Chefen hatar mig hur ska jag bete mig?

Förstår ditt behov av att älta, och tror som andra att du kommer att göra något konstruktivt när det är färdigältat. Folk har olika sätt att processa saker på.
Det negativa med att skriva här är att du får reaktioner av så många som du aldrig skulle ha anförtrott dig åt i verkliga livet. Det går åt en massa energi som du behöver bättre.
Det finns de som har flera nick.

O T men, Hur kan du se det som "bara belastning på systemet" att vi har kommunalt anställda som tar hand om våra barn, undervisar barn och vuxna, ger omvårdnad och tillsyn av våra äldre m m. Allt dett kommunala genererar framtida inkomster från exv välutbildade barn, möjliggör yrkesarbete för anhöriga till äldre m m.

TS, samtalsstöd helst 1ggr/veckan alt varannan vecka, är vad du behöver.
Säg inte upp dig. Chefer kommer och går.

Jag blir arg när jag läser hur du har betett dig, varför ska man anställa en individ som knappt arbetar 50% av tiden? Du skriver på ett sätt som om du tycker att det är okej att göra så. I andra länder så hade du rykt på en gång! Den här jävla slappheten äcklar mig!


Tänk om alla kunde ha det så slappt som du, då skulle landet för fan fungera som Albanien.

Alltså det är en kommunal skola, ingen vinst företag så personligen förlorar han inget. Jag har bett om att gå ner i tid, men det ville han inte för då blir jag jo på jobbet ännu mindre.

Så bara för att du lever på skattepengar så är det ok att inte "orka" vara på jobbet?! Vad är det för fel på dig?? Men ha uppdrag på sidan om orkar du tamigfan!

Och vabba när din kille inte ens jobbar med sitt företag?! Vet inte om jag ska skratta eller gråta

Precis innan min semester har chefen ordnat ett möte med HR och facket och berättade om alla fel jag har gjort under senaste året (var passiv, missade möten, svarade inte på någons mejl). Han har även sagt att all fasade innan jag kom tillbaka från föräldraledigheten. Sedan sa han att de har tappat förtroendet för mig och vill ”lösa ut” mig. HR har mumlat något om ett annan arbetsplats inom kommunen. Facket frågade mig vad jag vill själv och jag sa att jag har inte råd att vara arbetslös och la ta HRs erbjudande vad det nu ska bli.
Nu är det semester och ingen hör av sig. Snart ska jag tillbaka till jobbet och stå ut med alla kollegor som ”fasar mitt arbete” enligt chefen i minst tre månader. De kan inte sparka mig lagligt och jag måste orka på det här jobbet i några månader till i värsta fall.
Har ni några tips hur man gör för att inte gå under mentalt? Jag hade ingen aning att det var så illa förut och vet inte hur jag ska bete mig nu?

Stålsätt dig! Var korrekt men utan att engagera dig känslomässigt i folk du inte behöver. Du är där för dig och ditt barn, inte för din chefs skull. Din chefs åsikter eller kollegor som känner dig dåligt är inte ditt problem, låt därför inte dessa få manipulera dig känslomässigt eller förgifta dina tankar. Undvik att fastna i negativa tankebanor.

Fundera på vad det är du verkligen är du vill göra - om en dörr stängs så öppnas ofta en annan. Ibland kan plötsliga förändringar vara en förtäckt välsignelse.


Allt gott.

Det var inte så här när jag blev anställd för sex år sedan inom kommunen. Det blev så för ett läsår sedan när min dotter började på dagis och jag ensam måste ta vabb för min man inte vill.

Din man inte vill, vad är det för fel på honom egentligen? Fan vilken sits du har hamnat i!

Det kan kännas provocerande att någon som är hemma hela tiden dessutom lyfter samma lön eller åtminstone inte mycket mindre, medan man själv måste arbeta för sina pengar. Att man kan ha ekonomisk trygghet när man är sjuk är visserligen bra, men det missbrukas alldeles för mycket och TS verkar vara en av de som utnyttjar det till max. För inte rimligen kan man vara sjuk på riktigt två veckor varje månad under ett års tid. Att det rinner till lite i näsan eller att man nyser betyder inte att man är sjuk.

Hur ska jag söka jobb och komma på intervjuer när min självförtroende är lika med noll? Och kan inte garantera att dottern bli mindre sjuk nästa år. Jag har jo fortfarande ingen lösning till att vabba mindre. Och vad ska jag säga när de frågar varför jag söker jobb hos dem ?

Hur ska du söka jobb å komma på intervjuer när ditt självförtroende är lika med Noll? Skaffa dig ett större självförtroende då, skilj dig från gubben (även om han är bra i sängen) flytta ut från skogen å skaffa dig en lägenhet på orten eller i staden i den kommun du jobbar i, du skrev att bilen är gammal å knappt går igenom besiktningen. Gör dig av med den å dra på dig ett munskydd å ta bussen till jobbet så spar du både pengar på bensin å reparationer på den gamla skrothögen.

Och du kan inte garantera att dottern inte blir mindre sjuk nästa år. Nej så klart att du inte kan det, ingen kan garantera att ens barn eller en själv INTE blir sjuk.

Vad du ska säga när du söker jobb hos dom? Att du vill utveckla dig å att jobbet verkar intressant å att du är intresserad av det. (å lägger ner dig å verkligen visar det)

Hur gammal är du?