"Superman" i st f "Stålmannen" – finns det tidlösa kulturuttryck??

https://www.expressen.se/tv/nyheter/...som-bisexuell/

Det är festligt med olika generationer. Dagens unga vet att pojkar kan vara flickor... men de vet fan inte att Superman heter Stålmannen på svenska...

Vi förstår inte varandra och frågan är om vi längre respekterar varandra över åldersbarriärerna?

Vilken kultur kan vara så tidlös att den sträcker över generationer?

Vilken kultur från 50-talet är så tidlös att alla generationer kan samlas runt den?

Görs det kultur idag som kommer att leva över flera generationer, alltså förstås av alla på ett så likartat sätt att man kan samlas runt den?

Jag oroar mig mest var han ska byta om, som han så klassiskt gjort i en telefonkiosk. Det finns ju inte längre.

Stålmannen är ett betydligt mindre problem än Läderlappen enligt mig. Skulle påstå att Kalle Anka är den seriefigur alla vet vem det är och tror inte att det amerikaniserade namnet Donald Duck kommer få fäste här i Svedala.

Nej, det är ett problem. Men blir han queer kan han ju byta om på damtoa??

Kultur av god hög kvalitet är odödlig. För de som är intresserade av kvalitet, kanske max 20% av folket.

Men av kommersiella skäl introduceras ständigt nya karaktärer. Nytt säljer bättre. Även nytt men dåligt, men då byter man ut karaktärerna desto snabbare istället.

Under (den felaktiga rubriken*) ” Illustratörer dödshotas efter att Superman kom ut som bisexuell” står det med versaler ”AFGHANISTAN”.

Varför skriver Expressen ut det landet under rubriken?

[*= Det är inte Stålmannen som kommer ut som bi utan en nypåhittad karaktär, Lois och Clarks son, som gör det; ”Jon Kent”. I sin egen tidning ”Son of Kal-El”.]

Jag studsar minst lika mycket inför ordvalet "illustratörerna" som ekar vidare i mediarapporteringen (eller -agitationen, om man så vill). Vem har någonsin använt ordet illustratör på svenska för en serietecknare? Det vittnar nog mest om att många i media inte har någon särskild koll på det man påstår sig bevaka och analysera utan bara vidaretraderar det som passar in i deras älsklingsnarrativ.

Man kan kanske jämföra med när SvD:s Kristian Karlsson på tidningens ledarsida en gång försökte använda Stålmannen-filmen Superman Returns i en samtidspolitisk analys kring tilltagande rädsla och patriotism i USA (baserat på en nöjeskrönika av Andres Lokko som hävdade att "nu har Stålis gått och blivit patriot"). Men man behöver ju inte vara särskilt superhjältekunnig – själv är jag det knappast – för att observera att filmen tvärtom ville bryta med hjältens "the American way"-ideal och i stället framställa honom som hela planetens hjälte. Det hade alltså varit långt mer rimligt att se den som ett exempel på nymornad globalism, en kritik av de nationalistiska stämningar som uppstod efter 11 september. Men det var förmodligen inte intressant för vare sig Lokko eller Karlsson som hellre ville använda den som en vehikel för sin egen berättelse. (Jämför med hur den förstnämnde nu för bara några dagar sedan utnyttjade sin recension av ABBA:s nya skiva för att markera mot den "patriotism" han tycker sig se hos "flera svenska riksdagspartier".)

Så till själva frågeställningen: ja, jag tror att det finns tidlös kultur som på olika sätt svarar mot ett allmänmänskligt telos. Även inom populärkulturens och underhållningsindustrins alster. Det eventuella problemet är väl att kritiker som framför allt skolats av musiken och populärkulturen, som Lokko och många med honom, har en rent konsumistisk-hedonistisk attityd till kultur: dess syfte är att ge dem själva njutning genom att bekräfta dem själva, de egna erfarenheterna och den egna världsbilden. Den skall inte avspegla något allmänmänskligt utan stryka dem själva medhårs.