Jobbar på psyk, fråga mig vad ni vill

Bättre att läsa lagen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument..._sfs-1991-1128

” Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket ska det även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa”

Dvs fara för sig själv eller andra.

Svenska wikipedia gör jobbet ganska väl tycker jag. Dictionary.com gör det lite enklare:

Ja precis det jag sagt hela tiden. Orkar inte diskutera med sådana människor. Tack för källan 👍🏼

Antar att du har en hel del kontakt med polisen när dom anländer med en patient.

Hur är din bild av hur polisen hanterar patienterna?

Händer det att du stöter på anmärkningsvärt dålig attityd och dåligt bemötande av patienten från polisens sida?

Hej!
De som sitter i jouren får en hel del polishandräckningar, det är sällan polisen kommer med patienten direkt till vår avdelning. För vi går två skötare till jouren och hämtar patienten. Är en patient hotfull på jouren så finns det oftast väktare där.

Dock har vi många gånger ringt till polisen och efterlyst en patient som har rymt, då har de vart vänliga och varit tillmötesgående som de ska vara.
Men det finns poliser som inte är så vänliga när det gäller psykiskt sjuka, särskilt våra återkommande suicidala patienter. Då händer det att de suckar när man ringer till de och efterlyser just den patienten

Tack för utförligt svar och för en intressant tråd!

Det förekommer då och då att Polisen skjuter psykiskt instabila utåtagerande människor ute i samhället.

Baserat på hur ni handskas med den typen av patienter inom psykiatrin och din erfarenhet har du någon reflektion runt om polisen ibland tar till pistolen lite för fort där man i stället hade kunnat lugna situationen och fått kontroll på läget genom att gå mer varsamt fram eller är din känsla att Polisen alltid är professionella i dessa möten och att det helt enkelt inte finns andra möjliga alternativ än en kula i benet?

Jag vet att det inte riktigt ligger helt inom ditt område, men jag är ändå lite nyfiken på om du har någon uppfattning i frågan.

Det är ju samma patienter ni båda handskas med.

Händer det att ni har utåtagerande patienter som får tag på tillhyggen och går till attack? Hur löser ni dom situationerna innan väktare har hunnit anlända?

Tack på förhand om du orkar beta av även denna.

Tack för en bra tråd! Hade själv funderingar på den yrkesbanan en gång för väldigt länge sedan.

Om du träffar dina f.d. patienter på stan (när de mår någorlunda bra), och de uppenbart känner igen dig, hur reagerar de? Låtsas som inget? Säger hej och går vidare? Kommer fram och pratar? Och om vad, i så fall? (Ja, jag fattar att det är olika, förstås, men ge gärna något exempel.)

Tack själv för frågorna! Bara kul att svara och se att folk är intresserade.

Såsom jag har uppfattat det så är det otroligt många patienter som sagt att poliser själva sagt till patienterna att de inte vet hur de ska agera/svara/tänka när det kommer till psykiskt sjuka människor. Ett exempel om en patient står vid tåget eller en bro och ringer polisen för att bli hindrad, att då poliserna kanske frågar varför de vill ta livet av sig för att sedan köra personen till psyk. Jag tror inte att poliser besitter vår kunskap och erfarenhet utav psykiskt sjuka överhuvudtaget. De tänker väll att det är en tok som inte har någon verklighetsuppfattning, medans vi har en helt annan bild. Vi kan se och få fram vad som hänt för vi har ett helt annat sätt att bemöta en psykiskt sjuk.

Vi har absolut utåtagerande patienter, det är dock sällan de får tag på tillhyggen. Vi är otroligt noggranna med visitering på jouren, jag ber de till och med att ta av sig strumporna så att de inte gömt ett rakblad eller narkotika för att förhindra den vård de ska få. Alla våra knivar och saxar har vi inlåsta i skåp som endast personal kan låsa upp som dessutom är i kök som bara vi har tillgång till. Det enda vassa de kan skada oss/sig själva med är isåfall en blyertspenna eller matkniv. Dock har vi påhittiga patienter som har gjort tillhyggen utav stål/metall som finns byggt på sängarna. Men det är extremt sällan det händer. Skulle det hända så är vi snabba med att trycka på våra larm vi har på oss, bemöta med lågaffektivt bemötande tills situationen lugnat ner sig, alternativt brotta ner patienten. Allt för att förhindra att personal, patient samt medpatienter skadas!

Tack själv för frågorna. Bara kul att svara.
Det är ett väldigt spännande och givande jobb måste jag säga.

Vissa patienter jag ser på stan kan le lite mot en, vissa ignorerar en (de tycker nog det är jobbigt, alternativt skäms). Dock har vi som en tumregel att vi (personal) aldrig ska hälsa först då sekretess gäller och vi ska inte ”avslöja” de på det viset. Kommer dock en patient fram till mig först och börjar prata så pratar jag naturligtvis tillbaka.
En patient som har tytt sig mycket till mig har kommit fram och pratat när hen sett mig, då har hen berättat om hur livet har gått, frågar hur jag har det på jobbet och om jag mår bra. Jag försöker gärna avrunda det fint och snabbt som möjligt då jag gärna skiljer på arbete och privatliv. Naturligtvis bryr jag mig om patienterna, men utanför arbetet måste jag försöka att koppla bort jobbet då vi har ett otroligt tungt och krävande jobb. Det tar på en psykiskt. Hoppas du fick svar på din fråga!

Absolut, och det tackar jag för. En av anledningarna till att jag aldrig gav mig in på det yrket var nog just att jag insåg att jag skulle ha svårt att hålla isär jobb och privatliv. Var lite rädd att jag skulle bli för personligt engagerad i de enskilda människorna, och förr eller senare ha någon av dem sovande på min soffa. Är dina kollegor lika duktiga på att dra den gränsen som du verkar vara? Eller vet du om någon som det har blivit problematiskt för? (Eller för den delen: någon som upprätthåller kontakt med patienter privat utan att det har blivit problematiskt?)

Tyvärr blir det ibland så att man blir alldeles för involverad och börjar fatta tycke för någon så det känns som ens vän eller dylikt. Många hamnar i den fällan när man precis börjat jobba på psyk för då tror man att man kan rädda alla. Men man inser ganska snart att det inte är så.
Vi har haft en kollega som haft sporadisk kontakt med en återkommande patient utan problem till en början, men sedan blev det problematiskt då patienten förväntade sig att vi alla skulle komma till hen på fritiden med mera. Det fick bli så att hen fick komma till en annan avdelning och inte våran då det blev alldeles för olämpligt.
Men sen är det ju oftast så att jag kanske tar en och samma patient som jag blir kontaktperson till varje dag då jag känner att vi klickar bra och att jag kan få patienten att prata med mig. Och det funkar alldeles utmärkt under jobbtid. Har aldrig haft någon som trakasserat mig *peppar peppar* eller sökt upp mig på min privata tid.

Detta låter förfärligt. Jag jobbar själv inom psykiatrin i ett annat land.

Det är viktigt att kunna förstå att de här människorna som tråkigt nog har drabbats av EIPS upplever sitt egna personliga helvete där de slängs mellan extrema känslor av hopplöshet och förtvivlan utan möjligheter att hantera dom. Det är verkligen helvetet på jorden. En del av självskadingen är fokusförflyttning, flykt från det inre helvetet. "Brinner för uppmärksamhet" 😅
Varför tror du att de Brinner?

Får ni snackat något terapeutiskt med de, förklarar ni deras diagnos för dom?

Jag har sett flera tillfrisknanden på nära håll, och det har gått genom mentaliseringsbaserad terapi. Använder ni det i Sverige eller stämmer den här bilden av hur extremt underfinansierat och suboptimalt psyk-Sverige är?