Förstår mig inte på konceptet Stoicism.

Jag skrev att ingen blir tröstat av det.
Alltså är det ingen tröst.

Varenda människa som någonsin existerat har lidit rejält och aldrig funnit någon rim och reson här, sedan kan man lajva stoicism eller vad du vill till din grav. Men faktum är att inget löser sig någonsin, det är vad historien visat oss. VARFÖR fortsätta med detta uppenbarligen utsiktslösa och extremt kostsamma experiment? Allt är bara gissningar och tro och vanföreställningar. Inga reella evidens finns för hopp. Det är fruktansvärt trist att behöva vara realisten i gänget men förhindrar det att fler människor lider helvetets alla kval så tar jag på mig smutskastningen.

Mycket av problemet ligger i att vi inte reflekterar över existentiella frågor.
Normen är att inte tänka utanför boxen.
Jag vet inte vad som hade hänt om befolkningen hade tagit sig an existentiella frågor, vissa hade säkert hållit kvar vid sina gamla föreställningar.
Men det hade varit enklare att nå ut med insikten om att livet har ett negativt värde.
Folk är alldeles för stängda filosofiskt för att det ska kunna ske just nu.

Så är det. Det ligger massor av saker i vägen för en klar och nykter syn som vi redan gått igenom. Sorgligt men sant.

"Om min herre vrider mer kommer benet att gå av" sa Epiktetos lugnt. Ögonblicket senare gick benet av. "Vad var det jag sa" var Epiktetos enda kommentar. Han gick därefter haltande genom livet men det störde honom inte särskilt mycket.

Stoisk sensmoral: somliga saker kan vi bestämma över, andra inte. Den som strävar efter frihet och lycka måste först förstå det.