Konservatismens seger i Afghanistan

Du bestämmer alltså, genom att peka ut författaren som ”småaktig” och genom att länka selektivt till Wikipedia, att artikeln är full av sakfel. Är det verkligen en övertygande och hållbar polemik ens inom ramen för en Flashbacktråd?

Sedan anklagar du Sara Norrevik för att på något sätt vara ute efter att ”misstänkliggöra”. Förmodligen eftersom du, precis som jag, vet att journalisten Magda Gad är utsatt för alla möjliga oseriösa påhopp och trakasserier från twitterpöbeln. I brist på hållbara argument verkar det nu inte bättre än att du känner dig tvungen att bunta ihop Sara Norrevik med Magda Gads riktigt osakliga belackare och den allmänna twittermobben. Detta för att på ett effektivt och säkert sätt kunna misskreditera artikeln ordentligt. Men det var faktiskt inte ens bara Expressen som var föremål för kritiken.

Forskare (och andra) måste ha rätt att åtminstone sakligt och städat kritisera journalistik, nyhetsrapportering och det som publiceras i medierna utan att tillskrivas onda och dunkla avsikter. En rutinerad krigskorrespondent eller nyhetsjournalist är inte nödvändigtvis en lika slipad historiker eller politisk analytiker. Olika sorters kompetens behövs om det ska kunna skapas en komplett bild av vad som händer och har hänt, i Afghanistan såväl som i andra delar av världen.

Självklart så reserverades epitetet ”småaktig” till en akademiskt meriterad kvinna.

Och för övrigt så har jag fått mer än nog av den här diskussionen för länge sen…

Länka selektivt? Jag länkar till en artikel som handlar precis om den fråga som diskuteras, och som med hänvisningar till ett brett urval av seriösa källor visar att det råder delade meningar om saken.

Jag säger inte att artikeln är full med sakfel, utan att den har fler sådana än vad författaren pekar ut i någon av de enskilda texter hon refererar till. Om det var fel av Croneman att hävda att bin Ladin drog fördel av amerikanskt stöd är det givetvis precis lika fel av Norrevik att bete sig som att det är en bevisad myt.

Jag följer faktiskt inte diskursen runt Gad särskilt aktivt och läser inte kvällstidningarna, så vad Twitterpöbeln håller på med i det här fallet är jag rentav ovetande om. Jag skrev inget av den sorten och det var alltså inte min avsikt att antyda något sådant. Till skillnad från Norrevik som gladeligen buntade ihop journalister med konspirationsteoretiker bara för att hon kunde peka ut något enstaka tveksamt påstående i en artikel.

Självklart får de det. På samma sätt får vi lekmän ge vår syn på saken när dessa forskare ger sig in i samhällsdebatten. Ingen har hävdat att någon inte skulle ha rätt till något.

Min invändning är inte heller att artikeln faktiskt kritiserar deras journalistiska arbete. Jag säger tvärtom att det är rimligt att ge en nyanserad bild av tveksamma påståenden i tidningsartiklar. Det problem jag ser är att förtfattaren går betydligt längre än att ge en saklig respons på artikeln och komplettera med fakta. Gads artikel beskrivs som konspirationsteoretisk, och den bästa förklaring till detta som ges är en enda mening, vilken enligt författaren fortplantar en myt som "står i centrum för många konspirationsteorier, bland annat ”9/11 truthers” som menar att USA själva låg bakom terrorattackerna den 11:e september."

Det gör den fan inte alls. Det kan möjligtvis finnas ett överlapp mellan människor som tror detta och även tror på konspirationsteorier om 9/11. De flesta konspirationsteorier överlappar rentav till stor del. Men Zbigniew Brzezinski är knappast någon grundbult för 9/11-konspirationsteorier. De flesta av dessa konspirationsteorier har inte ens Afghansk-Sovjetiska kriget som språngbräda.

Och sedan har du den där "fördjupningen". Om målet var att ge saklig respons på journalistiskt arbete, varför fan har artikelförfattaren suttit och skannat igenom en persons Twitterflöde i jakt på faktafel? Sedan presenterar hon sin egen, precis lika partiska och ogrundade tolkning av Twitterdiskussionen och artikeln ifråga, och frågar sig varför Gad inte dementerar hennes personliga tolkning av en mening. Småaktigt var det första ord jag hade på tungan när jag läste det, jag vet att det finns ett bättre ord jag inte hittar för tillfället, men vi kan nog tillsvidare hellre säga antagoniserande. Norreviks artikel är inte en saklig kompletterande diskussion av en i huvudsak bra artikel. Hon stannar inte heller vid att avfärda hela artikeln som konspirationsteoretisk på grund av ett enstaka tvivelaktigt påstående. Hennes text är ett angrepp mot journalisten Magda Gad. Ger man sig in i den leken får man gott tåla att andra kritiserar ens avsikter.

Finns det någon metod som man känner till fungerar för att motverka islamismen tillväxt?

Det är uppenbart att invandringsstopp från muslimska länder är en metod som fungerar för att bromsa tillväxten, det säger ju sig självt. I vilket fall, så undrar jag vilka andra metoder som kan tänkas fungera?

Islamism tycks växa sig starkt från en position där man är i krig mot en omvärld som söker trycka ner den, så jag undrar verkligen ifall det är så enkelt som det verkar att få stopp på blödningen? Visst kan vi förbjuda att saudierna finansierar wahabistiska moskeer och skolor...men jag tror ärligt talat att det ligger i religionens sanna natur att de mest fundamentalistiska rösterna också får mest följare. Frankrike söker exempelvis trycka ner islamism med så pass hårda metoder som man kan från en modern sekulär demokratisk stat, men det tycks inte ge särskilt positiva resultat.

Jag tror inte att man kan skapa efterfrågan på någonslags mellanmjölksislam, och inte heller finns det mycket att hämta inom koranen som skulle kunna tolkas på ett sätt som godkänns med sekulära ögon.

En delning på stat och religion finns det exempelvis ingen bas för inom koranen. Du kanske kan tolka jihadism som någonslags inre krig mot egna demoner, men det känns ju genomfalskt då alla vet exakt hur Muhammed och hans följare tillämpade jihad (inte var det genom att kriga mot sina egna demoner likt någon Buddha). Antagligen komplicerar Sunnan än mer än koranen som är mer diffus, du ser klart och tydligt då hur religionens idealman, Muhammed, levde och det är tänkt att du ska följa hans goda exempel.

Maajid Nawaz försök att exempelvis sekularisera religionen genom att erkänna att Muhammed var allt annat än ett ideal att följa har nog inte gett så mycket resultat, tror det är mest unga vita ateister som gillar att lyssna på honom snarare än unga muslimer.

Unga iranier tycks ha skapat en ganska unik anti-islam trend både inom iranska diasporan och i stora städer i Iran, men jag undrar lite ifall det har att göra med att Iran har en rik pre-muslimsk historia och islam ses som allt annat än begynnelsen av en gyllene ålder i Iran. Denna anti-islamism tycks ha växt fram som en organisk rörelse (finns inget ocoolare bland unga iranier i Teheran än att vara muslim av vad jag har hört) och inte något som man kan skapa från ovan. Dessutom så är det känt att iranska shahen sökte lyfta fram zoroastrianismen från dess aska och söka återge Iran dess förislamistiska essens.

Jag finner inga andra exempel i Mellanöstern på någonslags sekulariseringstrend bland den stora massan (även ifall en del ledare är någorlunda sekulära jämfört med sin befolkning).

Det enda jag vet som är effektivt är den religionskritik vi en gång körde mot kristendomen.

Nu kallas det islamofobi.

Min besvikelse mot mina liberala (och socialistiska) bröder och systrar är avgrundsdjup.

Det är nog den fråga som gör mig mest frustrerad.

Religionskritik måste nog komma från ens egna för att det ska fungera, jag är inte helt säker på att det fungerar att vi kritiserar religionen från distans. Jag tror nämligen inte att Sam Harris exempelvis når ut till många muslimer.

Men visst, hycklering från vänsterliberalernas sida måste givetvis synas.