Märkliga efternamn man hittar på landsbygden, varför?

Dalarna sticker väl ut mest! Danilsgård, Högosta, Ers, Bogg

Haha, har väldigt dålig koll på dalarna, det där låter ju Tolkien.

Definitivt, dom var inflyttade till 08a från Medelpad så dom tyckte dom kunde kosta sig på det.

Detta lärde mig en annan sak som är OT men jag har alltid undrat vad L-län etc betydde, man såg det väl ofta i kontakt/sex-annonser, eller åtm radannonser långt efter att det togs bort? Fanns det kvar på andra ställen? Kommer mest ihåg att jag undrade vad det betydde och kopplar det av nån anledning till porren i skogen. Kan jag ha rätt?

Helt klart, men dom kan ju knappast ha påverkat i denna stora utsträckning?

Bröllop verkar modernt igen, men när dagens individualistiska ungdomar gifter sig på 2000-talet vill de inte ta hans namn, och inte ett tråkigt dubbelnamn, utan de formar nya unika namn. T.ex. genom att ta en stavelse från hans och en från hennes namn.

Soldatnamn (Gladh, Strid, osv) delades ut sedan 1600-talet och är ofta korta, men de exempel du räknar upp är inte sånna. Exemplen är inte heller den typ av korta extranamn som används i Dalarna efter gården, t.ex. Skifs eller Björs.

I vissa socknar (dvs landsorter) blev det vanligt under 1800-talet att bilda nya efternamn bestående av ort plus ett naturfenomen. Edström, edlund, edin, osv, om man kom från en ort som började på Ed. Förvånansvärt ofta höll man sig till detta mönster, och många från samma ort hette lika, fastän de inte var släkt, och fast det inte fanns någon namnlag eller myndighet som reglerade detta. Gissar att prästen påverkade de lokala trenderna, eller jantelagen. Svensken ville inte sticka ut men vara konform. Hälften av de exempel du räknar upp har den strukturen och flera skulle kunna vara från den tiden. Eller åtminstone bildade av efternamn från den tiden.

I andra socknar, och även i städer, var det vanligare att göra om patronymikon till efternamn (Andersson kom tidigare av att pappa hette Anders, men sedan andra halvan av 1800-talet fick även Anderssons barn och fru heta Andersson).

Gällande patronymikon kunde även ogifta kvinnor heta Andersson istället för Andersdotter från slutet av 1800-talet, om pappa hetta Anders, kanske av samma skäl som att man säger Ms istället för Miss och Mrs nu - its "none of your business" om kvinnan är gift. Patronymikon var lagligt fram till 1960-talet, men jag har bara sett att det förekom till 1930-talet. Numera är det återigen okej enligt namnlagen, men få verkar passa på att bilda nya patronymikon som Tommysson eller Mohammedsdotter eftersom man vill ta något både från hans och hennes släkt.

När det gäller efternamn så skulle jag säga att det finns tre kategorier människor

1. Den som bara har sitt efternamn efter föräldrarna (Oftast boende på landet, som känner stolthet för sitt namn och sin släkt/bygd) Dessa namn kan vara så kallade "son"-namn, eller tex Selander, Nässlander, Ramstedt, (namn tagna efter boendeort + tillägg) på 17-1800-talet när man tyckte Eriksson och Svensson blev för vanliga.

2. Detta är folk som byter namn till nåt som dom tycker låter adligt som dom har i släkten, eller tror dom har i släkten.

3. Folk som hittar på egna efternamn, oftast stadsbor som för att öka sin förträfflighet hittar på nåt som dom tycker är häftigt och ska bringa lycka och status.

...och 4, Dom som inte bryr sig alls och som knappt vet vilka mormor och morfar var.

Efternamn är egentligen bara för identifiering utsocknes eller bland stadsbor.

”På landet” titulerar man sig med förnamn och gårdsnamn. Ex. ”Stig på Storegården, Johanna på Stommen, Peter på Skattegården, Anna på Bäckagården osv.

Kudos!

Har du någon input på suffixet -bring?

Min frus släkt på faderns sida tog sig gårdsnamnet därav att dom var finnar men svenskar, dom hade bott här allt sedan 1700-talet. Man får inte ta sig namn hur som helst och då blir det till att skapa ett eget.
Jag tror att det finns mycket av det där ute på landsbygd, finn ättlingar tysk vallon tattare.
Jag bor ute på landsbygd själv och har noterat att dom gamla genuina släktena som dessutom är ingifta i varandra ser lite så franska ut till utseendet och att en del grenar har udda namn, jag tippar på att dom är ättlingar till valloner.

Seglivad myt.. valloner kom främst till roslagstrakten och östergötland med sina bruk, men det var några hundra/något tusental sedan 1600-talet och de flesta har blandats ut så det vallonska blir någon procent.. finnar är ofta ljusare än svenskar i hår och ögon, tattare höll väl sig för sig själva. Nä, troligare att svenskar är mörka för att, hör och häpna, det finns mörka pursvenskar också (brunt hår och melerade ögon) som troligen inte har den muterade blåögda genen. https://slakthistoria.se/valloner/myten-om-vallonerna

Sedan är det ju möjligt att vissa adliga släkten, kungligheter osv. fick fint besök emellanåt av fransmän, tyskar och rikingar från övriga Europa som gifte in sig i släkterna. Men svenskar var till för några decennier bland de mest homogena befolkningarna med låg inblandning av utlänningar. Möjligen att en del norrlänningar har en hel del samiskt i sig.

[quote=Tråknick|77717891]Kudos!

Har du någon input på suffixet -bring?[/QUBOTE]


Exempel: Bring, Embring, Tollbring finns det flera som heter. Andra exempel är. Alsterbring, Ardebring, Carsbring, Embring, Fornbring, Gullbring, Hogbring, Holmbring, Häggbring, Ibring, Kolebring, Lägerbring, Jelbring, Perbring, Reisbring, Rogbring, Rosbring, Sebring, Säldebring, Särbring,Tagbring, Torsbring, Warebring, Westerbring, Wigbring.

Det finns många nu levande uppemot 100-årsåldern, så det är ingen ny namnform. Bring har aldrig varit ett ord enligt SAOB, utan det är förmodligen kopplat till ortnamn.

Esbjörn Embring föddes 1657 på Embricke i Hycklinge socken, Östergötland, så namnet kan vara taget från den orten. Ättlingar gifte in sig i adelsätten Staël von Holstein, bland annat genom att gifta sig med en kusin, och äger slott än idag. Se https://www.adelsvapen.com/genealogi/Embring .

Det är väldigt vanligt att osäker underklass och i viss mån medelklass tar såna skämmiga efternamn.