Citat:
Ursprungligen postat av
Sotern
Samma Petter Larsson som idag skriver att ungdomsbrottsligheten gått ned och att det är dårskap att slopa straffrabatterna.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/...nga-ar-darskap
Ja, hans krönikor känns som nån av form av parodiska kåserier. Men de är ju tragiskt nog på riktigt. Skulle platsa i alternativmedia som nån form av fiktiv "kärringen mot strömmen"-karaktär.
Inte ett ord om brottsoffrens upprättelse. Sånt existrerar inte i svensk kriminalpolitik. Att prata om brottsoffrens upprättelse är nazistiskt.
Man kan inte låta bli att undra lite över hur en sån som Petter skulle resonera om en nära anhörig till honom själv utsattes för brott.
Säg att ett barn till Petter blir överfallen, rånad, rövknullad och lite rispad med kniv. Inte sååå allvarligt brott. Ingen dog ju. Och det var inte gängrelaterat så regeringens "hårdare tag" används inte här.
Petters son / dotter hamnar en djup depression, vill inte gå ut, kan inte gå till skolan, allt faller samman, funderar på självmord. Går från ett glatt barn till en trasig skugga av sitt forna jag.
Gärningsmannen är bara 19 år så han får generös straffrabatt och en massa stödinsatser från samhället. Utvisning blir det inte tal om då flyktingbarnet är etablerat i Sverige och åker tunnelbana här varje dag. Den lille telningen är ute efter några månader.
Petters barn får sitt liv förstört.
Skulle han fortfarande vara för straffrabatter? Skulle Petters barn hänga sig på sitt rum medans denne hör knattret från tangenterna på pappa Petters Macbook där han frenetiskt knackar in en ny krönika om straffrabatternas förträfflighet?
Det är lätt att sitta och kaxa om straffrabatter när man själv, eller nån i ens närhet, aldrig utsatts för brott.