Leve döden! När katolske filosofen Unamuno läxade upp spanska fascister - 1936

Det är ingen definition. Varifrån fick duy det?

Eftersom du verkar vara intresserad av ämnet vore det bra att veta vilka definitioner av fascism du själv tycker är acceptabla.

Fascismen i Sverige är stendöd och förde en tynande tillvaro redan innan kriget. I Europa är också rörelsen relativt död, viss diskussion kan föras om en del grupperingar i särskilt Östeuropa är att betrakta som fascister. Men gränsdragningen mot nynazism är inte helt lätt alla gånger, se t.ex. Gyllene Gryning.

Generellt skulle jag dock säga att auktoritetsdyrkan är ett väldigt dåligt motmedel mot fascism. Att sätta sin tillit till "...de intellektuella, politiker och folket..." är ungefär sånt som fascister brukar förorda, men jag antar att du till skillnad från alla andra auktoritetsdyrkare har rätt den här gången?

Nu är ju inte situationen likartad, men om du vill ha ett exempel på en svensk akademiker som stått upp mot förhärskande och kvävande ideal i vår samtid så vill jag nominera Anna-Karin Wyndhamn, hon är förvisso inte professor men i vart fall doktor. Om du är ute efter svenska akademiker som vill bråka med svensk "fascism" så har du i princip hela Södertörns folkhögskola. Om du vill ha svenska akademiker som i Unamunos ställe skulle gjort samma sak får du nog leta rätt länge. Men om historiska gestalter (som inte är akademiker) räknas så vill jag nämna Torgny Segerstedt, det är nog det närmsta vi kommer ett liknande ställningstagande i en svensk ​kontext.

Talet som sådant var inte jätteimponerade eftersom de bara är två olika slags idealister som försöker tävla i skönmålning av sina egna ideal. Vari kritiken mot fascism ligger bortom att det skulle röra sig om nekrofili och att herr Unamuno själv inte ger sin personliga välsignelse till rörelsen är oklart för mig.


Jo du försökte definiera fascism som en (politisk) vilja att utvisa folk som saknar medborgarskap, se ditt tidigare inlägg. Du använder dig av ett grepp som använts flitigt de senaste två decennierna i Sverige och vilket givetvis är ett felaktigt och ohederligt fulknep i en diskussion. Det är nämligen möjligt för en individ att vilja ha en låg (eller till och med icke-existerande) invandring, utvisa folk som inte har medborgarskap samt ett generellt väldigt lågt och stramt flyktingmottagande utan att vara fascist.

För att definiera fascism skulle jag ta min utgångspunkt i Fascismens doktrin, skriven av Benito Mussolini. Ungefär som att ifall jag skulle definiera Marxism börjar jag i Das Kapital (om du nu inte är av åsikten att Marx inte kan läsas förens du har full förståelse för Hegel, men det är en annan diskussion). På samma sätt får Mein Kampf utgöra grunden för ett försök att definiera nationalsocialism.

Håller med dig i princip i allt du skriver. Men frågan är extremt komplicerad. För en AFA-ligist kan "fascism" vara att få fast plankare på pendeln. Fascismen är till sin essens en livshållning, ingen tillfällighet att många man skulle faktiskt kunna säga progressiva krafter var pro-fascistiska (inom konsten futurismen, till del ivf). Mussolinis "hellre leva en dag som ett lejon än ett helt liv som ett får" fångar fascismens kärna. Det är också en medelklassens OCH arbetarklassens säkerhetsventil när klassiska dygder och institutioner som flit, familj och nation hotas - och hotet kan vara en aggressiv vänster och/eller massimmigration. Arnstad är en byfåne, men han har till del rätt, Sd är ett "kvasi-fascistiskt" parti, så uppfattar jag och en hel del (men långt ifrån alla) partikamrater det, annars hade jag aldrig gått med i partiet för 7-8 år sedan. Aldrig.

Faludjah har ju redan svarat och när det gäller din första fråga nöjer jag mig med att instämma i det han skriver.

När det gäller frågan om hur fascism rätteligen bör definieras finns väl ungefär lika många definitioner som det finns forskare på området. Men grundläggande är helt klart nationalism i kombination med en utpräglad totalitarianism. Många vill i definitionen dessutom lägga till något om en korporativistisk ekonomisk modell, karaktären av massrörelse, eller ett bejakande av våldet som politisk kampmetod. - Att utan vidare likställa fascism med nationalism håller hur som helst inte, vilket här är det relevanta.

Lingonfetts försök att fascism-stämpla allt han ogillar blir bara mer patetiska, liksom hens kunskapsbrister.

a) Lingonfett missar helt att ge bakgrundsfakta. Diskussionen skedde 12 oktober 1936, då spanska inbördeskriget bara pågått i tre månader och linjerna mellan olika fraktioner (politiska, geografiska och religiösa) fortfarande var mycket otydliga.

b) Unamuno STÖDDE Franco och nationalisterna i spanska inbördeskriget (med reservation för punkt a ovan). Faktum är att han var Francos representant vid firandet av Columbus-dagen på Salamancas universitet.

c) Det är oklart om diskussionen över huvud taget inträffade, eller var en efterhandskonstruktion. Citaten ovan baseras på en tidningsartikel från 1941, skrivet av en person som inte var närvarande. Enligt en invändning var det en diskussion om Spaniens kolonialpolitik i Filippinerna under 1890-talet (där Astray hade varit inblandad) som utlöste konfrontationen - inte dagspolitik. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Miguel...%C3%A1n_Astray

d) Hela den citerade diskussionen är, oavsett Unamunos egna ståndpunkter och vad som egentligen hände, EXTREMT kontextberoende och meningslöst för modern svensk politisk diskussion. Bara för att ta några exempel:

1) Spanien var en kolonialmakt på dekis. Från att år 1820 ha styrt hela Latinamerika (utom Brasilien) samt med stora besittningar i Afrika och Asien hade man år 1900 några resursslukande ödemarker i Afrika. Den ekonomiska och psykologiska effekten på spanjorerna var enorm.

2) Regionalismen var stark och växande, samt språksituationen försvårade allting.

3) Politisk hade Spanien sedan tidigt 1800-tal raglat mellan liberal upplysningspolitik, knökig monarkism och militärdiktaturer - och under 1900-talet hade olika former av socialism lagts till. Dessa minst fyra världsåskådningar var ömsesidigt inkompatibla.

4) Spanjorerna var inte fascister, utan falangister - https://en.wikipedia.org/wiki/Falangism. En ytterst spansk "ideologi" som inte fungerade utanför den katolska kultursfären. Falangismen var tillbakablickande, fixerad vid religion som grunden för såväl människa som samhälle och ville återupprätta det spanska imperiet, medan fascismen (i sin italienska tappning) var framåtblickande, tekniktillbedjande och modernistisk.

Det vore enklare om Lingonfett anger vilka svenskar det är som skriker "Vi älskar döden", så kan vi diskutera dessa istället för Lingonfetts fantasier.

Du får ursäkta mitt sena svar, skyller på semestern... Men är du helt säker på att du vill ge Lingonfett ens skuggan av en poäng här?

Eftersom du, till skillnad från mig, är en del av SD är jag beredd att ge dig tolkningsföreträde, men kan ändå inte hålla mig från att ifrågasätta lite. Jag håller med om att fascism är (åtminstone delvist) progressivt och jag vill till och med minnas att Mussolini till en början beskrev sin ideologi som "nationalsyndikalism" men sedan bytte namn till fascism, dock utan några större ideologiska förändringar. Där av t.ex. det starka korporativistiska inslaget i Mussolinis ekonomiska politik, i vart fall på pappret. Under kriget gick det väl så där med hans ambitioner om ett korporativistiskt samhälle. Men vart ligger SDs protofascism? De dygder du beskriver är ju dygder som de flesta ideologier i regel har gemensamt, till och med traditionell socialism hedrar ju exempelvis flit (se Marx syn på trasproletärer för ett exempel). För att inte tala om hur klassisk liberalism och konservatism brukar se på de dygder du nämner. SDs ledning och inte minst projektet med Oikos där man försöker skapa ett meningsfullt innehåll för begreppet konservatism inom en svensk kontext är intressant, men jag ser lite protofascism i det hela. Så vad är det som du med flera partikamrater enligt egen utsago uppfattar som protofascistiskt i dagens SD? Och på vilket sätt är värnandet om de dygder du nämner exklusivt fascistiskt?

Eller för att uttrycka mig lite annorlunda, säg att Gösta Bohman hittat de vises sten och än idag styrde moderaterna på samma sätt som när det begav sig under 1970- och 1980-talen utan anpassning efter vad som vänstern bestämt är politiskt korrekt. Hade du lika självklart varit SD:are då?

Bohman var cementerad bolagshöger, hade jag varit 20 år äldre hade det nog blivit Fälldin 76... (trots att jag är starkt för kärnkraft).

Nja... "ge lingonfett ens skuggan av en poäng". Jag vet inte. Problemet är att hela det politiska landskapet vänts upp-och-ner och ut-och-in. Jordan Petersen sitter i TV och polemiserar med Annie Lööf när de ideologiskt "borde" sitta i knät på varandra. Hade inte hela det politiska landskapet (utom Sd) gone bananas, gone woke, gone Allahiansen, tror jag inte vi hade varit så många som radikaliserats. Jag har inget emot bögar och låt de (som vill, många homos hatar enl hörsägen det) ha sitt Pride, men låt det inte bli statsreligion, senast det flaggades lika intensivt på bussar och överallt i stan var i Nazityskland med alla hakkorsflaggor...

När alla gone bananas, det är kanske då Sd faller ut som "protofascistiskt"....? Utan av vara ortodoxa, utan att vara för korporativism etc. Kanske inte så mkt fascismen men nationalsocialismen föddes som en reaktion mot allt kaos, mot kommunister som spöade upp folk på gatorna, reaktion på Tysklands förödmjukelse. Hur kan jag inte "erkänna" mig som "protofascist" när jag med stor sannolikhet röstat för Hitler? En familjepolitik som är långt extremare än vad Sd skulle kunna tänka sig, men Orban säkert omfamnat, med syfte att genom ekonomiska incitament öka svensk nativitet och ge bonus (även till blandäktenskap) där gynnsamma egenskaper som t ex intelligens hos föräldrarna premieras, skulle jag tycka var utmärkt. Kanske kallar jag mig "halvfascist" för att slippa i spegeln se en "halvnazist"? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Samtidigt kan jag känna mig "vänster" i Sd-leden för där ska gudarna veta att det finns folk som hatar invandrare (vilket jag verkligen inte gör, även om somalierna gärna fått stanna hemma ) för att inte tala om homosexuella. När jag berättade för en partikamrat att jag på 90-talet polade med en angolansk-portugisiska ("negress" - får man säga det?) tittade han förskräckt på mig och sa "tänk om ni hade fått barn då!?". Jaha, än sedan då.

Sorry for walls of text. Men jag vet verkligen inte. Ibland vaknar jag som nasse, nästa dag som folkpartist... man får vara glad för varje dag man vaknar... . Men att ge lingonfett "rätt".... mången intelligent (Chris Hitchens t ex) har definierat fascism som den "militanta delen av katolska kyrkan" - och en del ligger väl i det, men då har jag sedan länge hoppat av tåget. Och lingonfett fått spel...

Precis som nyliberaler änvande Thatchers fascistiska metoder för att driva genom sin agenda att ersätta kristna värden med marknadsfundamentalism.

Det är en exempel på det huvudlösa raljerande kring minoritetsgrupper som fascister ägnar sig, på ett ihärdigt sätt, åt genom åren.

Känner igen mig lite i det du skriver. Enligt Political Compass och liknande quiz (gissar att de använder 1900-talskriterier) är jag rätt röd (Bernie Sanders fast mer auktoritär, ungefär), men frågar du en svensk ledarskribent är jag antagligen mörkblåbrun istället.

Angående det andra du skriver, kan det inte handla om nåt slags "eviga värden" snarare än fascism i sig, som Faludjah är inne på? Värden som både fascister och socialdemokrater tidigt värnade om, och som därför gör att SD snudd på kan ses som en mix av de båda? Lite som FDR, som liknats vid en demokratisk variant av Mussolini.
Det var bland annat just nyliberaler jag avsåg med det stycket. Även internationella oligarker m.m. Ett av deras ofta använda knep är just att stämpla kritiker som fascister.
Jag ser detta som en annan strömning, skild från ovanstående (även om det finns fall där de överlappar). Den gror underifrån, och kan ofta användas av personer som inte vill satsa på den internationella oligarkin i dess nuvarande form (av diverse anledningar) - då sveper de in som en dark horse och plockar upp det här kortet. Ibland finns fascism inblandat, men långt ifrån alltid, precis som Pansarhyena anfört tidigare i tråden.

Haha! Han skulle med andra ord kanske ändå ha dagtingat med sin övertygelse ?

”An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regator?"
Nej men jag får tacka för svaret Även om min spännvidd inte riktigt är lika bred som din (före detta folkpartiet till nassarna) så får jag säga att jag i likhet med Moramannen känner igen mig en del i vad du skriver. Även om jag snarare kommer från det klassiskt liberala hållet men på grund av samtiden i allt större grad tvingats inse att Burke nog hade en del goda poänger trots allt...

Men jag kan ändå inte hålla mig från att jag snarare tycker du ger uttryck för vanligt hederligt sunt förnuft än fascism. Men i dessa tider av identitetspolitik har jag fått lära mig att individen helt dikterar sin identitet, så proto-fascist it is