Kvinnlig pristagare visade sig vara 3 män

Pristagarna trodde väl inte att det kvinnliga namnet gett fördelar, men marknadsföringen eller bilden av författaren verkar ha dragit fördel av den spännande kontrasten mellan en kvinnlig mattelärare och böcker med våldsamt innehåll.

Författarna kanske inte identifierar sig med sitt biologiska kön (om ett sådant nu existerar)

Jag fattar inte vad uppståndelsen här i tråden beror på. Hittills tycks det som att det är en enda kvinna på Twitter som tycker att det är bedrägeri, eller? Förtjänar det så här många inlägg? Var är alla hänvisningar till hur drevet går mot dessa herrar, eller andra kulturjournalister och feminister som rasar?

Men läs tråden kanske? Vinnande bidraget "Ciudad de fuego" skriven av Sergio López (seudónimo)

Sergio är en manlig pseudonym. Det roliga är att deltagarna var tvungna att i slutna kuvert lägga in namnet bakom psedonymen. 7 av de 10 finalisterna var bakom pseudonym. Dessa kuvert skulle endast öppnas ifall de vann så att bara vinnarens psedonym blev avslöjad. I detta kuvert angav vinnarna ytterligare en pseudonym, Carmen Mola.

Upprördheten över att de var män avslöjar alltså att juryn tjuvkikat i kuverten och sedan blivit upprörda över att det var tre män bakom den andra pseudonymen. Feminazjuryn föll på eget grepp.

Läs detta.




Rubriken på ämnet borde ändras till " Kvinnlig pseudonym bakom manlig psedonym bakom vinnande titel var tre män"

Det är ju fortfarande så att pseudonymen Carmen Mola lanserats som en kvinna och det är väl det reaktionen handlar om, inte utnämningen. Hade de använt Sergio López (seudónimo) skulle dessa böcker inte rönt samma intresse.

Sedan är ju TT-artikeln som länkas till i trådstarten i vanlig ordning lika rörig och informationsvriden som bara TT kan åstadkomma.

" De är bedragare twittrar Beatriz Gimeno, författare och tidigare chef för Spaniens nationella jämlikhetsinstitut"

Avsaknaden av humor är i sig själv stor humor med detta uttalande. Allting som dessa politiska genitalspecialister som räknar antalet könsorgan i kulturlivet tar för sig blir bara patetisk.

Men något annat kan man inte vänta sig i detta könskriget, det visar bara hur gravallvarligt och upplåst pompöst det ständigt och jämt blir.

Vad är det för fascistiska rasideologiska idéer att dela upp människor beroende på kön, vi är alla lika mycket värda?

Konstsignerandet är precis som du skriver verkligen konstvärldens livsluft, därmed inte konsten utan den som gjort den påstådda konsten. Signering av tavlor finns som bekant inte i den äldsta historien och konstnären lämnar inte hantverksstatusen förrän runt 1800, så förstås behövs inga signaturer i sig. Upphovsrätten i litteraturen är inte heller så där förskräckligt gammal utan tillhör också som känt det sena 1700-talet.

Är det viktigt att signera eller ha en känd upphovsperson? Jag skulle säga att det inte behövs för konsten, men däremot för upphovsrättsersättningen. Det skulle i så fall göra konstnären till ett kommersiellt yrke helt jämförbart med att sälja trädgårdsmöbler, dammsugare eller vara busschaufför.

Men vill konstnärerna verkligen se sig själva som vilka nasare som helst? Tror inte det. Gissar att de är i två grupper; försäljarna som signerar sin konst, böcker och musikstycken, och de ytterligt få som bara jobbar för konsten utan krav på erkännande av andra.

Konstnären är därmed sedan 1800-talets början som vilken jobbare som helst. Så frågan är om vi borde ha statliga stöd till konstnären eftersom den signerar och uppbär inkomst av sitt verk, precis som den vore bagare, skräddare eller bilmekaniker? Då skulle varje företagare som sätter sin kråka på sin produktion uppbära statsersättning. För vem kan i vår postmoderna tid tala om vad som är konst, eller inte konst. Det här senare dock helt OT, så ursäkta för det.