synen på lumpen.

Är det bara jag som märker av att dom som inte har gjort lumpen än, eller dom som precis har gjort den är dom som slår sig mest för bröstet och gastar att alla som inte har gjort den är svikare osv?

Medans dom som har gjort den för en längre tid sedan har en mer realistisk syn på det hela?

En mer realistisk syn på det? Det handlar väl mer om tycke och åsikter än fakta...

mer distansierad syn kanske är ett bättre ord.

Kan bara svara för mig själv.

Ska göra lumpen om mindre två månader. Det jag märker är att folk som inte ska göra lumpen tror att dom lurat systemet så att dom kan börja det riktiga livet där dom knegar varje dag med skitig lön. Medans om man ska göra lumpen så har man blivit lurad att göra det, och förtjänar empati (stackars dig syndromet).

Enligt mig är det dom som inte ska göra lumpen som tror att dom är mycket bättre än dom ska göra det.

JAG VILL göra lumpen så knip

DEt är nog kanske mest en åldersskillnad. När man för lumpen är man 18-19, och betydligt mer hetsigare (om ma generaliserar) än när man är 30.

Sen kan jag, fast jag närmar mig 30, tycka att inställningen till att göra lumpen stagnerat. När jag mönstrade var det mest veganer och såna som aktivt försökte slippa, men idag verkar de flesta komma undan med frisedel.

Det är ju helt klart fler och fler som tycker att lumpen är ett bortkastat år. Många verkar ha väldigt bråttom att komma vidare till högskolan/universitet och arbetslivet. Dessa personer verkar dessutom ha en väldigt skev bild av vad det innebär att göra värnplikten. "Det ger mer att jobba/plugga i ett år än att tälta i skogen " brukar vara en vanlig kommentar. Att politikerna har bestämt att det inte finns något yttre militärt hot mot Sverige är säkert en av anledningarna till det låga intresset. Jag menar; varför ska man lära sig att försvara Sverige om det ändå aldrig kommer att behövas?
Personligen var jag efter gymnasiet rätt skoltrött och såg därför lumpen som ett välkommet avbrott. Efteråt kan jag konstatera att jag inte ångrar mig en sekund. Det var det roligaste året i mitt liv och jag lärde mig en mängd nyttiga saker, främst om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer.

Det är sant att det finns väldigt onyanserade bilder på båda sidor.
Jag har själv gjort lumpen, och tycker att den både tillförde saker, och ställde till vissa problem.

Under mitt dryga år i statens tjänst fick jag lite blandade utbildningar, allt från ledarskap och grupphantering, till ganska avancerad träning i första hjälpen och hur man tar hand om och vårdar skadade. Är man bara öppen och villig att lära, så finns det mycket att vinna på en militärtjänst - förutsatt att man fått en någorlunda vettig placering med utbildning som går att överföras även till civilt ändamål. Ägnar man ett år till att bara klampa runt och göra så som man blir tillsagd, och bete sig som ett gäng förvuxna smågrabbar så lär man sig nog mindre vettiga saker att ta med sig "ut".

Problemen som min militärtjänst ställde till med var att jag förlorade ett år som jag skulle kunan ha ägnat åt att vara arbetsverksam och skyndat på min nuvarande karriär med ett helt år. Eller att jag kunde ha pluggat och även där vunnit ett år mot de som går vidare till högskola direkt från gymnasiet.

Ser man däremot på hur samhället ser ut för en nyutspottad gymnasiestudent idag, så är lumpen sällan någon nackdel. Alla går inte vidare till högskolan, utan många går ut utan att ha jobb som väntar, ingen bostad, och inga egentliga planer mer än tanken att "resa lite utomlands, skaffa erfarenheter".
Istället för att bo kvar hemma hos mamma och pappa, och om de har tur med ett halvårs obetfintligt avlönad praktikplats på ÖoB, så kan de få ett års betald funderingstid där de kan hämta upp både erfarenheter och idéer på vad de skall göra i framtiden.

Det går ju dessutom alldlels utmärkt att kombinera lumpen med distansstudier, så även studiemässigt så behöver det inte vara ett bortkastat år.

Det jag uppskattade allra mest med min lumpartid var dock den väldiga skillnaden i fysik som jag gick igenom. Genom klok mat på regelbundna tider, och daglig fysisk träning så fick jag plötsligt uppleva hur det känns att vara vältränad och till och med lite biffig. Även om jag tappat mycket av den fysiken genom åren, så vet jag att jag kan hålla mig i trim, och framför allt så låter jag inte kroppen förfalla lika mycket som jag skulle ha kunnat gjort - utan vetskapen om att det bor en liten Arnold inom mig.


Ett års betald träning och insamlande av nyttiga kunskaper och erfarenheter kontra ett års arbetslöshet och håglöst hängande på fik, är ett enkelt val. Ett års sopande av hangarsgolv och drägglandes över fibban på logementmuggen kontra ett års anställning med karriärsmöjligheter och internutbildning, är även det ett enkelt val.
Så man måste jämföra lumpen med vad som skulle ha kunnat ske annars.

Jag ser det mer som att lumpen är en chans att göra något annat än det man kommer att göra senare. Jag har inte bråttom att "komma ut i det riktigta livet" där allt är en jämngrå vardag. Lumpen är en annorlunda erfarenhet jämfört med det som kommer senare i livet. Studera och jobba har man resten av livet på sig att göra.

Kan som anekdot tala om att min far är femtio år och nyligen uttryckte sitt förakt för personer som totalvägrar. Så jag vet inte om det förändras så mycket med åren...

Tycker man illa om lumpen har man fått fel tjänst. Då får man faktist skylla sig själv. Det är precis samma sak om att du börjar plugga på fel utbildning, kan gå åt helvete det med, men det är du som valt det.

Det är oftast såna apor som gnäller.

Jag är för gammal för att känna några som ska göra lumpen i närtid eller precis har gjort det, men visst avtar lumpenromantiken med åren. Några månader efter muck är det få som bär sina lumpenjackor, även om det finns en del som sitter kvar ändå (som jag tog upp i den här tråden). De flesta av ens vänner har hört alla lumpenhistorierna flera gånger om och vice versa, så det är inte lika spännande att prata om.

När jag mönstrade för många år sedan hade Sovjet och Warsawapakten fortfarande inte fallit. För mig som vuxit upp med främmande ubåter (om det nu var några), polska tavelförsäljare och ett ockuperat Baltikum var det självklart att göra lumpen, eftersom jag upplevde att det fanns ett hot mot Sverige. Då var man sur på de som totalvägrade.

Idag skulle jag inte skrika "svikare" åt den som vill lägga tiden på högskolestudier istället för att frysa i skogen. Idag känns det bättre att de som vill och är motiverade får göra lumpen. För det finns förmodligen tillräckligt med folk för detta och så slipper man de som ändå hoppar av efter några månader (så resten får ett tyngre lass att dra). Sedan har ju vänsterblocket bestämt att det inte finns något hot mot Sverige (vilket man i och för sig kan ha synpunkter på), så vill man inte bli officer eller göra utlandstjänst känns det kanske inte helt meningsfullt. Men jag skulle inte ha tvekat att göra lumpen idag om jag vore i rätt ålder.

Så jo, jag stämmer nog in på Din tes. Man lugnar sig med åren.

Det här var ett av de, i mina ögon, bästa inläggen på länge. Skriver under på varje ord eftersom vi verkar vara i samma ålder.

När jag mönstrade så ansågs man vara halvt om halvt bäng i huvudet om man blev malaj, vilket kanske också stämde, och fick man frisedel så var det nåt riktigt allvarligt fel på den personen (typ kromosomfel och/eller svåra fysiska handikapp).

Åhå, man tackar! Jo, jag drog faktiskt slutsatsen någon gång (minns dock inte varför) att vi är jämnåriga, alternativt att det bara skiljer något år mellan oss.