Nån som inte mått så jävla dåligt av alkoholiserad förälder?

Man tar ju ofta del av människors negativa erfarenheter av att ha vuxit upp med en alkoholiserad förälder. Jag förstår och respekterar dessa dåliga erfarenheter fullt ut. Dock har jag andra erfarenheter som mestadels är positiva. Undrar om det finns andra som känner igen sig i det?

Min farsa var alkoholiserad under hela min uppväxt. Att han dagligen drack var ett normaltillstånd i vårt hem. Han var dock alltid snäll, såväl nykter som berusad. Han var även jävligt underhållande när han var full, och mina föräldrar hade ofta fester hemma. Farsan var duktig på att lira gitarr och sjunga, och hamnade alltid i centrum vid sociala sammanhang. Ordnade en massa tokiga upptåg för oss ungar m.m.
Trots att han ofta var svinfull var han rätt skarp i huvudet, och jag minns sällan att han var bakfull och sängliggande längre stunder. Han tog väl återställare antar jag.

Som sagt, det var ingen större skillnad på honom nykter än full. Han ägde en egen butik i elektronikbranschen med ett par anställda. Den var han oftast i om dagarna och skojade med kunder i mer eller mindre berusat tillstånd.
När vi skulle åka någonstans var det alltid morsan som körde av förklarliga skäl. Men det var inga konstigheter för oss.
Jag hörde sällan mina föräldrar bråka, utan de hade nog ganska kul ihop. Verkade kärleksfulla mot varandra och mot oss ungar. Farsan dog av en hjärtinfarkt för ett antal år sedan strax innan sin 80-årsdag, och morsan lever än.

Kommentarer, tankar, egna erfarenheter?

Lite blandat. Min farsa var oftast alltid berusad när han var henna. Han kunde vara glad och snäll men också elak och våldsam. Jag tror att ens grundläggande personlighet är avgörande även när man är berusad.

Min farsa var rejält alkoliserad men också brutalt snäll, påhittig och kreativ.

I hans fall var det ju självmedicinering, han växte upp innan folk visste vad lätt autism, fobier och depression var - och med litet erfarenheter från olika krigszoner samt ett barn som dog, hanterade han kombon med alkohol för att döva sociala problem och sorg.
Nackdelen var att han inte var så ansvarig och ju äldre jag blev som barn desto mer ville man ju ha en ansvarig vuxen som var likadan på morgonen som kvällen efter (Simpsonsreferens?). Och som barn fick man ta mer ansvar än man kanske borde ha gjort.

Men han var aldrig elak, arg, våldsam eller brutal - en alkoholen till trots väldigt älskvard och älskande pappa. Däremot skulle jag ljuga om jag inte tänkt ofta på hur det vart om han hade fötts i samma generation som mig där det finns stöd och förståelse för att folk kan ha olika emotionella tyngder eller psykiska problem så inte "sprit eller självmord" var dom enda alternativen.

Som AlabamaHotcakes säger - personligen är så brutalt viktig och han var rätt jävla udda redan innan spriten och dom emotionella problemen

Tycker nog man ska tänka till både en och två gånger om man vet att man har problem med alkoholen innan man ens kommer på tanken att skaffa barn..

Fattade det inte då, men i efterhand har jag ju fattat att min bästa kompis när jag var liten hade en ganska alkad morsa som bara blev värre och värre. Hon var väl inte otrevlig eller så, mest en ganska sorglig rödvinsalkis som satt framför TVn hela dagarna.

Jag vet att han störde sig på det lite ( jag trodde ju att hon bara "var sån", inte att hon var alkad) och att det ledde till att han ganska tidigt fick laga mat till sig själv osv.

Men idag är han kock med egen restaurang så det ledde ju till något bra iaf!

Haha! Mäktig utveckling ändå.

Det svåra med alkade föräldrar, eller det positiva är väl att ungar inte ser det på samma sätt typ. Plus alkade föräldrar älskar ju ofta sina ungar som alla andra päron, alkoholen ställer till det dock men folk är ju folk även efter dom får ungar med alla sina svagheter och problem.

Ja visst är det? Jag minns att jag var jävligt imponerad när vi var ensamma hemma hos mig en dag, och jag skulle typ äta mackor till middag.
Men min polare bara "Nej jag fixar lite makaroner och köttbullar". Vi var 8 år

Men som du säger, de flesta älskar nog sina barn lika mycket som "normala" föräldrar.

Hans morsa var ju mest sorglig, inte elak eller jobbig. Jag tror hans tidiga självständighet och vilja har tagit honom dit han är idag, inte säkert att han hade varit lika framgångsrik med en "vanlig" morsa.

”Han var snäll” är den stora skillnaden mellan dig och majoriteten av andra som växer upp med en alkoholiserad farsa. Aggression, våld, bitterhet och ansvarslöst beteende är snarare norm när det gäller odugliga pappor som dränker sorg och ångest istället för att bemöta livet och dess utmaningar som riktiga män.

Hur vet du det? Baserar du ditt inlägg på någon statistik?

Jag undrar hur du med sådan säkerhet kan säga att majoriteten av alkoholiserade pappor är aggressiva och elaka?

Alkoholister borde förlora vårdnaden av sina barn.

Jag baserar det på hörsägen. Har nog aldrig hört talas om någon med positiva erfarenheter av en alkoholiserad far i verkligheten. Vill du ha siffror och statisk så har du kommit till fel person, så mycket energi är jag inte intresserad av att lägga på övertyga människor jag inte känner. Du kan således ta det med en nypa salt om du tror att majoriteten av alkisar är snälla och goda föräldrar och inte tvärtom. Alla vet att missbrukare är problemfria varelser.

Jag har inte heller så fruktansvärda minnen av min morsa. Absolut kunde det vara jobbigt att saker inte gick in eller att man inte kunde föra en situation, men jag föredrog henne som full än som arg (vilket hon väldigt ofta blev i nyktert tillstånd)