ensam. Har flera gånger haft allvarligt samtal med min partner men varje gång det är dags att göra slut så låser jag mig själv och hjärtat hamnar i halsgropen.

Vilken form av terapi kan passa någon som mig egentligen?

Jag vill attackera problemet och få må bra någon gång, både för mig själv och min omgivning då mitt liv är en lögn. Terapiformer där jag ”lär mig hantera ångesten” vill jag alltså inte gå i första taget och jag misstänker att KBT är just detta.

Har några år gamla trådar i relationsakuten för den som är väldigt nyfiken, detta har pågått länge och jag orkar inte mer.

Jag har länge bara grävt en grop och kastat ner allt dåligt i den för att sedan lägga locket på och även om det veckovis fungerar så går det inte längre. Att ha konstanta ”mardrömmar” om att jag smygträffar andra partners i kombination med smärta i käkar, underliv, bröstkorg, hjärtrusningar, utmattning, svamp, körtlar som förstoras, dödslängtan mm är ohållbart. Enligt sjukvården är jag frisk på pappret via blodprov men jag känner mig helt slutkörd.

Hjälp, ungefär. Vart ska jag söka? Helst subventiolerat då jag inte har råd med 900kr besök.

Knark är guds gåva till mänskligheten. Jag hade hellre lagt 900 spänn på annat än psykologer. Du kan även söka den hjälpen via VC och då kostar det 100 eller 200 per besök upp till 2000 på ett år.

Först och främst behöver du terapi för att förstå att det inte finns någon terapi som kan hjälpa dig. Därefter behöver du ta många små steg i den riktning, mot det mål, du vill.

Psykodynamisk låter det som, men jag får inte grepp om vad det egentligen är du vill söka för.
Bästa är att få en remiss från din husläkare, då får du själv välja psykolog efter en förteckning som finns i den stad du bor. Då kostar det 200 per gång, och man får max 10 besök.

Det går inte längre. Jag har redan rökt i flera år trots vi har slumpmässiga drogtester på jobbet, men av någon anledning klarade jag mig alltid. Enda lotteriet jag har vunnit.


Okej, så det finns ingen som kan hjälpa mig att hitta vad jag egentligen vill?


Jag förstår att detta är väldigt luddigt. Jag behöver väl egentligen hjälp att inse vad mitt problem är och sen ta mig ut ur den situationen.

Det var egentligen min tanke om att ”jag måste göra slut för att må bra, jag älskar inte henne som förr” som fick mig över kanten. Det är precis som att jag vill, men när det håller på att bli verkligt så är jag för feg eller hoppas på att det ska kunna lösa sig även om jag stampat i samma situation under flera år.

Till en början så bör du starta med att tänka själv, varför gör du dom du gör.

Hur skulle du känna om andra gjorde samma saker mot dig, hur har dina partners reagerat när du varit otrogen och varför har dom reagerat som dom gjort.

Vad är det dom kännt och varför? Klarar du av den här biten så är du på god väg av att ha nytta av psykoterapi, om inte så är det bortslösat.

Vad säger din partner om otroheten? Hur vill du gå vidare med henne/honom? Vad saknar du i relationen?

Remiss till kbt kan kanske hjälpa dig en en bit på vägen, bättre att pröva och se vart det leder än att avfärda direkt. Finns olika former av kbt. En bra terapeut som du känner dig trygg med är det viktigaste, känner du att det inte fungerar, byt direkt. Troligtvis tar det lite möda att finna rätt, men börjar du leta så kommer du till sist att få hjälp.

Sist men inte minst, vad behöver du mest av allt just nu?

Jag är inte nöjd med mitt liv som helhet och inte med förhållandet. Känner ingen sexuell attraktion längre.

Partnern vet ingenting, förutom att jag flirtat kraftigt med personer som känner i början av förhållandet och sen lärde jag mig hålla det hemligt.

Hon har faktiskt varit otrogen mot mig och självklart tog det hårt, men jag ”rökte bort det” så att säga.

Helst så vill jag att det förblir hemligt då jag inte vill förstöra hennes tilltro till andra, om det nu blir en väg jag går till slut.


Hon vet ingenting och förhoppningsvis förblir det så. Egentligen skulle jag väl vilja att allt bara blir bra, men det känns som det är slut på kärlekskontot. Känner ingen attraktion även om vi försökt och försökt för att det ska bli bra. Är dock kåt, men det är alltid på andra. Till slut har det blivit bekvämare att bara gå till horor så slipper man oroa sig för att bli avslöjad.

Jag saknar väl att känna att jag vill vara med en partner, att känna förälskelse efter så här länge känns inte riktigt som något man kan förvänta sig. Det gick väldigt länge att jag bara kunde ligga av mig men för något år sedan började jag tyvärr få större intresse för någon enstaka tjej här och där, men eftersom jag har i princip försörjt min partner under dessa åren och riskerade att sätta henne på gatan så gjorde jag inget.

Det är ofta något som kommer upp när jag pratar med vänner och viss familj, att jag egentligen förtjänar ett bättre jämlikt förhållande där jag kan fokusera på mig själv istället för att dra tunga lass. Jag tycker såklart inte att jag förtjänar ett jävla skit efter vilket svin jag är, jag har lägst prio.

Jag skulle väl behöva någon guide, få mig att förstå varför jag gör som jag gör. Egentligen skulle jag bara vilja tro på att gå isär skulle lösa allas problem och att jag för en gång skull skulle slippa må dåligt.

Jag vet dock att jag skulle knäcka henne fullständigt och då blir det genast svårt när jag inte bryr mig om mig själv. Många år så höll jag på med självskadebeteende pga min sexualitet, till slut horade jag ut mig själv även om det fick mig att må dåligt för jag förtjänade inte bättre.

Detta är en sån jävla soppa, egentligen tror jag inte att någon annan kan reda ut detta men vänner tvingar mig mer eller mindre att söka hjälp. Åren bara passerar och jag gör inte något.

Stämmer detta?

1. Både du och din partner har varit otrogna mot varandra.

2. Du känner dig tvingad att stanna kvar i ert förhållande (som du mår dåligt av) för hennes skull.

3. Du är rädd att hon inte kan klara sig själv.

Finns det något att bygga på för er eller är alla skepp brända? Varför stannar ni båda i detta? Har du/ni funderat på parterapi?

Edit: Ni förtjänar bättre, båda två.

när det kommer till hjälp från människor så kanske man vet bäst själv

men i Sanningen bör det vara så att en inte vet vad man behöver själv. isåfall behöver man ju inte en Läkare i första taget.

Varför lever/ev.parasiterar din partner på dig?

Har ni barn?

Är ni gifta?

Alla påstående stämmer. Ett tag så hade hon inte klarat sig, definitivt.

Jag önskar att det fanns något att bygga, men när jag inte tänder på henne längre känns det lite jobbigt... vi stannar väl av olika anledningar.

Hon tycker jag är partner för livet ungefär. Parterapi, nja. Då måste man vara ärlig och det kan jag inte vara.