Nu börjar det bli dags att mumsa upp fjolårets digra svampskörd. Jag har prokastrinerat länge nog, slutade ju till och med med antidepp för det här...
Men som psykonaut kör jag mer NASA än Sovjet-approachen, så crew safety har hög prio. Jag hade därför bestämt mig för att inleda med en försiktig dos. Jag har, som ni kan se i äldre tripprapporter, käkat toppisar och LSD innan, men jag mindes inte exakt hur mycket toppisar jag tog förra gången, och då hade jag en trippsittare...
Nu var jag istället moll allena på landet, med diverse snacks och en mobil full med psykedelika-vänlig musik som enda sällskap. Jag ville inte snea därute, jag har läst alldeles för mycket på r/Humanoidencounters, skogar är läskiga grejer. Jag ville också av samma anledning se till att trippen gick över innan det blev mörkt, jag hade förvisso en fantastisk LSD-tripp på natten med syrran i fjol, men nu var jag som sagt ensam, och det gör allt tusen ggr läskigare. Klockan 16.45 klippte jag ned 25 toppisar i ett glas grapefruktjos och halsade. Fram till ungefär 17 gick jag planlöst i trädgården och väntade på att något skulle hända, och minuterna flöt oändligt långsamt förbi. Trippen kickade dock in fortare än jag trodde, nån gång strax därefter. Den första signalen var att jag plötsligt blev fascinerad av mina egna händer, något som hänt mig varje gång jag tagit LSD; jag åt då en filidutt och kände direkt igen psykedelika-signalerna att jag liksom blev mycket mer medveten om godisets konsistens. Jag lade mig under äppelträdet och lät mig absorberas av trippmusik och grenarna och löven ovanför, och det kändes ljuvligt så länge solen sken, men dystert och hotfullt varje gång den gick i moln. Jag fick fantastiska closed eye visuals, kanske de koolaste jag hittils haft, förmodligen på grund av samspelet mellan solljuset och skuggorna från äppelträdet. Hela narrativ av skiftande ljusfigurer utspelade sig innanför mina ögon.
Efter ett tag tröttnar jag på att ligga och vara zonkad, så jag går in i huset för att ta på mig kängor och gå i skogen. Precis som vid förra trippen i det här huset känns den halvöppna dörren till hallen längst bak sjukt oppressive och obehaglig, och jag skyndar mig att komma ut i solen igen.
Jag följer landsvägen en liten bit, och promenerar sedan ned på den gamla skogsvägen, där bommen av någon anledning är uppfälld (det brukar den inte vara, så det gör mig lite paranoid). Något känns fel med den här skogen, olycksbådande, så jag vänder om och går in i skogen närmare bilvägen, som är mer lite mer öppen. Där följer jag de stora spåren av skogsmaskiner, som känns som enorma svarta sår i jorden.
Jag tröttnar fort, och efter att ha tittat på moln en stund ger jag mig istället ut på en trek längst landsvägen, för att nå till den heliga graal som hägrade under fjolårets LSD-tripp - granngårdens supersöta, gostjocka mini-ponnys. Men det är över en kilometer dit. Jag är inte lika hög längre, men sinnena är fortfarande egendomligt skarpa, och jag lägger märke till tusen detaljer i naturen som aldrig skulle intresserat mig om jag var o-hög. På vägen möter jag en barnfamilj som promenerar i motsatt riktning, med ett otal telningar som vill hälsa på mig en efter den andra. Här går jag och verkar weird och creepy, tänker jag, men försöker hålla masken och vinka neutralt och låtsas att jag går och lyssnar på en podd lite oskyldigt, och inte på svamp-boostad Deep Forest och Shpongle.
Mikro-hästarna är långt bort i sin hage och betar, för nära huset för att jag ska kunna komma nära utan att det verkar asweird, så questen efter att få uppleva dem på LSD/svamp går bet även denna gång. Jag vänder om. På vägen tillbaka går jag in på diverse halvläskiga platser; den övergivna simbassängen, ett mörkt skogsparti, en mystisk öppning i gärdesgårdarna jag inte sett innan, som leder till en dunkel plats med ett parti rostig korrugerad plåt och en extremt suspekt svart sopsäck bakom en sten...jag tänker genast seriemord och går därifrån igen.
Nu känner jag nya munchies, så jag går hem och kör det ultimata smaktestet för psykedelika-rus - lätt utgången gorgonzola med honung, på sourcream+onion-kex. Det ser verkligen inte toppen ut, men när jag smakar så går det ned, faktiskt... Inser att jag är hungrig på riktigt, så jag lagar tomatsoppa och äter den ute i trädgården. Trippen är i princip över, men mina sinnen är fortfarande lite förvirrade, och solen har klättrat långt ned på himlen bakom träden. Tanken på att vara kvar ensam i stugan på natten börjar göra mig illa till mods, och jag känner mig plötsligt extremt ensam.
Jag bestämmer mig för att promenera tillbaka till bussen (det är 4 km) och åka hem till stan igen. Jag hittar på en massa ursäkter för mig själv till varför det är en bra idé, typ att jag kan få mer gjort på kvällen om jag har internet, att jag kan gå och träna imorgon, men det skulle visa sig vara en skitdålig idé, för det spelar tydligen roll hur man trippar ned också. Under vandringen belönas jag förvisso med ett extremt close encounter med två hjortar, och mina sinnen är fortfarande uppmärksamma på naturen på ett sätt de annars aldrig skulle vara. Jag lägger märke till konstiga trädgrenar, egendomliga ljusförhållanden och märklig mossa.
Snart hoppar jag på bussen, men av någon anledning funkar inte elen där, och min mobil har i princip slut på batteri, så jag blir utan internet hela den dryga färden. Den fulaste och mest banala vägstreckan är dessutom föremål för ett extremt stort vägbygge, visar det sig, så bussen måste formligen krypa förbi i många kilometer. Jag landar helt fel - jag hade en skön tripp i en vacker miljö som tog mig närmare naturtillståndet, men nu har jag plötsligt utsatt mig för den vedervärdiga modernism och kväljande banalitet och krånglighet som kännetecknar civilisationen. Jag känner mig allt mer besviken på att jag inte stannade på landet, besviken på mig själv, bitter på världen, sur och gnällig och nästan gråtfärdig. När jag ska byta buss i stan är det några tonårskillar som står och blockar ingången till bussen för alla oss som vill vara åtminstone en gnutta coronasäkra, och jag nästan fräser åt dem och gestikulerar aggressivt. Flytta er för helvete. (Normalt sett är jag en tämligen konfliktskygg person). Det här blev verkligen helt fel. Inte en enda grej av de jag tänkte få gjorda på kvällen får jag gjorda - utom den här tripprapporten, då (hey! #framsteg).
Men jag får iaf prata av mig lite med syrran, som alltid är redo att trösta efter en tripp som gått snett. Förhoppningsvis är hon med mig på nästa svamptripp (jag behöver fan lära känna fler tripp-positiva människor, har typ bara henne...).
Men som psykonaut kör jag mer NASA än Sovjet-approachen, så crew safety har hög prio. Jag hade därför bestämt mig för att inleda med en försiktig dos. Jag har, som ni kan se i äldre tripprapporter, käkat toppisar och LSD innan, men jag mindes inte exakt hur mycket toppisar jag tog förra gången, och då hade jag en trippsittare...
Nu var jag istället moll allena på landet, med diverse snacks och en mobil full med psykedelika-vänlig musik som enda sällskap. Jag ville inte snea därute, jag har läst alldeles för mycket på r/Humanoidencounters, skogar är läskiga grejer. Jag ville också av samma anledning se till att trippen gick över innan det blev mörkt, jag hade förvisso en fantastisk LSD-tripp på natten med syrran i fjol, men nu var jag som sagt ensam, och det gör allt tusen ggr läskigare. Klockan 16.45 klippte jag ned 25 toppisar i ett glas grapefruktjos och halsade. Fram till ungefär 17 gick jag planlöst i trädgården och väntade på att något skulle hända, och minuterna flöt oändligt långsamt förbi. Trippen kickade dock in fortare än jag trodde, nån gång strax därefter. Den första signalen var att jag plötsligt blev fascinerad av mina egna händer, något som hänt mig varje gång jag tagit LSD; jag åt då en filidutt och kände direkt igen psykedelika-signalerna att jag liksom blev mycket mer medveten om godisets konsistens. Jag lade mig under äppelträdet och lät mig absorberas av trippmusik och grenarna och löven ovanför, och det kändes ljuvligt så länge solen sken, men dystert och hotfullt varje gång den gick i moln. Jag fick fantastiska closed eye visuals, kanske de koolaste jag hittils haft, förmodligen på grund av samspelet mellan solljuset och skuggorna från äppelträdet. Hela narrativ av skiftande ljusfigurer utspelade sig innanför mina ögon.
Efter ett tag tröttnar jag på att ligga och vara zonkad, så jag går in i huset för att ta på mig kängor och gå i skogen. Precis som vid förra trippen i det här huset känns den halvöppna dörren till hallen längst bak sjukt oppressive och obehaglig, och jag skyndar mig att komma ut i solen igen.
Jag följer landsvägen en liten bit, och promenerar sedan ned på den gamla skogsvägen, där bommen av någon anledning är uppfälld (det brukar den inte vara, så det gör mig lite paranoid). Något känns fel med den här skogen, olycksbådande, så jag vänder om och går in i skogen närmare bilvägen, som är mer lite mer öppen. Där följer jag de stora spåren av skogsmaskiner, som känns som enorma svarta sår i jorden.
Jag tröttnar fort, och efter att ha tittat på moln en stund ger jag mig istället ut på en trek längst landsvägen, för att nå till den heliga graal som hägrade under fjolårets LSD-tripp - granngårdens supersöta, gostjocka mini-ponnys. Men det är över en kilometer dit. Jag är inte lika hög längre, men sinnena är fortfarande egendomligt skarpa, och jag lägger märke till tusen detaljer i naturen som aldrig skulle intresserat mig om jag var o-hög. På vägen möter jag en barnfamilj som promenerar i motsatt riktning, med ett otal telningar som vill hälsa på mig en efter den andra. Här går jag och verkar weird och creepy, tänker jag, men försöker hålla masken och vinka neutralt och låtsas att jag går och lyssnar på en podd lite oskyldigt, och inte på svamp-boostad Deep Forest och Shpongle.
Mikro-hästarna är långt bort i sin hage och betar, för nära huset för att jag ska kunna komma nära utan att det verkar asweird, så questen efter att få uppleva dem på LSD/svamp går bet även denna gång. Jag vänder om. På vägen tillbaka går jag in på diverse halvläskiga platser; den övergivna simbassängen, ett mörkt skogsparti, en mystisk öppning i gärdesgårdarna jag inte sett innan, som leder till en dunkel plats med ett parti rostig korrugerad plåt och en extremt suspekt svart sopsäck bakom en sten...jag tänker genast seriemord och går därifrån igen.
Nu känner jag nya munchies, så jag går hem och kör det ultimata smaktestet för psykedelika-rus - lätt utgången gorgonzola med honung, på sourcream+onion-kex. Det ser verkligen inte toppen ut, men när jag smakar så går det ned, faktiskt... Inser att jag är hungrig på riktigt, så jag lagar tomatsoppa och äter den ute i trädgården. Trippen är i princip över, men mina sinnen är fortfarande lite förvirrade, och solen har klättrat långt ned på himlen bakom träden. Tanken på att vara kvar ensam i stugan på natten börjar göra mig illa till mods, och jag känner mig plötsligt extremt ensam.
Jag bestämmer mig för att promenera tillbaka till bussen (det är 4 km) och åka hem till stan igen. Jag hittar på en massa ursäkter för mig själv till varför det är en bra idé, typ att jag kan få mer gjort på kvällen om jag har internet, att jag kan gå och träna imorgon, men det skulle visa sig vara en skitdålig idé, för det spelar tydligen roll hur man trippar ned också. Under vandringen belönas jag förvisso med ett extremt close encounter med två hjortar, och mina sinnen är fortfarande uppmärksamma på naturen på ett sätt de annars aldrig skulle vara. Jag lägger märke till konstiga trädgrenar, egendomliga ljusförhållanden och märklig mossa.
Snart hoppar jag på bussen, men av någon anledning funkar inte elen där, och min mobil har i princip slut på batteri, så jag blir utan internet hela den dryga färden. Den fulaste och mest banala vägstreckan är dessutom föremål för ett extremt stort vägbygge, visar det sig, så bussen måste formligen krypa förbi i många kilometer. Jag landar helt fel - jag hade en skön tripp i en vacker miljö som tog mig närmare naturtillståndet, men nu har jag plötsligt utsatt mig för den vedervärdiga modernism och kväljande banalitet och krånglighet som kännetecknar civilisationen. Jag känner mig allt mer besviken på att jag inte stannade på landet, besviken på mig själv, bitter på världen, sur och gnällig och nästan gråtfärdig. När jag ska byta buss i stan är det några tonårskillar som står och blockar ingången till bussen för alla oss som vill vara åtminstone en gnutta coronasäkra, och jag nästan fräser åt dem och gestikulerar aggressivt. Flytta er för helvete. (Normalt sett är jag en tämligen konfliktskygg person). Det här blev verkligen helt fel. Inte en enda grej av de jag tänkte få gjorda på kvällen får jag gjorda - utom den här tripprapporten, då (hey! #framsteg).
Men jag får iaf prata av mig lite med syrran, som alltid är redo att trösta efter en tripp som gått snett. Förhoppningsvis är hon med mig på nästa svamptripp (jag behöver fan lära känna fler tripp-positiva människor, har typ bara henne...).
__________________
Senast redigerad av Ymo 2021-07-14 kl. 03:02.
Senast redigerad av Ymo 2021-07-14 kl. 03:02.
