Ett alternativ skulle kunna vara att se vilken nytta jag tillför någon annan idag eller skulle vilja tillföra någon annan, för att sedan fundera på hur dessa egenskaper skulle kunna utvecklas. Brinner jag för något specifikt så satsar jag allt på det. Livet är för kort för att vänta med att inse vad jag har fallenhet för. Detta specifika är troligen även vad jag upplever vara viktigt i mitt liv och kommer innebära medvind eller åtminstone att onödig friktion undviks.
…Kommer jag inte på nåt, men ändå ska plugga nåt under fem år, kan jag ju välja en yrkesutbildning i webbprogrammering + grundkurs och fördjupningskurs i databaser samt maskininlärning. Därtill marknadsföring, mikro- och makroekonomi samt juridisk översiktskurs och tillämpad statistik. Om jag anstränger mig kan jag bli anställningsbar som webbutvecklare, samtidigt som det finns goda förutsättningar att driva egna bolag när jag har fått lite kött på benen. Gillar jag inte datorer kan jag läsa till elingenjör eller pedagogik istället för programmering. Vad som framgår av första stycket anser jag vara en viktigare utgångspunkt.
Jag skulle undvika genusträsket. Det innebär inte bara begränsade arbetsmöjligheter utan riskerar att skada mina framtida arbets- och kärleksrelationer, då min kognitiva förmåga kommer bli för evigt befläckad av den kulturellt betingade identitetens ideologiska dogmer.
