Sagan om Ringen baserad på antik svensk bok?

Det finns ett verk som heter Tolkiens ring som tar upp alla olika influenser i böckerna. Det är folksagor från hela världen i hans böcker.

Jo, det stämmer. Både CS Lewis och JRR Tolkien var uttalat väldigt inspirerade av fornnordisk och fornbrittisk mytologi.

Vissa litteraturvetare hävdar att det bara finns tre berättelser, oavsett plats, kultur och tid.

Det är pojke möter flicka, dit och tillbaka igen samt den lille modige skräddaren. Andra hävdar att det finns sju berättelser eller olika klasser av berättelser. Kortfattat är det oerhört svårt som författare att inte upprepa vad någon redan skrivit. (Jag tror faktiskt att "Bilbo" är mer "originell" än "LotR" i detta avseende - vilket kan förklaras av att humor och fantasy tidigare sällan blandats.)

Tolkien läste allt, på massor av språk. Böckerna i hans bibliotek var fyllda med marginalanteckningar. Lord of the Rings är ett sammelsurium av olika idéer, uppslag, berättartekniska knep, personligheter med mera. Atlantis-myten är med på ett hörn i form av Numenor, alla huvudpersoner ställs inför moraliska prövningar á la Jesus i öknen, Arthur-myten om hur konungens återkomst ska läka alla sår ligger hela tiden i bakgrunden, Edoras Gyllne Sal är tydligt taget från Beowulf och magiska ringar figurerar i otaliga berättelser.

Drakar och dvärgar har figurerat i väldigt olika kulturer, liksom "fairies", ett Odödligt Land som vanliga människor inte kan nå (eller åtminstone inte återvända från) med mera. Till det kommer en rejäl kryddning katolicism, främst märkbart genom alla prövningar och förlåtelse (men även upplägget Illuvitar - valar - maia som spegler Gud - ärkeänglar - änglar).

Tolkien lånade, precis som Shakespeare, friskt från andra källor. Men han bearbetade materien så länge och omsorgsfullt att allt hänger ihop - till skillnad från hans samtida och kompis CS Lewis vars Narnia-böcker är en pyttipanna av olika kulturer/berättelser.

Sedan stack Tolkien aldrig under stol med att hans Midgård var den metakultur han hade studerat hela sitt liv, nämligen det indoeuropeiska nordvästeuropa och Skandinavien. Folk i LotR var "vita" eftersom LotR utspelade sig någonstans i en kvadrat England-Frankrike-Sverige-Tyskland, och där var människorna "vita" - dito för religion och kultur. (Vilket inte förhindrade honom inte från att vara fascinerad av de icke-indoeuropeiska språken waeliska och finska samt att han, som alla bildade män av sin tid och dessutom som katolik, kunde latin.)

Att försöka reducera inspirationen för LotR (som i sig är ett utflöde från den jätteberättelse som sammanfattas i Silmarillion) till en enda bok är bara löjligt.

Fantastiskt bra inlägg, Superkuf! Innehåller allt som behöver sägas i den här tråden. Jag kan bara passa på att påpeka att walesiska faktiskt är ett indoeuropeiskt språk. (Däremot inte ett germanskt.)

Skulle vilja påstå att den till viss del är baserad på Bibeln, då Tolkien var kristen. Jag har läst delar av Gamla Testamentet och om det är något som är exakt samma så är det det s.k. "förbundet" som nämns gång på gång i GT, det som Gud skapar med Abraham och hans folk = det förbundet/följeslagarna Gandalf startar med Frodo och de övriga till ringen. De är de utvalda, precis som att Abrahams folk är de utvalda. Vidare:

"In the entire canon of Tolkien’s primary work, three characters emerge in the story as symbols of Christ: Gandalf, Aragorn, and Samwise Gamgee. Unlike Aslan in C.S. Lewis' The Chronicles of Narnia, no single character fully embodies the Christ figure of the story; rather, each of these three characters clearly symbolizes a different aspect of Jesus Christ." (https://hobbylark.com/fandoms/The-Lo...tian-Symbolism)

Sen är det mycket om mörka krafter, krig och ondska - och all detta "dör" när Jesus kommer till jorden och senare dör likt att allt ondskefullt dör när ringen förgörs.

Njae. Tolkien betonade "the Fellowship", men då snarast den kristna gemenskapen där troende slöt sig samman i små ömsesidigt stödjande grupper. Både direkt efter Jesus död, men även efter WW1 när många tidigare självklara moralregler upplöstes. Nya Testamentet istället för GT.

Vad gäller Jesus-aspekter borde Gandalf gå bort, eftersom han är en maia (dvs i förlängningen en aspekt av Gud). Faramir har starka Jesus-drag, men inte i bemärkelsen "återfödelse" (medan Aragorn "återföder" det förenade kungariket Gondor+Anor, och Sam får Fylke att blomstra efter Sarumans patetiska mellanspel). Frodo kan ses som den lidande Jesus, som tar på sig världens synder och sedan lämnar världen.

Tackar. Och jag som trodde att något av språken från tiden före indoeuropeerna (bortsett från baskiskan) hade överlevt.

För övrigt ser walesiska väldigt underligt ut i skrift, och bretangska är ännu underligare :-)

Okej, tack för reply ovan. Men Moria är vidare ett bevis på att Tolkien åtminstone hade Bibleln som någon sorts inspiration, vilket bl.a. var den plats där Abraham hade tänkt att offra Isak.

Jag tycker på sätt och vis att du har rätt, men som Superkuf skrev: Nya testamentet, inte gamla.

Tolkien försökte verkligen, särskilt på gamla dagar, anpassa och modifiera sin mytologi så att den stämde med det han uppfattade som kristen ortodoxi, nämligen katolicism. Jag har suttit en del med The History of Middle Earth i sommar, se särskilt band 10, Morgoth's ring, där detta avhandlas på slutet.

Jag menar dock att Tolkiens hemliga ambition var kättersk: nämligen att hans egen mytologi på något plan skulle ersätta Gamla Testamentet. Ett ljust, uppbyggligt, nordeuropeiskt mythos istället för den där jämmerliga ökenslakten.

Kanske.

Å andra sidan betyder inledningen Mor- på båda Tolkiens två alvspråk "mörk", vilket passar en dvärgstad som ligger långt under Dimmiga Bergens högsta toppar och varit övergiven i över 1000 år. Se även Morgoth och Mordor.
http://tolkiengateway.net/wiki/MOR

Ytterst finns det ett begränsat antal sätt att lägga ihop 5 av alfabetets tecken på ett sätt som människor kan uttala. "ZXGRQ" är ingen höjdare, så att säga - medan "Fylke" låter trevligt och "Moria" åtminstone är lätt att uttala. Sannolikheten att Tolkien bland alla de hundratals (om inte tusentals) platsnamn han hittade på i alla sina verk skulle upprepa namn som finns i vår värld är över 100%.

Den ursinniga, strängt dualistiska striden gott-ont i Sagan om ringen är strängt taget inte kristen, utan manikeisk. Det medgav Tolkien själv; jag tror det står i Humphrey Carpenters biografi.