O Fortuna - Hur tolkar ni den lyriken?

Jag blev så förvånad när jag nyligen insåg att O Fortuna, en musik som i Karl Orffs symfoniska uppsättning alla känner igen direkt (som slående filmmusik), är från tidigt 1200-tal! Jag har sett flera väldigt olika översättningar av dessa verser. Det är väl konstnärlig frihet att göra vida tolkningar. Som jag ser det handlar det om "Lyckan kommer lyckan går", det där med tur och otur står oss människor nära för att vi har svårt att fatta konceptet sannolikhet. Det är min lilla teori i alla fall. Och jag spekulerar vidare att detta var något som en hovnarr knäppte på sin lyra, vilket ju nämns i texten. Inte precis Karl Orffs enorma orkester.

Fast visst är det en fantastiskt välskriven lyrik!? Strikt vers och motsatser för att betona det onda kaoset jag uppfattar temat vara (och som författaren gör sig överdrivet ond över). Och det här är inte kyrklig musik! Men det är mer än vad man kan förvänta sig av en hovnarr, eller var den här höga litterära stilen verkligen vardagsmat för 800 år sedan?

För att ta en detalj:
"Ludo mentis aciem"
= Spela galen. Men jag förstår inte "aciem". Är det ett förstärkningsord?

Lyriken:

Man bör nog ha med hela meningen för att det ska bli begripligt:
Nunc obdurat
et tunc curat
ludo mentis aciem,
egestatem,
potestatem
dissolvit ut glaciem.

Utan skaldens anspråk på klangskönhet:

(Ödet) nu härdar
och skärper
lekfullt sinnet;
svaghet,
styrka
upplöses som vore de is.

Eller kanske, för att bättre återge kraftspelet ”nunc-tunc”:
(Ödet) ömsom härdar
ömsom skärper
osv.

Majoriteten av dikterna i Carmina Burana, den samling av sånger som Orff tonsatte ett urval av i sitt symfoniska verk, är ett typiskt exempel på vagantpoesi, sånger diktade av kringvandrande studenter (vaganter) för en profan publik, och det är alltså snarast själva meningen med dem att de inte är kyrkliga, utan kan vara ganska grovkorniga. Man ska vidare ha klart för sig att det rörde sig om sånger, och att de alltså redan i original framfördes som tonsättningar, varav en hel del är bevarade, inklusive O Fortuna. Man kan lyssna på originalversionen från 1200-talet här. (Sångstämman börjar vid 1'11".) Orff var med andra ord inte först med att tonsätta den.

En metriskt obunden, och därför rimligt språkligt exakt, översättning av O Fortuna till engelska återfinns här.

Jag tycker det hörs ganska tydligt vad som sjungs.

https://www.youtube.com/watch?v=tNEMCcbrBgo

OBS!! Parodi.

Jag gillar översättningen av obdurat till härdar. Det är ju samma ords Duracells varumärke idag. Och lekfullt sinne snarare än spelar galen. Texten kanske inte är så negativ mot livet som jag först trodde.

Latin, i det här formatet i alla fall, framstår för mig som flertydig, kanske med avsikt. Det kanske är för att jag inte förstår latinsk grammatik, men det verkar som om man inte specificerar så noga vad det är som syftas på, som vi gör med alla våra småord. "Statu variabilis" t.ex. Nånting förändras eller är föränderligt. Riktigt vad är ganska oklart. Och är det inte en självmotsägelse i det att det statiska, tillståndet, varieras? Det här är kanske en riktigt snillrik ordlek med just motsatser som tema.

Jag gillar även översättningen i den senaste länken. Som dryckesvisan för utländska gäster:
"- Hell and gore, shun gob father Allan lay. And handsome in the Hell and tar, in the Hell or hall van four."

I den version Hamilkar hänvisar till börjar meningen med raden Vita detestabilis, vilket vänder upp och ner på allt jag skrev tidigare:

Livets fasor
ömsom smärtar
ömsom lindrar
skärper lekfullt sinnet
elände
makt
upplöses likt is.

Spela galen tror jag är en felöversättning. Acies mentis är en medeltida latinsk term för den speciella tankeskärpa med vilken man lär förnimma sanningen om det gudomliga. Här står det som ackusativobjekt till obdurat och curat. Obduro är det menliga verbet av de två, och bör nog tolkas som 'döva', 'avtrubba', 'förslöa' snarare än 'härda'. Ödet, alltså livets förhatliga villkor, roar sig med att låta poeten i ena stunden fatta allting men i nästa stund nada. Många vaganter var ratade teologer. Stilen är inte särskilt högstämd utan innehåller ofta ironier.

Den rimmade och metriskt raska medeltida poesin var grammatiskt ganska platt, vilket medför en hel del tvetydigheter. I jämförelse med en godtyckligt vald engelsk rocktext av Bob Dylan eller senare, är den emellertid ett under av klarhet. Tredje radens variabilis bestämmer, vad jag kan bedöma, entydigt första radens fortuna.

Faen, du verkar ju veta ett och annat, och lite mer, om sånt här!
Kan du rekommendera några föreläsare eller författare till en överrumplad nybörjare som jag? Jag börjar gärna en trappa för högt upp, så kan jag gå ned sen och plocka upp det som fattats mig.

Bara en sån sak som mentis aciem. Så klart det kan läsas som klartänkt, nu när du säger det. Jag kan läsa latin som faen läser bibeln. Han som sitter med dumstrut i klassrummets hörn och som alltid väntar på att klockorna ska ringa till rast.

Klassikerförbundet gav ut antologin Från senantik och medeltid: latinska texter av kulturhistoriskt intresse 1963. På engelska finns konkurrerande introduktionsverk av Keith Sidwell, K. P. Harrington och Charles H. Beeson. Alla dessa förutsätter att läsaren kan klassisk latinsk grammatik. En standardintroduktion till vaganterna på engelska är Helen Waddells The wandering scholars. Waddell ställde också samman en bredare antologi med latinsk-engelsk parallelltext, Mediaeval Latin lyrics, där urvalet från Carmina Burana rubriceras "manuskriptet från Benediktbeuern". Ernst Robert Curtius Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter (finns översatt till engelska men inte svenska) placerar Carmina Burana i litteraturhistorien.