Flytt utomlands - Flykt eller lösning vid depression?

Detta med att flytta - Är det en lösning på ens problem om man mår dåligt eller är det en hjälp?

För att presentera situationen utifrån mig själv, då det är mig detta handlar om.

Jag har mitt liv i ordning på de flesta sätt. Jag har jobb, små (studie)skulder och hyfsat med besparingar, välbetalt jobb, bra utbildning och jag tränar regelbundet, tänker på vad jag äter och så vidare. Jag har hobbies och har inga problem med att "ta tag i mig själv" och så vidare.

Vad är då problemet för mig?

Till att börja med, allt det ovan, med att ha saker och ting i ordning, är inte något som i sig gör en lycklig. Kanske är det ett robust fundament för att kunna vara lycklig. Är man tyngd av för stora skulder kan det orsaka stora problem för en, detsamma gäller om man missköter sin hälsa. Men man får inte per automatik ett bra liv för att man har sin ekonomi i ordning och för att man försöker äta sunt.

Vad lider jag då av?

Jag dras med en känsla av depression, som jag tror bottnar i en känsla av meningslöshet, bristande samhällstillhörighet/gemenskap och brist på socialt umgänge. Nedan ska jag försöka kanalisera vad jag känner.

Jag är i mitten av 30-årsåldern. Jag har några få vänner, men jag upplever dem inte som tillräckligt många eller nära för att känna verklig gemenskap. Inte så att jag inte kan prata personligt med dem, men vi ses tex inte IRL varje dag. Alla har fullt upp med sitt (och det har väl jag med på sätt och vis) men det gör att jag ofta känner mig ensam. Jag tycker att det är trist att bo ensam i min lägenhet, att det är ett ensamt och isolerat och antisocialt sätt att bo på. Jag har kollat på kollektiv här, men det funkar inte av flera skäl, bland annat är det för dyrt, mitt nuvarande boende är billigt.

Vidare är jag rätt trött på det här vänstervridna trams-samhället som går utför. Jag är trött på alla zombies som inte ens bryr sig om det här. Som ställer upp på all skit och tycker det funkar bra. Jag känner att jag inte delar samhällsandan. Jag är trött på feminism, multikultivurm och allt liknande. På att ha en statsminister som verkar efterbliven.

Jag upplever att samhället har blivit supermaterialistiskt och det enda folk lever för är att få göra karriär, införskaffa så mycket pengar som möjligt (ofta genom osunda ideal) och sedan köpa en så stor bostad som möjligt, påkostad bil osv för att kunna imponera på andra. Jag delar inte de idealen. Jag tycker inte att det materiella är så viktigt. Jag vill mer utföra något av genuin betydelse och verklig nytta än att sträva efter att få så mycket saker som möjligt för att visa upp en påkostad yta.

I den här åldern är partner viktigare än vänner. Jag är singel och har uppenbart svårt att träffa någon. Jag upplever själv att jag är annorlunda. Inte så att det syns på mig, men det är många människor jag upplever att jag inte känner samhörighet med.

Dessutom tycker jag dejtingmarknaden i Sverige är hopplös. Givetvis är det ännu mer hopplöst när samhället är nedstängt pga Corona. Men även utan Corona, så upplever jag att det är väldigt dött här. Utomlands kan jag som kvinna få uppskattning av män, men det händer inte här i Sverige. Det känns mest som helt avsexualiserat, där kvinnor ska vara män och män ska vara kvinnor. Jag tycker det är konstigt. Och jag upplever inte att männen intar den manliga rollen i att ta initiativ etc. och så händer ingenting. Det händer aldrig att någon främling går fram till en på stan och bara börjar prata och flirta, något som är standard i många andra länder. Här är man hänvisad till tex Tinder om man är singel en bit över 20 år, och det är ett sjukt inhumant forum. Det är inte roligt med Tinder, det är extremt känslomässigt påfrestande. Vad har hänt med samhället när folk inte kan träffas på gamla vanliga sättet längre utan måste använda nån konstig app istället?

Jag känner att jag går i samma rutiner dag in dag ut. Ingenting kommer att hända. Samma jobb, samma vänner, samma rutiner och aldrig någonting nytt. Jag känner mig så brutalt inrutad här. Ja, jag vet att man kan göra nya saker och ibland gör jag något "nytt" som att gå någon ny kurs eller liknande, men det känns inte som att mitt liv blir förnyat bara för att jag går någon ny jäkla hobbykurs. Det är samma sak dag ut och dag in ändå.

När det är Midsommar i Sverige vet man att nu så sakteligen kommer mörkret börja komma smygande och lägga sig över landet. Vi går återigen mot en tung och mörk årstid och det kommer kännas som att man måste vänta ett halvår till åtta månader innan livet börjar igen när det blir oktober.

Nu låter det som att jag skyller mitt dåliga mående på omständigheter.. och ja, det gör jag väl uppenbarligen. Anledningen är att jag själv tycker jag gör vad jag förmår för att skapa ett bra liv åt mig själv, men likt förbaskat mår jag inte bra ändå. Samtidigt vet jag att jag har mina egna brister, tex att jag har en introvert läggning och att detta gör att jag inte trivs på tex fester och liknande och att jag kan ha svårare att hitta nya vänner. Att vara introvert tror jag också är en nackdel när det kommer till att träffa partner, så extroverta generellt är mer karismatiska.. tror jag iaf.

Att gå ut i Sverige är så snordyrt så det är inte värt det. Dessutom är nattlivet bara för 20-åringar och jag är som sagt i mitten av 30-årsåldern. Vidare är även utelivet superantisocialt. De få gånger jag gått ut de senaste åren (har ej gått ut på några år nu) så har jag ofta inte socialiserat med någon utanför min egen kompisgrupp, men däremot kastat bort massor av pengar. Det går i princip inte att komma undan en utekväll för mindre än 500 kr och jag tycker det är slöseri med pengar, inte minst när nattlivet är stentrist och folk bara vågar vara sociala när det supit sig oatttraktivt fulla. Det är inte värt min tid eller mina pengar.

Det här leder mig in på tankar att jag kanske borde flytta. Jag funderar på om jag kan arbeta på distans med mitt nuvarande jobb och flytta till tex Spanien. Jag tror Corona har gjort att arbetsplatser framöver kommer att vara mer flexibla med distansarbete.

Att flytta dit, bo i någon form av hyfsat billig flat-share (delad lägenhet alltså) tillsammans med andra och njuta av solen och det varma klimatet. Öppna barer som man kan gå till och köpa nåt enkelt och billigt. En annan kultur som rimligtvis är mindre naiv än radikalnaiva politiska kulturen i Sverige.

Samtidigt är jag rädd att det är är flykt-tankar. Att jag låstas att problemet finns utanför mig själv och att min depressionskänsla beror på omständigheter, men att det i själva verket beror på mig själv. Att allt det jag gnäller över egentligen är avpeglingar från mitt eget inre.

När jag reser bort kommer det kanske visa sig att samhället jag flyttar till inte alls är så trevligt, att det är väldigt svårt att hitta nya vänner på det nya stället och att jag fortfarande känner mig väldigt ensam och deprimerad. Även om Spanien inte har samma politiska problem som Sverige har kommer jag att hitta fel även där, att det är extremt korrupt tex och att samhällsservicen kanske håller en mycket låg nivå. Kanske kommer samma depression som jag upplever här att avspegla sig även där och hela projektet var onödigt från början för det dåliga måendet berodde hela tiden på mig själv och inte på de omständigheter som jag manifesterade det i. Känslan av att vara alienerad kommer kanske bli än mer påtaglig där, när jag är ryckt ur mitt sammanhang här hemma och placerad där borta, i ett samhälle som för mig är helt främmande.

Vad tror ni?

Sociala grupper är väldigt exklusiva i Sverige. Antigen är du inne eller så är du utanför. Det är inte så det ser ut i resten av världen. Detta är däremot ganska typiskt för de nordiska länderna. Det är inte bara vädret som är kallt i dessa länder.

Öppet landskap där man välkomnar andra, mer vibrant och högre tolerans för oliktänkande hittar du i fattigare och varmare länder. Men då gäller det även att man tar ut pinnen ur röven och tolererar andras brister, går du dit med den svenska mentaliteten lär du vara lika ensam där som här.

Man kan inte riktigt fly från sig själv, är man verkligen deprimerad här så kommer man också vara det där. Frågan är vad det är som orsakar depressionen, är du en superextrovert person som vill bilda genuina kontakter? Då är Sverige helt fel land för dig och alla andra som dig. Här är vi rädda för varandra.

WT? Knarkare? Kriminell? Lågutbildad? Högutbildad? Spelar ingen roll i många länder, folk umgås med varandra trots det men i Sverige klarar man inte av att se andra som inte är som en själv. Då är något fel. Kollar man på blattarna i förorten så har de inte dessa restriktioner, folk umgås bara för att umgås oavsett nationalitet och bakgrund.

Tappa koncentration pga långt inlägg men skummade. Vi är lika gamla typ.

Corona är ett problem med resande, men undrar ett par saker.

-Har du ett nätverk, tex blev du bjuden på midsommar?

-Hur är familj och släkt?

-Har du en högskoleutbildning så du kan söka jobb och bosätta dig utomlands?

Börjar med detta även om jag här tusen tankar.

Nätverk: Nej, jag blev inte bjuden på midsommar och varje högtid brukar vara ett ångesmoment för mig. Som sagt, jag har några enstaka vänner som jag visserligen kan stå väldigt nära, men jag har inte något brett nätverk på ett privat plan. Genom jobbet har jag en del professionella kontakter, men de är inte privata.

Familj och släkt: Jag vet inte vad du menar. Men jag har familj här i Sverige. Några familjemedlemmar står jag närmare än andra. T.ex. min mamma står jag mycket nära och jag skulle sakna henne om jag flyttade utomlands. Familjen är en betydande anledning till att jag ifrågasätter att flytta, skulle i slutändan tycka det vore trist att separeras distansmässigt.

Högskoleutbildning: Ja, jag har en respektabel högskoleutbildning som högst sannolikt skulle funka i Spanien. Men som jag skrev i inlägget tänker jag i första hand att jag kanske ska ta med mitt nuvarande jobb vid flytten och jobba på distans. Dels kan jag inte spanska något vidare och dels har jag hört att arbetskulturen där inte är så trevlig.

Vad är orsaken till att dina nära vänner inte bjöd dig eller fråga om midsommar?

Ok, familjen är viktig. Till skillnad från mig har du bra relation med dem. Kan vara stort stöd i en medelålders kris, men denna snuttefilt behöver man släppa tillslut. Så med andra ord kan man bygga sitt liv och hålla kontakt på Skype typ.

Jag har bott i Spanien, vet inte vem som snackat om arbetsmiljö och det är subjektivt men generellt så tycker jag Sverige är toxic arbetsmiljö för män. En man med 40 års erfarenhet blir bortvald för att en 24 årig tjej sökte samma tjänst pga 1995 lag om kvotering. Syftet att kön inte ska spela roll blir med andra ord exakt fallet, men vita män kan inte göra något. Oerhört toxic även utanför jobbet i Sverige. Men att släppa det är det bästa om syftet är att själv må bra.

Jag hade flyttat för länge sedan om jag inte vore förstörd, för jag tycker inte om detta landets politiker och det är inte för att jag vill vinna debatter som jag bryr mig, det är för att ens liv påverkas negativt oavsett vad män gör eller säger. Finns många exempel, inte bara systematiskt manshat (feminism)

Hur är din syn på narkotika???

Nu när jag tänker efter firade jag Midsommar med en bekant (ej med familjen). Standard är dock att jag har börjat hänga med familjen alla dessa högtider, så det var ett undantagsfall. Jag vet inte varför mina bekanta inte bjuder mig eller vad de har för sig. När jag var yngre ville jag jämt hitta på saker inför nyår och liknande, men med åren tröttnade jag på det och nu skiter jag i vad folk gör och frågar inte ens. Just nu skulle jag säga att jag har två vänner jag kan ringa plus någon enstaka mer i periferin, så det är ju inte som att min krets är stor.

Jag har nog lite annan syn på familjen tror jag. Även om jag kanske inte heller har de starkaste banden till alla familjemedlemmar så får man starkare band till familjen än till vänner och liknande. Men det är ju såklart inte enda parametern för att bestämma var man ska befinna sig.

Jag håller med om att Sverige har toxic arbetsmiljö också. Man premierar inte folk som arbetar hårt utan daltar med idioterna och så vidare. Ja och kvotering. Jag är visserligen kvinna så gynnas av det men är sjukt trött på allt det där tramset oavsett.

Så du trivdes bättre i Spanien då alltså om jag förstår dig rätt? Varför kom du tillbaka?

Jag är inte intresserad av narkotika och dylika preparat som antidepressiva läkemedel, vill kunna må bra nykter.

Oh antog att du var en man från dina åsikter. Är lite vanligt att positivt särbehandlade inte bryr sig vad som pågår. Ska inte generalisera som Gudrun Spyman & anhängare till hen gör, så lämnar den hopplösa "debatten"

Det brinner i knutarna ifall du vill skaffa barn. En pusselbit jag tror är väldigt viktig. Det är ju lite stressande när man klättrar mot 40.

Undrade om narkotika för jag är förespråkare för cannabis även om jag själv inte röker, gjorde det lite då o då när jag var yngre. Inställningen till gräs är så sjukt i Sverige. I Spanien är det inofficiellt lagligt. Har sett dörrvakter titta på när folk rökte joint på dansgolvet på en klubb i Spanien.

Samma gäller alkohol. Systembolaget är en symbol för hur vårt samhälle bara inför en lag och ingen gillar lagen, alla knyter näven i fickan. Vem vill köpa varm öl? Dricker inte ens själv, stör mig bara. En alkis dricker inte mindre för att ölen är varm. Det finns ingen logik.

Jag bodde i Spanien en kort period, när jag var yngre. Hade inte avsikt att stanna.
Men beroende på vilken bransch du jobbar inom så låter det ju kanske som en bra idé att dra dit.

Det finns även bra språkskolor. Nu är ju Corona tyvärr en bromskloss.

Av det jag läst kan jag ge några råd.
1 Fundera på hur din karriär kan påverkas av att flytta till Spanien, beroende på bransch. Skulle det kunna leda till bättre nätverk, fler möjligheter?

Fundera på om du skulle trivas om du flyttade dit. På fritiden
Ha inte "geografisk flykt" som maler i skallen. Ta reda på hur det är för dig
Många spyr ur sig massa teorier och råd som om dom vore Freud, och vet inte ens nånting om dig. De flesta är förmodligen långt under dig i status i samhället.

Låter klyschigt men följ ditt hjärta. Ett första steg medan du funderar kan vara att söka på forum och gå på språkcafé och liknande. Förhoppningsvis för din skull är du snygg. Du kan slå tre flugor i en smäll. Lära dig ett nytt språk, träffa en pojkvän och inse om du vill flytta till Spanien till exempel.

Sen funderar jag på det med vännerna... Jag frågade om dina två nära vänner bjöd på midsommar men du sa att en bekant gjorde det och att dina vänner inte bjuder annars så blir med familjen.

Hur är dina vänners liv? Om dom bor relativt nära och själva hade planer men inte bjöd dig börjar jag fundera på varför?

Jag skulle inte säga att jag är själsfrände med de vänner jag har nu, även om jag klassar dem som nära vänner i bemärkelsen att vi kan prata om personliga saker och har känt varandra länge samt hörs av regelbundet. Jag minns inte att jag pratat med dem om vad de gjorde på midsommar men tex har den ena barn så jag gissar att hon firade med ungen och kompisar och föräldrar till den, jag skulle gissningsvis känna mig malplacerad där. Den andra firade rimligtvis med sin partner och eventuellt bekanta till dem. Jag vet faktiskt inte varför de inte frågade, de kanske inte tyckte jag skulle passa in i sammanhanget, jag har ingen aning. Eller så tänkte de inte. Men jag tror inte heller det är så att man alltid bjuder in alla man känner bara för att man bestämt att fira med någon. Eller jag vet inte, visst, såklart det hade varit trevligt om de frågade.

Fan det börjar bli intressant! Låt mig fråga vill du ha en man och skaffa barn?

Och om någon av dina två vänner vore singel och ensam, hade du bjudit dom?

Undrar fortfarande om avstånd är ett problem mellan dina vänner. Och är dom vänner med varandra?

Undrar också ifall dina vänner vet att du är olycklig.

Den du firade midsommar med är det nån kollega eller nåt?

Det låter som att du inte har mycket att förlora på att våga ta klivet och pröva att flytta utomlands!

Det är någonting jag själv vill prova på när jag löst ett hälsoproblem inom kort, har inte heller något direkt som håller mig kvar här i Sverige, alltså inga direkt nära vänner, ovärderligt jobb och så vidare.

Jag är en kille i 25-30 årsåldern. Jag tror man kommer ångra sig djupt i framtiden om inte tog chansen att prova att bo i ett annat land, uppleva en annan slags kultur, träffa på människor med annorlunda syn på livet än genomsnittet i Sverige.

Flytt kan säkert vara bra som en tillfällig lösning, men dina problem är antagligen djupare än så.

Min gissning är att du saknar familj. Man och barn. Ett stort tomrum som är svårt att fylla.

Orkade inte läsa hela ditt mega-inlägg, men självklart tycker jag du ska flytta utomlands. T.o.m. att du ska prova flera olika ställen. Vänta inte för länge eller på att allt ska vara perfekt.
Hade jag varit i din situation, haft dina förutsättningar, hade jag dragit inom max ett halvår.
Välj inget sådant tråkigt svensk-ställe som typ thailand, spanien.

Kör på! Jag blir impad och avundsjuk.