Märkliga efternamn man hittar på landsbygden, varför?

Ja det är ju känt att vallonerna höll sig till varandra, dom utgjorde ju en yrkesmässig elit med hög status och samma gällde för tyskarna att dom pratade en säregen svenska ända in till WWII.
Tyskgruvorna, bruken, det fanns gott om tyskar i hög position, efter WWII då försvenskade dom sig snabbt.

Ja, det är en svårare fråga..

Det där skulle jag bra gärna vilja se någon källa till. Att tyska familjer skulle ha talat "en säregen svenska" i generationer, och att detta skulle ha fortgått fram tills det började gå dåligt för tyskarna i andra världskriget. Otroligt att man aldrig har hört om det tidigare, fast det var allmänt känt. Man får ju skämmas.

Det var väl 1911, tror jag, som lagen ändrades och man i stället för att göra lite som man ville, i de flesta fall patronymikon (pappas namn + -sson respektive -dotter), skulle ha familjenamn som går i arv och kvinnan fick mannens efternamn vid giftermålet. Vissa släkter hade ju redan familjenamn som gick i arv, som fint folk. Andra tog helt enkelt sitt patronymikon, Karlsson, Olsson eller vad det nu var. Andra hittade på eget, gärna med hemtrakten som inspirationskälla, eller hade soldatnamn.

Jag skulle gissa att om det finns två familjer Andersson som bor vid "Söretåa i Långesjöhult" sedan tre generationer och namnen nu blir permanenta blir det kanske viktigare att skilja ut sig från den andra familjen för att undvika sammanblandning? I förra generationen hette man kanske Nilsson respektive Persson i Söretåa, och dubbla Anderssons hade varit ett tillfälligt problem under en generation som lätt löstes med att de hade olika förnamn, smeknamn eller dylikt. Jämfört med i staden där det ändå fanns fem familjer Andersson i Klotgränd, folk flyttar oftare och ändå inte kan identifieras som "Anderssons i Klotgränd", och dessutom snart är
"Anderssons på Skomakargatan" i stället. Fanns säkert stadsbor som bytte namn på liknande sätt men de kanske försvinner i mängden och märks mindre jämfört med en bofast släkt med flera generationer med udda namn på en liten ort. Spekulationer så klart!

Har sett detta när jag kollat upp äldre släktingar i registren, att något händer efter sekelskiftet, i vissa fall blir folk svåra att hitta. En gift kvinna som hette "Alma Svensdotter", gift med "Gustav Karlsson" blir då "Alma Karlsson". Flera ogifta kvinnor ändrar från patronymikon "Svensdotter" till efternamn "Svensson" eller motsvarande även om de inte gifter sig, medan andra behåller -dotter eller tar sin fars efternamn, t ex Sven Olofssons dotter, tidigare Inger Svensdotter, blir Inger Olofsson.

I Dalarna har man ju gårdsnamn som ligger före förnamnen. T ex kan man heta något i stil med Ers Jenny Karlsson, Bogg Anders Grönberg osv. Konstnären Erkers Marie Persson är väl ett känt exempel. Det har väl mest uppmärksammats när det gäller gårdar med kvinnonamn, i stil med Annikagården, Gunillagården o dyl. Då kan detta bruk leda till stora starka karlar med namn som Annika Bengt Svensson och Gunilla Per-Olof Nilsson.

För övrigt är det väl denna typ av namn (som TS exempel, alltså) som brukar kallas snutnamn, och förärats en egen blogg.

https://snutnamn.blogspot.com/?m=1

Teorin bakom just ordet snutnamn är väl att folk inom yrken där man ofta benämns med efternamn inte vill försvinna i en massa av andra Svenssonar, Johanssonar och Andersssonar och därför är mer benägna att ta sig ett nytt efternamn. Då man, åtminstone enligt den förra namnlagen (den ändrades nyligen), inte fick ta släktnamn som bars av ett visst antal andra så namn som bars av en eller ett fåtal släkter var skyddade från "inkräktare", återstod för många att ta ett unikt nypåhittat namn eller hitta ett vars bärare dött ut. Det nya namnet måste annars finnas i ens egna familj sedan tidigare, eller, tror jag, vara väldigt vanligt, för att man skulle få ta det.

De tagna namnen tenderar därför att vara lite udda men följa mönster för klassiska naturnamn, med ändelser som berg, gren osv sammansatt med något nytt, eller så hittar man på något som låter tjusigt och adligt men inte är det, som kanske Silfverpenna eller Gyllenbook eller Prilling eller Flashbackare eller vad man nu kan hitta på.

Fast Flashbackare kanske inte hade blivit godkänt? Men är man från Örebro kan man ju t ex heta Öreback då. Bara fantasin sätter gränser. Nästan.

Ämnet är fortsatt väldigt politiskt känsligt. Tyskar hade ett finger med överallt b la i vår krigsindustri, det finns att läsa om men att jag orkar inte hålla på att leta upp fakta och att det ligger hyfsat vid sidan av och kommer upp vid special intresse.
Sverige utvecklade och tillverkade vapen åt Tyskland och samtidigt så fick vi ta del av tysk spets teknik vilket införlivades i slutet av kriget och i det kalla kriget.

Tyskättlingarna utgjorde en elit inom gruvnäring och industri och banden till Tyskland var ju rätt självklart av ren vinning. Tyskland var i behov av allt men stod satt i blockad.

Tyska utgjorde det gemensamma tekniska fackspråket ända in på 70-talet, höll man på med teknik då var man lite så tvungen till att kunna tyska, sedan så tog engelskan över helt.

Son namn det är ju så billigt att det finns inte. Ett sorgligt arv ur livegenskap och statarkultur, Nils får en son, Nilsson!

Dissar du -ssonnamnen! Tycker de är helt okej, och lär väl bli allt mer exotiska och pittoreska med tiden, allt eftersom de byts bort för att de är för vanliga. Är väl ett sätt att hålla reda på släktskap i tider då sådant var viktigt och det kanske inte fanns så många personer med samma förnamn att hålla reda på.

Haha, säg det till adeln där många fortsatte att använda patronymikon till sitt ättnamn under hela 1900-talet. Magnus Uggla heter exempelvis Claessson. Varför? Därför att hans far hette Claes. Patronymikon är inte ett tecken på livegenskap.

Jag tyckte att sonnamn var tråkiga när jag var yngre.
Jag minns att jag tittade i telefonkatalogen och såg hur många sidor sonnamnen fyllde.
Det var sida upp och sida ner.
Gud så tråkigt att heta Andersson, brukade jag tänka.

Men nu tycker jag att sonnamnen är det finaste som finns. Nilsson! Så typiskt svenskt. Så fint.
Jag antar att jag tycker så eftersom det svenska börjar försvinna. Då blir det svenska liksom fint

Björn Ulvaeus farfar hette Andersson. En del sånger har Björn,Benny och Stikkan som kompositörer.

Hade Björns far eller farfar inte tagit efternamnet Ulvaeus hade vissa sånger haft Andersson,Andersson och Andersson som upphovsmän. Lite väl många -ssonnamn kan man tycka.

Andersson får kanske en högre status,nu när landet har en statsminister som bär namnet.