Citat:
Achmatova, Anna (pseudonym för Anna Andrejevna Gorenko), ryska, född 23 juni 1889 i Bolsjoj Fontan i Odessa, död 5 mars 1966 i Domodedovo, Moskva [enl. en annan bok dog hon i Leningrad].
Achmatova avslutade gymnasiet i Tsarskoje selo (nu Pusjkin) och studerade sedan juridik och filosofi i Sankt Petersburg och Kiev. Mycket mot sin fars vilja började hon ge ut sina dikter 1907. Av hänsyn till honom skrev hon därefter under sin tatariska mormors namn. År 1910 gifte hon sig med diktaren Nikolaj Gumiljov, som grundlade akmeismen tillsammans med bl.a. Osip Mandelstam. Achmatova fick ett rejält genombrott 1912 med samlingen Vetjer (Kväll) och blev tidens mest hyllade diktare. Samtidigt arbetade hon som bibliotekarie, studerade konst- och litteraturhistoria (särskilt Pusjkin) och skrev essäer om bl. a. Dante och Byron. I slutet av 1920-talet förklarades hon vara "borgerlig och dekadent", en "inre emigrant" som inte kunde publiceras. Under andra världskriget togs hon till nåder igen tack vare sina patriotiska dikter. Men 1946 inledde partiet, med kulturminister Andrej Zjdanov i spetsen, en direkt hets mot bl. a. Achmatova, som uteslöts ur författarförbundet. Achmatovas andre man, hennes son Lev Gumiljov och vännen Osip Mandelstam var bland de många som sändes till lägren. Rädslan under Stalintiden är ämnet för diktcykeln Rekviem, som först 1986 kunde publiceras i sin fulla längd i Sovjetunionen. År 1954 rehabiliterades hon och återanslöts till författarförbundet, men levde ett tillbakadraget liv. I väst mottog hon före sin död flera utmärkelser, bl. a. ett hedersdoktorat i Oxford 1965. Hundraårsminnet av hennes födelse firades över hela Sovjetunionen 1989, och ett museum invigdes i det dåvarande Leningrad.
Achmatovas poesi spänner över ett brett register, med rötter i antiken, i klassisk rysk och västeuropeisk tradition och med bibliska och folkliga inslag. Temana är övervägande ljuvt smärtfyllda kvinnliga erfarenheter av sviken kärlek, svartsjuka och längtan. Hennes mogna diktning, t. ex. huvudverket Poema bez geroja (Ett poem utan hjälte), sträcker sig dock långt utanför intimsfären. Verket, som hon skrev 1940-62, är en kalejdoskopisk skildring av den ryska silveråldern med ett myller av dolda citat och har liknats vid T. S. Eliots Det öde landet. Till hennes övriga lyriska huvudverk räknas Tjotki, 1913 (Radband), Belaja staja, 1917 (Den vita skaran), U samogo morja, 1921 (Vid havets brädd), Podorozjnik, 1921 (Groblad), och Anno Domini MCMXXI, 1922.
(Ur Bonniers Författarlexikon)
Citat:
Några dikter i R. Lindqvist, Ur Rysslands sång (1936) och Under röd himmel (1947); Rekviem, 1963 (tolkad av Eva Lindström och Rolf Linnarsson, BLM 1966); Tio dikter i Jangfeldt-Julén, Rysk poesi 1890-1930 (1972); Ett poem utan hjälte och andra dikter (tolkning av Hans Björkegren, 1978); Dikter i Björkegren-Blomqvist, Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky, 1989.
