synen på lumpen.

Dom senaste åren verkar det ha skiftat från "du gjorde inte lumpen? Vad är det för grovt fysiskt fel på dig?" till "Oh, va tuff du är som sätter hårt mot hårt mot onda staten eller lurade dom"
Vet mängder med människor som säger att det var så hemskt att dom blev tvingade, men sedan får man sakta reda på att dom visst ville, och sedan massor som tyckte det var så häftigt att dom slapp, fast sen kommer det fram att dom inte fick göra det för dom var pollenallergiska och sånt och hade helst velat göra lumpen.

Alla utom en av de som tvingats mot sin vilja var invandrare och den sista kommunist. Ett försök att göra försvarsmakten mer representativ för folket kanske?

Möjligen. Låter ju politiskt korrekt så det räcker till. När jag låg inne lös både kvinnor och invandrare med sin frånvaro på regementet. För att inte tala om öppet homosexuella. Nä, förresten, två mörkhyade killar (varav åtminstone en av dem var adopterad) fanns det visst. Med detta inte sagt att det var bättre förr, blott annorlunda mot nu.

Jaha, även här bekräftar jag trådskaparens tes eftersom jag idag faktiskt tycker det är trevligt med kvinnor och folk med invandrarbakgrund i det militära (om än inte som självändamål på grund av kvoteringsskäl). När jag låg inne använde officerarna rätt ofta pejorativ som anspelade på just etnicitet eller motsatta könet. Sådant känns inte så lite pubertalt idag, faktiskt. Rätt ovärdigt, rent av.

Det har förändrats lite, gjorde värnplikten själv för inte så länge sen, muckade faktist för ca 1 år sen. Då var det också tufft för de som ville slippa lumpen.

Det här året då både lillebror och andra i min vänskapskrets har mönstrat så har det räckt med att säga att jag är inte motiverad och har andra planer.

Där i ligger problemet, pliktverket måste ge mer info(sann info) och den som söker ska leta mer själv. Just nu brister det i pliktverket där man "säljer" tjänster.

Jag upplever dom som har gör Lumpen numera är motiverade människor i livet, strävar efter lycka och bra jobb. Med självsäkerhet.n
Medan som struntar i det blir till en början stora frågetecken.

Ja nog fasen krävs motivation! Det stora och underliggande motivet för min generation var väl utan tvekan Stormakt Röd. Efter att ha läst "Anfall mot Sverige" och "Operation Garbo" samt följt med i nyhetsrapporteringen under ungdomsåren så var det ingen hög tröskel att ägna ett år åt att lära sig att försvara Sverige.

I dag när, som sagt, hotet inte kvarstår i den formen krävs nog någon annan drivkraft. Civilt meritvärde (ex vis högskolepoäng inom vård eller NBC-skydd, civila körkortsbehörigheter för buss och lastbil eller ledarutbildning) är väl det som känns närmast till hands (åtminstone om jag varit i åldern för värnplikt). Ett års miljöombyte kan väl också vara en rimlig teori;folk åker ju till Israel och jobbar på kibbutz eller är volontärer för någon hjälporganisation i Afrika, så ett års äventyr i lumpen under hyfsade former är nog inte helt otänkbart som motiv. Och så finns väl de som vill bli officerare eller göra utlanstjänst eller helt enkelt gillar den militära världen.

En viktig faktor är ju att det är så få som gör lumpen idag. Det har blivit en verklig merit, kanske särskilt utomlands, vid jobbsökande. Till för 10 år sen gjorde väl nästan alla män lumpen. Det var ingen utskiljand epositiv merit, men om man inte gjort det så undrade kanske en arbetsgivare på vilket sätt man var klen och oduglig...

Idag har jag hunnit arbeta så många år att lumpen som merit är passé för länge sedan; ingen frågar någonting om den iallafall i jobbsammanhang. Men visst var det så att lumpen var en irrellevant men ändå viktig merit för inte allt för många år sedan. Man skulle ha gjort lumpen; men som vad, när eller hur var mindre viktigt. Under min lumpentid var det vanligt att bevakningsföretagen annonserade om jobb i regementets fritidslokaler. Och jag vill minnas att det ofta stod att man skulle ha fullgjort värnplikten om man var man... Men för kvinnor gick det givetvis bra ändå...