Varför fick nordgermanska språk artikel efter subjektet?

1 Snön.

2 Den bästa

3 Det bästa

4 Bussen

5 Hörnet

6 Dom/De andra

7 Fåglarna

8 -nen

9 -t

10 -men

11 -met

Det kanske var 11 artiklar då. Jag kan inte komma på -nen, -t, -men och -met. Ge gärna förslag.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Artikel_(grammatik)

Okej, jag hade missat adjektiva ändelser, men flera av dem du nämner är ju bara fördubbling av konsonant innan den bestämda formen, vilket jag inte tycker kvalar in för att räknas som separat ändelse. Jag vill inte ens skilja mellan -et/-t och -en/-n, då det i mina ögon är samma ändelser.

-(e)n, -(e)t, -na och -a. Det sistnämnda förekommer både i adjektiv och substantiv. Det är alltså lika många olika former som spanskan har (el, la, los och las). Tyskan har sex (der, die, das, den, dem, des).

Även tyskan har ju i några fall en sorts artikel påhängd på substantiven.
Till exempel heter det Ein Student lese jeden Tag (en student läse varje dag), men däremot Ich sah den Studenten einen Apfel stehlen (jag såg studenten stjäla ett äpple).
Eller Der Präsident wohnt im Schloß Bellevue (presidenten bor i Bellevueslottet), men däremot Wir haben dem Präsidenten empfohlen abzuhauen (Vi rekommenderade presidenten att sticka härifrån).

Artikel? Det är ju en ändelse som brukas i en viss grupp av substantiv. Det finns säkert kloka saker att läsa därom, men ändelsen i detta fall verkar mer likna adjektivändelser och har antagligen mer att göra med det, alltså en stelnad form av substantiverade adjektiv som lånat sitt mönster till andra substantiv.

der junge Mann
den jungen Mann
dem jungen Mann
des jungen Manns

der Junge
den Jungen
dem Jungen
des Jungen

(Jag hoppas jag fick till det där så det blev rätt.)

Dessa substantiv vore månne snarare att betrakta som presensparticiper, som böjs som adjektiv? Den studerande resp. den presiderande.

Vad är "människans naturliga logik"? Dr Zamenhof gjorde ett försök att skapa ett språk som han tyckte byggde på ren logik - esperanto, men esperanto byggde enbart på indoeuropeiska språk.

Vilket språk är mest logiskt - ett analytiskt språk eller syntetiskt? Jag tror inte någon kan svara på den frågan.

Om man veta hur ett språk som kanske är byggt på "människans naturliga logik" ska bör man leta efter ett riktigt uråldrigt språk. San-språken i södra Afrika talas av människor som anses leva på det mest ursprungliga sättet. Då borde ju även språken de talar också vara ursprungliga men det är inte alldeles säkert att de alltid talat språken de talar nu.

Sumeriskan är det äldsta kända språket som man känner till och det är ett analytiskt språk. Men återigen, sumeriskans skriftliga lämningar är bara 5 000 år gamla, och människan har talat avancerade språk i minst en halv miljon år, så egentligen är det omöjligt att besvara frågan om hur ett språk byggt på "människans naturliga logik" ser ut.

Fast i tyskan brukar ju också olika ändelser visa vilket kasus ordet står i.

Fast sällan eller nästan aldrig genom ändelser på substantiven (annat än i genitiv; i äldre tyska och stelnade uttryck dock även i dativ: nach dem Kriege, zu Hause, etc.)

För att ansluta till inläggen närmast ovan förekommer ju ändelser inte bara på substantiverade latinska presensparticiper som Student och Präsident utan även på ord som äktgermanska der Friede (”ein bißchen Frieden wünsch’ich mir”) och grekliknande der Photograph, der Philosoph osv, där det ingalunda är fråga om substantiverade presensparticiper eller adjektiv. (”Wir unterhielten uns mit dem Photographen zur innenpolitischen Lage”; vi samtalade med fotografen om det inrikespolitiska läget.)

Även tyskan har ju i några fall en sorts artikel påhängd på substantiven.
Till exempel heter det Ein Student lese jeden Tag (en student läse varje dag), men däremot Ich sah den Studenten einen Apfel stehlen (jag såg studenten stjäla ett äpple).
Eller Der Präsident wohnt im Schloß Bellevue (presidenten bor i Bellevueslottet), men däremot Wir haben dem Präsidenten empfohlen abzuhauen (Vi rekommenderade presidenten att sticka härifrån).

Med artikel menar man vanligen, såsom trådskaparen gjorde, ett morfem som uttrycker någon sorts (o)bestämdhet, och det gäller ju inte tyskans oblika -(e)n. Man säger visserligen den Namen, men även einen Namen, jeden Namen, welchen Namen, keinen Namen, osv., med samma -n.