Varifrån kommer ”får jag chans på dig”?

Redan då jag gick i mellanstadiet (senare delen av 70-talet) var företeelsen, åtminstone på min skola, hopplöst passé -- att "fråga chans på någon" (företrädesvis, vad jag förstått, genom ombud, liksom äldre tiders friare använde bönemän för att representera sig!) var ett bruk vi endast kände ur ungdomsromaner, tecknade serier och liknande!

Vad "chansen" rent praktiskt innebar vet jag inte så noga, men troligen snarare att hålla varann i hand och kanske pussas litet än några mer vidlyftiga äktenskapsplaner..!

Att använda ordet chans, gärna med den försvenskade stavningen tjangs, i mer eller mindre romantiska sammanhang, är tydligen känt sedan förrförra seklet. Eller vad sägs om detta exempel från 1890?

https://tidningar.kb.se/8264854/1890...part/1/page/3/

Modern värfningsscen.

Värfvaren korporalen (till några bondpojkar): Har ni lust att bli soldater i kongl. majestäts fredliga armé, gossar, så säg inte nej! /---/ När ni får uniformen på er, får ni sitta på första parkett på kongl. operan och röka cigarr och tugga snus efter behag bredvid "kår diplomatik" och de andra damerna, och vill ni ha en stilig adelsfröken eller så kallandes "tjangs", så lämnar du eller du bara henne ert visitkort och säger: varsgo'.

Ja, sånt tjat om den där ABBA-låten i tråden. Den texten betyder ju något helt annat:
"Våga chansa på mig (att vi kan bli ett par)", typ.

Som du skriver så är begreppet mycket äldre. När ABBA-låten var som populärast så ansågs begreppet redan starkt föråldrat av kidsen. Men nu verkar det fått en renässans igen.

Allt tonårsspråk kan förklaras triangulärt med mode–grupptryck–pubertet. Längre förklaringar är bara tråkiga.

Fast just det här uttrycket används mest av barn, som inte har blivit tonåringar ännu.

Var det inte frånvaron av uttrycket i tonårsspråk som du efterlyste en längre förklaring av?

Nja, det används ju inte av vuxna heller.