Halloj.
Är en snubbe på 27 år någonstans i mellersta Sverige.
Har haft det en aningen stormigt under livets gång... Det känns som att mina nerver och tålamod blir mer och mer instabila.
Självmedicinerar med Hasch & Whisky för ofta när jag inte jobbar.
Växte upp under en väldigt turbulent skilsmässa, i skolan var det verbal mobbing från förskolan till slutet av 9an pga mitt ovanliga efternamn.
Att knyta nya relationer med flickvänner och nya vänner blev väldigt enkelt från gymnasiet till jag var ca 23 men nu börjar detta danka av rejält... Isolering och missbruk.
Snälla tro inte att jag tar på mig offerkoftan här och söker efter uppmärksamhet, jag skriver detta för att jag genuint behöver hjälp eller andras perspektiv och åsikter.
Efter många år av flickvänner som varit otrogna, nedkörda i drogträsket eller allmänt fulla av diagnoser och vänner som blåst mig på pengar så har jag valt att bli isolerad, jag orkar inte med längre att folk stampar på mig sen går vidare.
Testade på lite av den kriminella banan ett tag men insåg att en kula i pannan inte är värd blodspengar, tog mig i kragen och fixade jobb, efter 5 arbetsplatser på rad för jag fått sparken för auktoritetsproblem och åsikter om arbetsplats säkerhet så har jag nu landat på ett hotell där jag städar på natten, känns perfekt... Slipper människor och jag är min egna chef.
Men varje gång jag får för mig att det blir ensamt och trist i längden och ska börja dejta så går det åt helvete, antingen blir jag ghostad eller så tröttnar jag på att det blir för enformigt i längden, vardag är trist.
På senare år har jag börjat utveckla mörka tankar, "när min mamma en dag går bort och inte längre kan bli sårad av mina gärningar så kommer den sista spärren släppa i mig, den som står i min väg kommer få veta att hen lever"
Med åren så har min sympati och empati för medmänniskor nästintill försvunnit, speciellt efter vi alla såg hur dumma i huvudet och egoistiska svensken egentligen är under Corona pandemin, den ständiga jakten på status och pengar och "jag jag jag" mentaliteten.
Testade på att gå med i missbruks-rehab i 9 månader, gruppboende strikta regler och många NA/AA möten... Insåg att det här vill jag inte heller hålla på med resten av livet, lyssna på texter där Gud hedras, vad fan har han någonsin gjort för mig liksom? Och de äldre herrarna som sitter och ojar sig varje möte om ont i kroppen eller "min hund slogs med en annan hund på promenaden idag så det mår jag väldigt dåligt över" värdefulla delningar verkligen.
Hoppade av programmet och missbrukandet eskalerade, vansinnet var tillbaka.
Dag ut och dag in samma skit, vakna... Kaffe tv-spel och röka brass, jobba sova. Har ingen ork eller lust för att göra någonting annat... Självmordstankarna blir mer och mer intensiva år efter år, men är för feg.
Vad kan jag göra för att få någon typ av lugn i kroppen och ett drägligt liv? Jag har alltid levt med panikångest och depression, jag kan inget annat.
/Arrogant Cyniker
Är en snubbe på 27 år någonstans i mellersta Sverige.
Har haft det en aningen stormigt under livets gång... Det känns som att mina nerver och tålamod blir mer och mer instabila.
Självmedicinerar med Hasch & Whisky för ofta när jag inte jobbar.
Växte upp under en väldigt turbulent skilsmässa, i skolan var det verbal mobbing från förskolan till slutet av 9an pga mitt ovanliga efternamn.
Att knyta nya relationer med flickvänner och nya vänner blev väldigt enkelt från gymnasiet till jag var ca 23 men nu börjar detta danka av rejält... Isolering och missbruk.
Snälla tro inte att jag tar på mig offerkoftan här och söker efter uppmärksamhet, jag skriver detta för att jag genuint behöver hjälp eller andras perspektiv och åsikter.
Efter många år av flickvänner som varit otrogna, nedkörda i drogträsket eller allmänt fulla av diagnoser och vänner som blåst mig på pengar så har jag valt att bli isolerad, jag orkar inte med längre att folk stampar på mig sen går vidare.
Testade på lite av den kriminella banan ett tag men insåg att en kula i pannan inte är värd blodspengar, tog mig i kragen och fixade jobb, efter 5 arbetsplatser på rad för jag fått sparken för auktoritetsproblem och åsikter om arbetsplats säkerhet så har jag nu landat på ett hotell där jag städar på natten, känns perfekt... Slipper människor och jag är min egna chef.
Men varje gång jag får för mig att det blir ensamt och trist i längden och ska börja dejta så går det åt helvete, antingen blir jag ghostad eller så tröttnar jag på att det blir för enformigt i längden, vardag är trist.
På senare år har jag börjat utveckla mörka tankar, "när min mamma en dag går bort och inte längre kan bli sårad av mina gärningar så kommer den sista spärren släppa i mig, den som står i min väg kommer få veta att hen lever"
Med åren så har min sympati och empati för medmänniskor nästintill försvunnit, speciellt efter vi alla såg hur dumma i huvudet och egoistiska svensken egentligen är under Corona pandemin, den ständiga jakten på status och pengar och "jag jag jag" mentaliteten.
Testade på att gå med i missbruks-rehab i 9 månader, gruppboende strikta regler och många NA/AA möten... Insåg att det här vill jag inte heller hålla på med resten av livet, lyssna på texter där Gud hedras, vad fan har han någonsin gjort för mig liksom? Och de äldre herrarna som sitter och ojar sig varje möte om ont i kroppen eller "min hund slogs med en annan hund på promenaden idag så det mår jag väldigt dåligt över" värdefulla delningar verkligen.
Hoppade av programmet och missbrukandet eskalerade, vansinnet var tillbaka.
Dag ut och dag in samma skit, vakna... Kaffe tv-spel och röka brass, jobba sova. Har ingen ork eller lust för att göra någonting annat... Självmordstankarna blir mer och mer intensiva år efter år, men är för feg.
Vad kan jag göra för att få någon typ av lugn i kroppen och ett drägligt liv? Jag har alltid levt med panikångest och depression, jag kan inget annat.
/Arrogant Cyniker
