10åring ständigt dissad av kompis

Har en son på 10år som haft en bästa vän under några år (dom har lekt varenda dag i princip sen dagis), senaste 2 månaderna har han frågat om dom ska leka säkert ett 20tal gånger men alltid fått nej av olika anledningar , och kompisen har aldrig hört av sig och frågat om de ska leka under denna period.

Efter typ 8e gången eller något sådant försökte jag prata med sonen att han inte ska höra av sig mer efter som det alltid slutar i besvikelse , och att det är bättre att han försöker leka med andra.. och vänta och se om kompisen hör av sig så småningom .. men upptäckte att han hade fortsatt fråga och blivit dissad typ 5-6 gånger.. då försökte jag prata med sonen att han kanske inte är en jättebra kompis trots allt (sonen höll inte med och tyckte jag var elak mot kompisen när jag sa så) och jag pratade med kompisens föräldrar om det hade hänt något , och dom hade inte hört eller märkt något sa dom. Nu verkade det iaf som han hade förstått att han ska sluta fråga...

Men så upptäckte jag ikväll på hans Xbox att han fortsatt att fråga om dom ska leka, med samma svar.. så jag kände att jag behövde köra med raka rör och berättade (på ett så pedagogiskt och snällt sätt jag kunde) att hans kompis har tröttnat på honom, detta tog knäcken på sonen.. men kändes ändå som rätt sak att göra.. men fick en jävla ångest över det nu på natten, och tankarna maler, borde jag ha gjort något annorlunda??

Sorry om grötig/rörig text.. skriver på mobilen

Har en son på 10år som haft en bästa vän under några år (dom har lekt varenda dag i princip sen dagis), senaste 2 månaderna har han frågat om dom ska leka säkert ett 20tal gånger men alltid fått nej av olika anledningar , och kompisen har aldrig hört av sig och frågat om de ska leka under denna period.

Efter typ 8e gången eller något sådant försökte jag prata med sonen att han inte ska höra av sig mer efter som det alltid slutar i besvikelse , och att det är bättre att han försöker leka med andra.. och vänta och se om kompisen hör av sig så småningom .. men upptäckte att han hade fortsatt fråga och blivit dissad typ 5-6 gånger.. då försökte jag prata med sonen att han kanske inte är en jättebra kompis trots allt (sonen höll inte med och tyckte jag var elak mot kompisen när jag sa så) och jag pratade med kompisens föräldrar om det hade hänt något , och dom hade inte hört eller märkt något sa dom. Nu verkade det iaf som han hade förstått att han ska sluta fråga...

Men så upptäckte jag ikväll på hans Xbox att han fortsatt att fråga om dom ska leka, med samma svar.. så jag kände att jag behövde köra med raka rör och berättade (på ett så pedagogiskt och snällt sätt jag kunde) att hans kompis har tröttnat på honom, detta tog knäcken på sonen.. men kändes ändå som rätt sak att göra.. men fick en jävla ångest över det nu på natten, och tankarna maler, borde jag ha gjort något annorlunda??

Sorry om grötig/rörig text.. skriver på mobilen

Lät inte superpedagogiskt det där. Du kanske skall förtydliga med att alla inte är vänner hela tiden. Så är det bara. Det där med att kompisen tröttnat på honom låter väl tufft för en 10-åring att höra, kan ju tro att det är något fel på honom fastän det är kompisen som bara ändrat på sig. Kan dessutom vara tillfälligt.
Det går ju inte att vara alla till lags hela tiden.

Trams. Alla tror de har svaret på hur barn ska uppfostras. Det ska vara modern uppfostran men faktum är att jag inte tycker dagens ungdom är ett skit bättre än förr. Snarare tvärtom.
Man kan inte bädda in allt i bomull. Det är tufft att vara människa, lika bra att man blir härdad på rätt sätt, men med en trygg punkt. Jag tycker att ta gjorde helt rätt