Är ondska rättfärdigad när den är estetiskt tilltalande?

En sak som kritiserades av många kristna i Miltons "Paradise Lost" var att djävulen där var för vacker i sin omöjliga uppror mot den allsmäktige fadern, vilket fick honom att verka vara den ultimate hjälten på många sätt. Med full vetskap om att han förde en omöjlig kamp, föredrog han att vara fri i helvetet än en slav i paradiset.

Vi har inom all form av kultur sedan dess utforskad ondska som någonslags sensuell urkraft, den ultimate förföraren är en djävul av något slag. Det har i mytologin uttryckts igenom Dracula, den ultimate älskaren och övermänniskan som besegrar tiden. Ingen hatar Dracula, vi enbart fascineras av hans list och frihet från alla moraliska hinder. Lika lite hatar vi den konstnärlige och poetiske psykopaten Hannibal, så länge ondska uttrycks i en estetisk förpackning så känns den oemotståndlig.

Vi har alltid gillar "glorious bastards" som är större än livet själv. Vi såg inom politiken Donald Trump vinna över mittenväljare och dessutom få alla konservativa kristna att rösta på honom, trots att han helt uppenbart är allt annat än någonslags kristen moralisk pelare. Att se honom mobba sönder traditionella konservativa namn som Jeb Bush tycktes inte vara något problem för hela konservativa basen i USA, dessa som traditionellt gillar att rösta fram gråa personligheter som vinner genom att projicerar en bild av att vara moralens väktare. Grab them by the pussy gick inte längre än ett skämt, politik blev till showbiz och folk älskade att Trump fick politiken att bli underhållande igen.

Undermedvetet kanske vi längtar tillbaka till naturen och till barndomen, då vi brydde oss mindre om "rätt" och "fel" och mer om livet som en slags drama, där det viktigaste är att känna sig levande och inte att slava efter samhällets etiska principer. Vi älskar därmed undermedvetet ohämnade karaktärer som befriar oss från moralpredikande präster av olika slag, de där som vi ändå misstänker hycklar när de vet att vi inte kan se dem. I 60-talet förlorade ungdommen sig själv i en hedonistisk Värld där rocknroll presenterade ohämnat beteende på alla möjliga sätt. Bryr sig någon att Led Zeppelin hade orgier med 14-åriga tjejer? Nej, de gjorde ju så storslagen musik att vi skiter i den detaljen.

Nu när vi är vuxna så känner vi till den långa skuggan som kommer med ohämnad beteende, alltså rent logiskt så förstår vi att konsekvenserna sällan är bra i det långa loppet. Men irrationella instinkter inom oss dras oemotståndligt åt allt som vågar tänja på gränserna, och våld, sex, droger och all form av galenskap tycks vara enda botemedlet mot en vardag som ständigt graviterar mot repetitiv tristess.

Här beskriver Werner Herzog sin pessimistiska syn på naturens inneboende ondska och all dess meningslösa och obscena mördande:

https://www.youtube.com/watch?v=ze9-ARjL-ZA

I slutet av videon så förklarar han att han, mot sitt bättre omdöme, ändå älskar djungelns kaos.

Måste nog sluta med ett citat från Nietzsche:

“Be careful, lest in casting out your demon you exorcise the best thing in you.”

Ondska är ett svårt begrepp och har nästan något religiöst innehåll, tycker jag. Såg en gång en film som handlade om en lejonflock där honorna lämnade ungarna för att gå ut på jakt och där filmteamet uppmärksammade att en av honorna smög sig tillbaka till ungarna och dödade ungar som inte var hennes egna. Hur pass vanligt beteendet är vet jag inte (det borde kunna ge egna gener konkurrensfördelar) men det är ett exempel på något man spontant tycker är helt fel och kanske känslomässigt upplever som ondska. Från naturens synvinkel finns ingen ondska. I den mån ondska finns hos människor tycker jag den är mest framträdande hos äldre kvinnor.

Glorious bastard, ohämmade individer och våldsamma män som väcker tycke hos många damer är en annan sak och enklare att förstå, tycker jag. Det är ju uttryck för suveränitet och makt, något som alltid beundras vilket förstås sammanhänger med biologisk framgång. Herzog säger att han älskar djungeln och dess overwelming and collective murder against his better judgement. Detta är inte naturalistens syn som tvärtom ser just det naturliga urvalet och kampen för överlevnad som verktyget för produktionen av den enastående prakt och skönhet som fortfarande existerar.

Ja, vad som en menas med att något är "justifierad" kanske man kan fråga sig. Moralfilosofi går ofta igenom rätt och fel som om de räknar matematiska formler, det är som om du logiskt ska få fram vad som är rätt beteende och sedan tvingas hungra efter fel beteende med en starkare och mer primitiv del av din hjärna.

Det finns inga gränser för hur många gränser moralisten kan sätta på naturen heller, det är ju så mycket som är fel med vad människor naturligt vill ha. Låt säga när en Gudrun Schyman blir gammal så vill hon förbjuda att man ska sälja alkohol utomhus för att unga kommer göra en massa skit under påverkan, men så blir det ju när djävulen blir gammal...

Kom nu ihåg vad alkohol faktiskt gör med vår hjärna, den ger just den frihet som vi tycks älska hos glorious bastards. Den hämnande kemiska substansen GABA slutar att hålla oss i schack under påverkan av alkohol och vi blir sannerligen fria! Sedan kan allt möjlig skit inträffa, men människan har sökt befria sig i karnevaler av olika slag, med substanser som ändrar medvetandetillståndet, sedan urminnestider.

Vi vet nog alla att vi inte kan nå helt nya nivåer av "roligt" utan att offra något (allt som kommer med självkontroll). Och en bra fest har alla möjliga element av galenskap, och alla dess deltagare blir allt mer djävulska i påhitt, och man vill akta sig för att stå på fel sida av myntet när förloraren och den förudmjukade ska väljas. En bra fest står och väger mot att kunna innehålla riktiga hemskheter när som helst.

“To see others suffer does one good, to make others suffer even more: this is a hard saying but an ancient, mighty, human, all-too-human principle [....] Without cruelty there is no festival.”

-Nietzsche

Moralfilosofer sitter alltid och predikar om hur människor skulle bete sig i en värld där människor är rationella, alltså en Värld som inte existerar. Vi lever idag i en tid där människor mer praktiserar banal ondska, ofta online och anonymt. Vi kan ha lite internet-mobbning, lite kränkning, lite förbjuden porr på unga förstörda damer när man så vill, lite gore-video på andra människors fruktansvärda ondska när man är riktigt uttråkad, lite dataspel som simulerar hemskheter där man kan vara en "glorious bastard" utan att riskera att tappa ansiktet eller stötta på en större monster eller Leviathan runt hörnet.

Ondskan har kort sagt blivit fegt och banalt, men törsten efter den är troligen starkare än den någonsin varit. Men denna banala ondska är faktiskt inte justifierad, och här kommer jag till trådens syfte: den är inte justifierad för vi gör den i hemlighet. Jag påstår att ondska bara justifieras när den med full prakt visas upp för andra att döma, och ifall andra människor älskar den ondska som visas upp så har den justifierats. Ingen kommer sluta hata lejonhonor för att de mördar varandras ungar, lejon och tigrar är estetiskt fulländade predatorer som alla älskar. Hyenan är ju däremot ful i sin ondska...

Människor vill inte vara rationella, inte ens moralfilosofen eller prästen vill vara rationell och göra det rätta, alltså när han är säker på att han är ensam och ingen tittar på från fönstret....

Tack för en bra tråd. Hoppas den blir längre.

Jag undrar ibland om det här med Vikingar och vår kärlek för sagorna om dom.

Jag undrar ibland om det inte är just bara sagor som berättar vilka vi är.
Kristendomen ska ju ha avslutat vikingatiden.

Så kanske Vikingarna är en metafor för den naturlige mannan.
Och Kyrkan är ett avguda tempel, där den vilda mannen tämjs av Gudinnan Circe, (Kirke. eller Kyrka eller cirkel) som lurar dom att dricka gift ur hennes kopp och förvandlar dom till svin.

Vad fan snackar ni om att lejonhonor mördar andras ungar? Det är hanarna som gör det. Lejonhonor dödar lejonhanar för att försvara sina ungar .. kan du inte ens hålla koll på fakta TS?

Inte rättfärdigad, dock attraherar den väl vissa svaga/omogna individer.

Vikingarna var naturliga varelser som dominerade andra med en järnhand, aldrig fruktade döden och sällan hycklade. Givetvis älskar vi dem och fascineras av dem. Vikingarna var en del av naturen och sökte aldrig resa sig över naturen. Deras grymhet var fruktansvärd för deras fiender, men sällan kom det ut på ett onaturligt och korrupt sätt där de skapade moraliska regler som enbart de själva fick bryta, något som oftast inträffar i byråkratiska strukturer av olika slag (exempelvis i Soviet där ledarna, tillhörande den akademiska eliten, levde burgoise-liv medan de propagerade för hur hemska borgarna var eller svenska överklassen som predikar mångkultur åt pöbeln men bor så långt från eländet som de bara kan).

När ondskan är naken och skamlös så är den ganska så magnifik, jag tog just exemplet av Werner Herzog filmen "bad lieutanant", så här dirigerade han Nicolas Cage i hur han skulle se på sin karaktärs ondska:

https://www.youtube.com/watch?v=iFDbvpIV85g&t=60s

Just sådan "bliss in evil" ser vi just i denna scen:

https://www.youtube.com/watch?v=2pj994_G-Ng&t=30s

Och tidigare sammarbeten med den totalt skamlöst onde och galne Klaus Kinski visar ju just prov på en ärlig konstnär som ser in i människans dolda natur, dess långa och dolda skugga som Carl Jung talar om.

Självklart finns andra exempel som Kubricks Clockwork Orange och liknande filmer som utforskar ondskans färgsprakande natur. Franska filmen "dont deliver us from evil" visar två tonårsflickor som fullt ut utforskar sin potential till ondska. Lars Von Trier har utforskat denna område genom hela sitt liv (ofta genom idealister som tillslut finner sin sanna natur, se sista scenen i Dogville!) och magnifikt avslutat resan med den totalt ohämnade ondskan i The house that Jack built. Vi dras till sådana filmer antagligen för att vi vet att det finns något där som talar sant om något monstruöst inom oss själva.

Ge valfri man på gatan full makt över en nation likt en Kim Jung Un så tror jag att han skulle få reda på vem han egentligen är. Så länge vi vaktar varandra, och kryper inför större makter som kan bestraffa oss, så kommer dock den egocentriska monstret att gömma sig och uttrycka sig på ett fegt och banalt sätt: mobbningar och kränkningar anonymt i internet, gore-videon, förbjuden förnedringsporr, osv.

Den civiliserade mannen är bara en mask tillslut, vi väntar ständigt på någon glorious bastard som kan befria oss från masken.

Att lejonhanar dödar ungar till andra hanar som inte är deras bröder känner väl alla till, att honor dödar andra honors ungar är mindre känt:

https://www.youtube.com/watch?v=1x9zbO1-0Uc&t=330s

Att vilja tillskriva ondska till bara manliga könet är ganska typiskt idag. Givetvis har män mer makt (fysiskt, ekonomiskt, socialt, etc.) och därmed mer makt att tillämpa sin vilja. Kvinnliga drottningar har dock visat sig starta till och med fler krig än manliga sådana, och vi har haft somliga mäktiga kvinnor som varit sanna monster, som hertiginnan Elizabeth Báthory från Ungern som badade i barns blod för att förbli ung.

Ondska är som sagt inte reserverat åt något kön, men män har historiskt haft fler möjligheter att tillämpa sin makt.

Arbetaren/slaven/undersåtten med piskan bakom ryggen inte är godare än mästaren/borgaren/kungen, han har bara mindre möjligheter att uttrycka sin ondska. Ge honom möjlighet att vända på steken igenom att ansluta till någonslags mobb så kommer han antagligen vara än mer obarmhärtig, och styras än mer av förbittring. Gör honom till mobbens kung så kommer han att få möjlighet att slutligen visa sin sanna färg. Detsamma gäller alla maktlösa människor, de är bara ödmjuka pga omständigheterna.

Män misshandlar givetvis oftare kvinnor, men småbarn är nästan lika ofta misshandlade av sina mammor som pappor.