Citat:
Ursprungligen postat av
slö
nädå, både i yrkeslivet och privat har jag träffat "utmattningsdeprimerade", bara en man dock, och han jobbade sig in i det, men så är det när man får en möjlighet att jobba med något man brinner för och gör det 60h+ veckan.... det är en väldigt liten klick män(isckor) som klarar av det, han var inte en av de männen, det tog inte ens 6månader innan han var färdig...
igen, kvinnor, inte män, och burnoutsyndrom tillskillnad från utmattningsdepression är om inte en psykisk sjukdom så en "occupational phenomenon", att det finns oerhört krävande jobb är inte förklaringen till varför kvinnor står för 70%-80% av utmattningsdepressionerna, i synnerhet inte de 30%-40% sm inte jobbar.....
gör det, innan du får för dig att "kvinnor studerar så hårt" så att de bryter benet eller tror att de har cancer 25% oftare än män i byggbranshen.... och det har att göra med kontaktyrken det med ....
Jag känner 10 kvinnor och 4 män som har blivit sjuka i utmattningssyndrom. Samtliga har "jobbat" sig sjuka. Samtliga har haft sk. "kontaktyrken". Samtliga har haft småbarn eller barn med särskilda behov och därmed inte fått någon återhämtning efter
massivt stressiga dagar på sina arbeten. 12 av dessa 14 har jobbat heltid. 2 av dem har jobbat deltid pga. att de har småbarn. Samtliga har varit väldigt ambitiösa, hjälpsamma, effektiva, lojala, mycket kunniga och engagerade i sina arbeten och i sina barn. Tills det tog stopp och några av dem bokstavligt talat inte "kom ur sängen" på morgonen och några andra bröt ihop totalt på sina arbeten osv. Och innan dess hade det börjat märkas på andra vis: glömska, klagomål över trötthet, uppvarvning, klagomål över olika fysiska krämpor. Oh så poff. Sjuka. Samtliga var sjukskrivna längre eller kortare perioder. Några började nya arbeten. Och samtliga var uppenbart sjuka, tedde sig i det närmast hjärnskadade av alla stress och press och ingen återhämtning. Allvarlig sjukdom, det där.