Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Givetvis så får man ge bort sina tillgångar innan det är dags. Skilj dig & ge frun allt som finns. Belåna dig & ge frun kontanter/ospårbart

Tror det är rätt jobbigt att hålla på med skilsmässa och skatteplanering när man är dödssjuk. Men det kanske är möjligt för vissa, alla är ju olika.

Gourmet som du tycks vara - är du flink i köket också? Läser du kokböcker?
Inte för att du behöver tips för att lätta upp dina dagar just nu, men jag vill haka på med frågor om dina kulinariska njutningar.

I behandlingssyfte Lonsurf (cellgift i tablettform) och en antikropp vars krångliga namn jag inte har i huvudet. Syftet med antikroppen är att stänga av blodflödet till tumörerna och på så sätt hindra syresättning.

Därtill tar jag också smärtstillande i form av alvedon, oxycontin (regelbundet) och oxynorm (vid behov). Ibland lite annat vid behov. Medlen som börjar på Oxy är lång- respektive kortverkande morfin. Just nu är jag på kortisondos (betapred) vilket hjälper mot det mesta: illamående, smärta, aptit, allmänt välbefinnande.

Av hänsyn till andra har jag bestämt mig att inte svara så ingående på denna typ av frågor men kan i alla fall berätta att ja eller nej till sex inte varit något trätoämne i vårt förhållande tidigare och inte är det nu heller.

Jag har fått adekvat smärtlindring så här långt under resan och lever i trosförhoppningen det kommer förbli på detta sätt ända till slutet. Sen exakt vad det innebär under sista dagarna får jag väl se då. Tänker inte jättemycket på detaljerna faktiskt men räknar som sagt med att sjukvården kommer ge mig det jag behöver för att lidandet ska bli minimalt. Just smärta är jag inte tokrädd för (inbillar mig att bra botemedel finns). Värre då att tänka på illamående, ångest och sådana symptom.

Jag förstår inställningen att man uppmanar till kämpaglöd. Dock tror jag (som det visar sig i likhet med Sara Danius) att det är ett något förljuget perspektiv. Eller på ett sätt kämpar man ju eftersom man kan vara mer eller mindre villig att utsätta sig för plågsam behandling i hopp om belöning i form av längre liv (kanske till och med tillfrisknande). Å andra sidan tror jag tillfrisknande handlar minimalt om kämpaglöd - antingen svarar man på behandling eller så gör man det inte. Det är inte är moralisk fråga där rättfärdiga belönas etc. Man lägger sig sitt liv i vårdens händer och ja - faktiskt - man underkastar sig sjukdomen. Jag tycker det var klokt uttryckt.

Ja, alla vet ju i någon mån att de ska dö. För mig har denna realitet dock blivit betydligt verkligare och mer konkret sedan jag fått tiden utmätt. Jag skulle, som jag skriver tidigare, väldigt gärna leva vidare i 40 år till men är med det sagt oerhört tacksam för de 40 år jag fått. Inte minst som jag fått spendera nästan hälften av dem med min fru och även innan dess känt stor lycka och mening i att få leva. Sammantaget finns mycket mer i mitt liv att vara tacksam än bitter över.

Nej. Jag och frun har gemensam ekonomi så det var vårt blir på ett sömlöst sätt hennes när jag försvinner.

Jag är vaccinerad och har varit sedan i mars (som riskgrupp fick jag tidigt vaccin via hemsjukvården).

Nej, känner mig inte lockad av dylika hyss. Om jag ska göra ett avtryck vill jag att ska vara genom hur jag levt, inte genom någon bisarr dödsorsak.

Har ej testat detta och vet i ärlighetens namn inte vad det är heller. Av länknamnet att döma någon sorts mirakelsubstans? Jag är nu en gång för alla så inrutad att jag tror att vården skulle känna till (och använda) läkemedlet i fråga om det fanns evidens för god effekt.