Massa attraherar massa men har det någonsin bevisats i praktiken?

Omloppsbanor runt månen är svårare, då de relativt sett påverkas mer av jorden och solen. Många banor slutar i krasch eller oscillerar mycket i omfång. Även runt jorden är de inte 100% stabila, och satelliter har små raketmotorer för att hålla sin plats i banan.

Omloppsbanor runt jorden påverkas även av jordens bucklighet. En solsynkron bana nyttjar planetens ekvatoriala utbuktning för att vrida banan i samma takt som planeten går runt solen, så att solen från satellitens synpunkt alltid står åt samma håll.

Rymd-tiden kröks.

Månen är mycket längre bort än du tror, och gravitationen är inte så stark, så den effekten är nog försumbar. Satelliter runt månen har däremot vissa problem, eftersom månens massa är ojämnt utbredd, så gravitationsfältet runt den är också väldigt ojämnt.

Jorden/månen har fortfarande fördelen att dess rotationscenter är inuti jorden. Precis som ISS är, men månens är ca 72% från jorden centrum. ISS' ligger absolut centrerad då den inte väger nånting.

Vad det betyder är att dessa objekt har mininal betydelse för jordens bana kring solen. Jorden kan så att säga wobbla lite pga månen, men inte utanför radien. En av de saker som ökar stabiliteten i jordens bana.

Den andra har med precession att göra och hur månen påverkar det.

Jag gjorde ett liknande experiment som det på filmen och som Cavendish i gymnasiet, 1968. Jag använde en torsionsvåg. Det var en typ av examensarbete sista året på gymnasiet.