Kan tankar påverka materia?

Kanske ett av de sämsta inläggen någonsin. Signaturmaterial.

Men överallt så kan du ju läsa om att en observation på kvantnivå inte handlar om att någon påverkar med sitt medvetande utan att det är mätningar som oundvikligen interagerar med systemet. Detta kan som sagt göras utan att någon är närvarande, det spelar ingen som helst roll.

Allt jag kan hitta där seriösa fysiker uttalar sig om saken menar att det här med att medvetandet är det som påverkar är en missuppfattning på grund av att en observation inom kvantfysiken inte innebär samma sak som det vi menar i vardagligt tal ungefär på samma sätt som att en vetenskaplig teori inte är samma sak som det vi menar med teori i vardagligt tal.

Varför skulle det inte vara giltigt på grund av att vi som skriver här inte kan eller kanske inte har tid med att söka upp och bekräfta allt du frågar i detalj. Du har fått vissa länkar som i alla fall visar att det du först trodde rimligtvis inte stämmer. Det är det som är konsensus och har varit så i många år. Accepterar du inte det eller vill ha reda på fler detaljer så är det väl bara att söka efter mer detaljinformation kring ämnet. Men var noggrann med vilka källor du väljer för det är som sagt väldigt populärt att olika pseudovetenskaper använder sig av vissa formuleringar tagna från fysiken för att ge intrycket av att de har vetenskapligt stöd vilket de inte har.

Ja, det är riktigt att det finns fysiker som anser Köpenhamnstolkningen rimlig men om du t ex ser på wikipediasidan om du söker på "köpenhamnstolkningen" så kan du se att det ordagrant står under punkten "Vågfunktionens kollaps" att denna sker när en mätning görs. Här använder de alltså ordet mätning istället för observation eftersom det i det här sammanhanget är samma sak.

Ja jag håller med. Jag är inte ute efter att få mina önskningar om medvetandet bekräftat utan vill veta hur det är oavsett utfall.
Jag menar inte heller att ni ska göra research åt andra.

Men det är rimligt att försöka besvara följdfrågor på påstådda teser.
Det jag (och många andra) undrar är vad som definieras som mätning/observation, och var gränsen går för att egenskaperna dessa har ska påverka så att vågen kollapsar?
Om "allt" påverkar så går det inte att ha ett opåverkat tillstånd - så det måste finnas någon form av tröskelvärde.
Tex om material som absorberar fotoner men inte mäter något också kollapsar vågen?
Det är rimligt att man gjort ett sånt experiment och det borde isf användas i debatten.

Momentum bevaras mellan interaktioner så mängden möjliga tillstånd som följer en händelse är de tillstånden som kausalt följer händelsen, med förhållandet som tillståndet beror på.
En vågfunktion av möjliga händelser kollapsar inte av att den interagerar med en foton, utan om jag ser att en foton har interagerat med en vågfunktion så kan inte jag befinna mig i ett tillstånd där vågfunktionen utgörs av tillstånd som är omöjliga när en foton har interagerat med den.
Inga tillstånd som fotonen efter momentuminteraktionen med vågfunktionen, är sammanflätad med, kan vara sammanflätade med tillstånden där momentuminteraktionen aldrig skedde.

Om jag får en ögonbindel och placeras på en okänd plats på jordens yta så har jag ingen aning om var jag är, men om jag hör en säl så har mina möjliga alternativ kollapsat ner till någonstans där det finns sälar.

Det här är egentligen förvånansvärt omystiskt.

Jag tror jag fattar principen, men hur kommer det sig att det blir två olika mönster på plåten?
Så jag fattar nog inte riktigt.

Det kortaste svaret är såväl det mest fundamentala som det mest representativa, i ett hav av sannolikhetsformalism, så är det våg-partikeldualiteten. Den betyder inte det man kanske föreställer sig. En "vågpartikel" är aldrig en partikel och alltid en våg. Det man observerar vid en bestämd position är en momentuminteraktion mellan två utbredda vågor.
Det här med osäkerhetsprincipen och position och momentum är inte heller det man kanske kan tro, då dessa dels definierar exakt samma sak men dennas två tvärgående komponenter. Att den ena eller den andra skulle vara position eller momentum är en fråga om konventioner. En momentuminteraktion definierar också positionen och positionen definierar momentumet genom att positionen är en funktion av tiden.
Det osäkerhetsprincipen säger är inte att om man vet en så är den andra magisk eller vice versa, utan bägge tvärgående komponenterna representeras med varsina normalfördelningskurvor som är förskjutna gentemot varandra. Den ena normalfördelningskurvans bredd har ett linjärt proportionerligt förhållande till den andra, så om man begränsar det y kan interagera med så får z ett proportionerligt större spann då y och z tillsammans utgör det bevarade momentumet.

En springa i dubbelspaltexperimentet begränsar längsgående åt sidan men tillåter längsgående upp-ner, så när interaktionen på skärman bakom derinierar både positionen och momentumet, men en av dessa är begränsade längs en tvärgående dimension, och en springa ger en större skillnad hos förhållandet mellan komponenterna än skillnaden i avstånd mellan två springor, varefter vågen gör sin standard våg-grej.
När man observerar en springa och tar bort en andel av momentumet så blir då det av en springa framtvingade förhållandet ur jämvikt mellan de tvärgående komponenterna mindre i förhållande till avståndet mellan två springor, så vågen gör i allra högsta grad sin grej fortfarande, men bara inte med någonting som skulle ge interferensmönster med just dessa springornas egenskaper.

Annars så är det mer Einstein som gör sig märkvärdig då ett momentums förhållande till ett annat med olika relativa hastigheter är detsamma som rmv, rotationsmomentum. Om det andra momentumet har hög relativ hastighet så säger man, utan anledning, att positionen är mer bestämd, och tvärtom. Så att "positionen är mer bestämd" vid hög relativ hastighet är detsamma som att säga att man vet mv så r kan bara vara vid v efter t.
Man hsr exakt lika mycket vetskap om bägge komponenterna då de utgör samma sak i "omvänt" linjärt proportionerligt förhållande till varandra, så om ett momentum är i vila bredvid sig så är istället dess momentum mindre bestämd än vid hög hastighet, trots att man vet den exakta hsstigheten, så då är det r som förhåller sig till masstermen, där r=vt, och massa är acceleration så hokus pokus och man har bara olika geometriska förhållanden mellan momentum, med sina förhållanden mellan momentum, osv.

Förmodligen inte, eller kanske. Medvetandet förknippas mycket med att bara sitta i huvudet. Svåra frågor som fortfarande inte har några svar. För att mäta en partikel så behövs en annan partikel, och inom kvantfysiken så är en partikel en våg, och när två partiklar integrerar så delar dom på samma våg, en integration är alltså inte en observation, utan en sammanflätning "entanglement". Det hävdas då i vissa fall att det krävs något utomstående det materiella universumet, ett medvetande, att bryta sammanflätningen, men det går i samma veva lika bra att spekulera i att information är det som orsakar en kollaps "simulation", eller en uppdelning utav flera Universum där en kollaps egentligen aldrig sker.

Man får dock inte glömma bort att vi kan se med blotta ögat, och med vårat medvetande, hur en laser genom två hål kan orsaka en störning i dess våg-formation utan att det kollapsar, och att en kollaps först sker när en mätning görs på kvant nivå.

I denna video experimenterar dom med medvetandet och kvantfysiken, https://www.youtube.com/watch?v=nRSBaq3vAeY.

Kan tankar påverka materia?
Varje gång någon t.ex. löser ett matteproblem med papper och penna, så har tanken påverkat materia.

Ok, jag tror jag förstår.
Då är våg-partikeldualiteten utredd och klar. Det är inte längre ett mysterium och man vet hur det förhåller sig. Wikipediasidan borde uppdateras. Och en mängd vetenskapliga artiklar likaså.

Vad orsakar själva vågorna från början och vad/hur vet de hur de ska förhålla sig till varandra?
Naturlagar kallas det givetvis.
Inom naturvetenskapen framhålls det alltid (ofta) att naturlagarna var en litet initialt moment i bigbang som sedan gäller överallt för alltid. Det jag reagerar emot är det sematiska retoriken i att förminska det till en liten nästan obetydligt kort del av skapelsen. Man kan lika gärna uttrycka naturlagarna som det som hela tiden överallt är det som skapar verkligheten. Dvs att det egentligen inte finns något annat än naturlagar.
I nästa tankeled kan man ifrågasätta definitionen av "medvetande". Det ena lägret vill att medvetande är något som är "icke-fysiskt" och i någon mening övernaturligt (transcendent).
Det andra lägret (fysikalisterna) vill ha det till att medvetandet uteslutande är en produkt av fysiska interaktioner. Att medvetandet är en biologisk maskin.

Låt oss anta att medvetande är rent fysisk. Att det är partiklar som samverkar.
Men om man utgår från premissen att det trots detta ändå finns ett medvetande, då borde allt vara medvetet - eftersom allt annat också är fysiska interaktioner.

Dvs om man nedgraderar medvetandet till något fysiskt och dött - så kan man med samma logik uppgradera det fysiska till något medvetet. Efter som det består av samma fysiska system.

Inte ett mysterium på det sättet nej, men att man har koll vore att överdriva. Men för att vara ännu tydligare så är det där såpass omystiskt att detsamma förhållandet är vad vår vardagliga erfarenhet också utgör, med flera andra uppsättningar av egenskaper som man inte heller kan mäta samtidigt av vad som på den nivån av upplösning på problemet, så att säga, får det att verka mer självklart än mystiskt och osäkert. För att bara hitta på någonting så kan du inte veta hur mycket en bil svänger samtidigt som du vet hastigheten, då en kurva definieras hos fler positioner än vad hastigheten kräver. Det är detsamma i detta fallet med momentum och position, där man inte får slarva bort masstermen och bara se momentumet som en hastighet. Mäter du en sak så vet du position men inte momentum, mäter du två saker så kan du veta hastighet och position men inte massa och mäter du massan så kan du inte veta hastigheten av skäl som har att göra med att man har olika komponenter längs olika riktningar, från vilka det är andelar som utgörs av överförbara whatever.
En vågpartikel-våg kan alltså ha en helt normal position som förhåller sig till det den utgörs av till vardags, med en vanlig hastighet som avgörs i ett standard förhållande med sin position genom tid, och ha en vanlig köksvågsvikts-massa, men vad osäkerheten är relevant för är vad just en och samma "mätning" kan veta, och då av just vågfunktionen.
När den har interagerat med någonting så vet man ju allt, då momentum inte är massa och hastighet, som kräver fler interaktioner för att veta, utan är sin egen grej. Så när det kommer till vad man kan veta om just vågfunktioner, vilka man då ska undvika att interagera med, så är det "vetande" genom att t.ex. låta en våg fördela sig genom en springa i dubbelspaltexperimentet, där man då kunde veta positionen i mötande plan ut från källans radie, men man kan inte på så sätt veta någonting alls om positionen längs radien och då inte heller hastigheten, och sådana liknande rena teknikaliteter.

Och det var aldrig någon partikel utan vågpartikeldualiteten utgörs alltid av en våg, där en partikel vore en koncentrerad våg och interaktioner inte är någonting av det då det är en händelse vid en delad punkt någonstans mellan flera utbredda vågor.
Men vi vet inte, varför modellerna inte gör några antaganden om någonting utöver det vi vet oss veta, eller tror oss veta att vi vet, kombinerat med begrepp som har andra vardagliga betydelser, samt såklart inte minst för att mycket också är svårt, så det är lätt att tro fel.
Det finns en uppsättning myter av denna arten, likt magiska medvetanden som "kollapsar" saker hit och dit, och liknande. Det som kan vara märkligt i kvantgrejer är inte av den arten av mystik direkt.
Osäkerhetsprincipen var inte intressant för att man den på något sätt visade att en mätning inte mäter allt eller att det existerar osäkerhet, utan det var förhållandet som var intressant och att all information inte kunde avgöras i en punkt. Där även förhållandet är helt normalt och omystiskt, så kan du veta 50% om den ena så kan du veta 50% om den andra. Därefter kommer luriga saker om varför är det just dessa dimensioner som kan utgöra förhållandet? Samt då att det är lite lurigt med saker som hoppar runt och inte beter sig klassiskt åt.

Nej tankar kan inte påverka materia. Varför? För att tankar är enbart reflektioner. En reflektion är sekundär. Det är den som tänker som påverkar materien. Att tänka är en viljehandling. Alltså så är det viljan som påverkar materien.