Citat:
Grejen är att jag är den som folk tycker är konstig. Inte vid en första anblick men de känner av senare att nåt är fel. Och jag har ledsnat sen länge och känner att det är allvar. Det är en obehaglig känsla där folk börjar kasta kommentarer som ibland är ren mobbning, och känslan av att jag är annorlunda jämfört med andra gör att jag vill inte uppleva det igen och tar inte ens kontakt med andra. Du får skapa dina möjligheter. Gå med i en kampsportklubb (eller vad fan som helst) och om du är trevlig och har ett genuint intresse för det klubben/sällskapet håller på med kommer du förr eller senare att bli medbjuden på någonting. På den festen du blev bjuden på kanske du träffar en söt tjej som är bekant till någon av grabbarna i kampsportklubben som du klickar med. Hon kanske frågar om du vill hänga med henne hem. Du fattar grejen va? Om du kommer i kontakt med lite folk kommer möjligheterna att lära känna nya därifrån öka exponentiellt. Det är lättare sagt än gjort såklart men det är inte omöjligt.
En tjej skulle förresten aldrig fråga mig om jag vill följa med hem. Sånt händer inte så pass distinkt att jag inte ens kan föreställa mig det mentalt. På dejt är en annan sak och det har hänt men det har mer varit "ska vi ta ett glas hos mig?".
Ofta hyser jag misstro till andra och är på min vakt, vill vara själv efter att jag har umgåtts med andra eftersom jag så gott som aldrig gillar de jag umgås med. Det är sällsynt att jag trivs med nån och ser det som meningsfullt. Tänker ofta att" det ändå inte kommer bli vi, vem är du och vem är jag" liksom. Känner ingen gemenskap med andra kan man väl säga.
Ofta har jag blivit mobbad, både som barn och på olika arbetsplatser.
Ta bara nu, jag är hemma, balkongdörren är öppen och jag ligger på soffan och har gjort i snart nån timme. Var tidigare ute och cyklade och låtsades vara påväg nånstans. Orkar inte göra nånting. Att ta kontakt med andra ute ses som psykvarning och det tänker jag aldrig göra. Vet en barndomsvän som en gång bjöd hem mig till honom på fest och HAN gav sitt nummer för att jag skulle höra av mig och komma förbi, när jag gör det är det radiotystnad. Hörde jag av mig på fel sätt, var jag otrevlig utan att veta om det eller var det nåt i hans invit som jag borde ha fattat (såna här tankar undrar man). Alla gånger som någon säger "häng med oss" eller "hör av dig nästa vecka så styr vi upp nåt" är bara trevlighetsgester för att gå vidare för att man råkade stöta på varandra på stan. Man ska aldrig höra av sig och det gör jag inte heller för jag vet vad det innebär. Det är på låtsas.
Morsan träffade en granne en gång, grannen bjöd hem hela familjen men när morsan hörde av sig så svarade de inte. Så till slut blir man cp i skallen.
