Varför är konservativa/nationalister i regel bittra människor?

Känns väl som att alla som engagerar sig politiskt lätt kan framstå som bittra. Behovet av att engagera sig politiskt kommer väl i regel ur en oro över samhällets tillstånd och utveckling. Tycker man att allt är frid och fröjd bryr man sig i regel inte speciellt mycket om politik och samhällsfrågor. Detta oavsett om man står till vänster eller höger.

Ser man till konservativa rent allmänt och inte bara de som är politiskt engagerade så tror jag däremot att konservativa snarare är lyckligare än andra. Har ju gjorts en del studier inte minst i USA som bekräftar detta (bland annat University of Chicagos årliga "General social survey"). Vill minnas att den mest lyckliga gruppen är konservativa kvinnor. Även konservativa män var lyckligare än både liberala kvinnor och liberala män, som var den mest olyckliga gruppen av alla. Studier (återigen främst från USA) har även visat att kristna är mer lyckliga än okristna, och många kristna ingår rimligtvis i gruppen konservativa.

Sedan är det förstås svårt att generalisera, och det finns såklart en del bittra bland konservativa med.

Fast åtminstone i demokratier så skapar vänstern problem. Eller ”utmaningar” som vänsterblivna säger. För att deras existensberättigande bygger på ett tillstånd med ständiga förändringar och nya ”stackare”.

Som om nationalister inte skulle ha framtidsvisioner för sitt folk och både sörja det som går förlorat som fanns och det som går förlorat som kunde finnas om det som en gång fanns fanns och kunde byggas vidare till det som kunde ha blivit.

Nationalismen finns i både höger- och vänstervarianter. Det är ett relativt nytt fenomen att förknippa den med konservatism. I mycket 1800-talslitteratur används konservatism och nationalism närmast som motsatsord.

Så det är logiskt att vänsternationalister kan utveckla en typisk vänsterbitterhet. En jakobinsk-romantisk nationalutopi kan framstå som både oundviklig och fantastisk, men steg för steg visa sig krocka med verkligheten, och lämna den troende som ett bittert vrak. Och man kan såklart tänka sig mittenvarianter som har inslag av båda, som du skriver.

Bryt ner en homogen, kollektivistisk nationalstat under knappt 30 år så får du en stor andel bittra och deprimerade människor. Biologin hänger inte med utvecklingen helt enkelt.
Utöver det så har vi myndigheter vars främsta jobb är att mobba och misstänkliggöra de här människorna.

Jag upplever dem som otroligt aggressiva, egocentriska. Dom har den där psykopat locken. Bittra är dom fast det är väll alla svenskar finns nog inget folk dom gnäller mer om precis allt.

Bitterhet är ingen framåtdrivande känsla och känslomässig smärta behöver inte leda till det själstillståndet. Att man ser både bakåt och framåt i tiden är inte nödvändigtvis något som behöver beskrivas i ideologiska termer. Inte heller att det alltid finns något att arbeta på för att göra tillvaron bättre för sitt folk.

Vakna, är landet i riktning av konservatism och nationalism?
Dum jävla fråga, om Liverpool ständigt torskade i fotboll, skulle du fråga här varför deras fans var bittra?

Visst, men nu handlar tråden om just bitterhet visavi ideologier. Bitterhet finns inom både höger- och vänstermiljöer och det är ett intressant diskussionsämne. Om man är bitter bör man försöka göra nåt åt det men det gör inte ämnet mindre relevant.

Det beror på vilket perspektiv man har. Högeråsikter och nationalism är klara karriärhinder idag: kapitalistiska makthavare hatar dem, så på kort sikt blir de förknippade med förlust. Samtidigt korrelerar högeråsikter kraftigt med höga födelsetal, medan vänstervärderingar, med sin starka individualism, korrelerar med bottenlåga födelsetal. Så i ett flergenerationsperspektiv är det vänstern som är förlorare.

Det kan reflekteras i att vänsterengagemang ofta förknippas med ungdomstiden. Så fort de får lite mer erfarenhet blir vänstermänniskor ofta bittra, eller slutar vara vänster, eftersom det aldrig blir som de tänkt sig. Högermänniskor har ofta sin bittra period när de är nykläckta högersympatisörer, men med tiden lär de sig att ha ett större perspektiv och blir trevligare att ha att göra med.

Med åldern kommer erfarenhet och cynism. Man vet att det inte är handhjärtan och prideflaggor som kommer lösa samhällsproblem. Det krävs hårda tag.

Skulle inte kalla det bitter, snarare uppgiven.

Det konservativa förhållningssättet har traditionellt ingen anknytning till kollektivistiska idéer som nationalism. Att så är fallet är en grov förenkling av det amerikanska politiska klimatet gjord av vänstervriden amerikansk massmedia och uppstod med Trumps presidentkampanjs inledning. Fetischeringen av en annan världsordning och hur en annan värld är möjlig låter mer som något kommet ur en vänsterrevolutionär rörelse än en tankar sprungna ur idéer om att bevara det som fungerar.

Bitterheten hos nationalister antar jag beror på att deras ideologi har sin hemvist i hat. Som alla vet är hat självdestruktivt och föder mer hat. Man ser ingen utväg ur sin taskiga situation eftersom man inte ser hur man ska överge hatet. Kombinerar man det med världsbilden som presenteras i filmer som The Matrix och Fight Club (två av deras favoritrullar) är det risk att man börjar ta in dessa som verklighetstrogna.

Att då världen inte är som man tycker att den är och i stället är mer som man hoppas att den skulle vara gör att kampen för att undanröja det vänstervridna motståndet blir meningslöst.