Fråga en författare

Jag hakar på lite här, det finns väl direkt och indirekt dialog också och kanske nåt mer?

Ja, bra tråd! Tack för din bjussighet med att dela med dig av detta.

Hur kommer det sig att du inte gått någon förfatrarskola? Det verkar så vanligt nuförtiden med skrivkurs. Var det ett medvetet val och varför i så fall?

Har du en litterär agent (tror jag det heter)? Vad är de till för?

Hur säljs dina böcker om du inte är så känd?

Tack! Kul att kunna stilla lite nyfikenhet och kanske hjälpa författaraspiranter!

Återkommer till dialogfrågorna, jag vet hur jag resonerar men får kanske kolla lite mer hur jag faktiskt gör.

När det gäller författarskola var det nog inget speciellt aktivt val, mer en fråga om att det inte var stort på samma sätt när jag var ung vuxen. Jag hade helt andra utbildningsplaner, kände mig redan trygg med att jag kunde skriva och som sagt tror jag inte att det var lika vanligt på samma sätt. Idag är det en helt annan sak med debutanter från Biskops-Arnö och universitetskurser i kreativt skrivande, för tjugo år sedan vet jag faktiskt inte om jag ens hade koll på vad det var. Senare tror jag att jag hade en uppfattning om likriktning på skrivarutbildningarna, men den uppfattningen har jag inte längre. Faktum är att jag ibland överväger att gå någon utbildning nu, inte för att jag behöver det för att kunna skriva en roman alls eller för att bli publicerad, utan mer för att slipa min hantverksskicklighet och skaffa konkreta kunskaper - nu fick jag till exempel googla "indirekt dialog". Men jag vet inte, efter en handfull rosade romaner, några fina utmärkelser och med ett stort förlag som vill ha allt jag gör undrar jag om det är värt tiden och energin. Ibland verkar det också som att det, just eftersom det har blivit så självklart med skrivarutbildningar, betraktas som lite av en imponerande kuriositet att vara autodidakt så det är kanske inte så dumt det heller.

Jag hade en agent, men agenturen finns inte kvar längre och agenten har en helt annan inriktning på sitt nya jobb. Ett tag kollade jag efter andra, men har inte riktigt ansträngt mig för att hitta en ny och enligt min förläggare är det inte så viktigt som vissa påstår. Så jag avvaktar och håller fast vid rättigheterna till mina verk själv tills det eventuellt verkar värt det igen. Agenternas värld är lite av ett mysterium, men deras uppgift är främst att sälja in böckerna till utländska förlag och att sälja filmrättigheter till produktionsbolag. De har stora nätverk och kontakt med utländska agenter och scouter, som de tipsar och förser med provöversättningar och presentationer. Själv såg jag inte så mycket av det, de gjorde säkert mer än jag märkte av men jag fick en känsla av att de prioriterade den författare i sitt stall som drog hem de finaste priserna under den perioden. Dessutom blev det inga mässor i Frankfurt och London tack vare ni-vet-vad, så deras kanske viktigaste marknadsplats uteblev.

Böckerna säljer helt okej, förlagen säljer ju in dem oavsett och de finns i bokhandeln. Däremot brukar de inte skyltas på bord och liknande hos de stora bokhandlarna utan står i den vanliga romanhyllan. Små fristående bokhandlare har dock tipsat och marknadsfört dem i betydligt större utsträckning! Jag har nog läsare, fler än jag vet om, men det är inga sådana snackisar som varenda bokälskare pratar om och har läst, eller som avbildas på picknickfiltar över hela Instagram. Men ibland får man faktiskt hintar om att fler än jag inbillar mig känner till verken. Däremot har jag aldrig blivit igenkänd ute, men det kan nog mest bero på att jag inte har ett sådant utseende som man minns om man bara har sett en bild av mig i tidningen.

Så: dialogskrivande!

Jag har alltså, inte minst därför att jag inte har gått någon författarskola, inte direkt koll på vad olika sorters dialog kallas, men kan dra igenom hur jag använder dialog (detta kan jag påpeka är en av de saker som jag oftast fått höra att jag är väldigt bra på).

- Jag undviker anföringssatser så långt det går. Ofta leder sådana till att det känns skoluppsatsmässigt och staplat, alltså när det blir "replik", sa Urban, "svar", sa Sture osv. Det är dessutom lätt hänt att det blir klichéer om de gör annat än säger sina repliker, till exempel muttrar, utbrister, fräser och fnittrar. Alltså strävar jag efter att på andra sätt göra det tydligt vem som säger vad och hur de säger det. Lyckas man gestalta en stämning och koppla samman repliker med karaktärernas handlingar framgår röstlägen och liknande av sig själva.

- Var ekonomisk med dialogen, se till att den verkligen tillför någonting. Att repliker inte är nedskrivna innebär inte att de delarna av samtalet inte har ägt rum; hälsningsfraser och kallprat kan och bör man skita i. Undantag finns självklart, exempelvis om poängen med det är att visa att karaktärernas relation är tom, ytlig eller kall (då funkar kallprat bra som gestaltning av två personer som aldrig har något riktigt att säga till varandra, men gör inga långa stycken av det). Personligen föredrar jag också att minimera antalet långa samtal i text. Ibland är de viktiga. Ofta har de en tendens att bli långrandiga. Jag ser till att de långa dialoger som kommer med faktiskt är avgörande i sin helhet för att föra historien framåt, men jag misstänker att detta till stor del är en smaksak.

- Autenticitet är sällan värt någonting. Sträva efter en balans mellan litterär text och trovärdigt tal, man vill tro på att någon faktiskt uttrycker sig så (alltför litterärt textspråk funkar inte) men att läsa rent talspråk blir outhärdligt. Skriv inte in utfyllnadsord eller läten i dialogen. Gestalta babblande och tonårsskrikighet på annat sätt än att skriva ut "meh ååååh", till exempel. Har någon en utpräglad dialekt, sociolekt eller liknande tycker jag personligen att det funkar att låta karaktären använda vissa utmärkande och väl valda dialektala uttryck, men överdriv inte. Och skriv för i helvete inte ut diftonger och andra dialektala ljud, det blir bara buskis.

- Detta är en smaksak, men eftersom frågan har varit uppe i forumet nyligen kan jag nämna att jag föredrar citattecken. Talstreck kan vara tydligt om det rör sig om rena replikväxlingar, men med citattecken tycker jag att det finns mer utrymme för att måla upp en stämning utan att karaktären behöver säga klart sitt. Man kan exempelvis låta den som för tillfället talar pausa för att fundera eller titta på något, blickar kan utväxlas mitt i, någonting litet kan hända, lite vad som helst, och efter det kan personen fortsätta prata. Nu vet jag inte om det här blev helt begripligt, men ja. Jag tycker dialogen kan göras mer levande och dynamisk med citattecken än med talstreck, som blir mer staplat och där händelser under tiden får läggas in mellan de fullständiga replikerna.

Hur mycket har du att säga till om när det kommer till omslag, utformning, sättning, osv? De flesta svensksläppta böcker ser bedrövliga ut både in- och utvändigt, så jag har länge undrat om det är förlagen som kör på det de tycker funkar eller om de flesta författare helt enkelt har usel smak.

Tack för en bra tråd!

Intressant tråd, tycker jag också, och den verkar ju ha väckt respons av frågorna att döma.

Hur gammal var du när din första bok kom ut? (Det vill säga ungefär - jag är inte ute efter att kartlägga författare för att identifiera vem du är.) Och var befann du dig i livet då vad gäller utbildning, bostad, arbete, familj och annat som avancerar genom livet? Hur har det fungerat att kombinera detta med skrivandet?

Detta varierar väldigt! Hos första förlaget var det en och samma formgivare som gjorde omslagen, och när han har gjort sitt är det ett konstverk. Inte mycket att påverka, men det gjorde inte så mycket eftersom han är ett geni och man kunde räkna med att omslaget skulle bli en klockren och oväntad käftsmäll som man inte hade velat ändra minsta streck på ändå. Faktum är att jag tyckte det var roligare än nuvarande arrangemang, där jag har rätt mycket inflytande. Men det är ju fortfarande en formgivare som faktiskt gör omslaget, så helt och hållet bestämmer man ju inte. Däremot bollar förlaget idéer med mig i förväg, frågar hur jag tänker med stil på omslaget och så vidare, sedan har de sina tankar kring insäljning, uttryck och tydlighet. Formgivaren väljs och presenterar några förslag, som sedan jag och förlag diskuterar och väljer. Jag har varit nöjd med alla omslag och tycker på sätt och vis att det är bra att ha något att säga till om, men jag är inte heller bildkonstnär och vet inte om mina åsikter faktiskt ger det bästa omslaget.

Det typografiska har också varierat, men i betydligt mindre utsträckning. I senaste boken fanns vissa inslag där man kunde tänka sig olika former på kapitelinledningarna, så det diskuterades en hel del. I övrigt har jag aldrig fått några frågor om sådant, men jag får ju alltid se den satta texten inför tryck och om jag hade tyckt att någonting såg för jävligt ut skulle jag säkert kunna påverka det. Men jag har varit nöjd med form och typsnitt än så länge.

Själv älskar jag boken som fysiskt föremål och hade gärna haft mer att säga till om när det gäller format, papperskvalitet, bindning och sådant som färgen på pärmen innanför skyddsomslaget och så. Första förlaget la mycket krut på sådant och la mer pengar på kvalitetspapper än stora upplagor. Nu verkar det inte vara en stor grej. Däremot älskade jag både format och kvalitet på min senaste bok, som är relativt tunn (vilket troligen har med saken att göra - föregående roman var på runt 500 sidor och då var papperet tunnare och boken blev i standardstorlek).

Jag tror att det kan vara lätt hänt att romantisera författeri när man inte har någon kunskap om hur det går till egentligen. Det känns som om en person som stapplar omkring nätterna igenom och slänger sig ner vid skrivbordet och skriver ett par timmar och sen stapplar runt lite till. Sen sover denna på dagen. Förutsätter då att författare är singel. Men det är klart att de inte är allihop.

Har TS några tips om böcker om att skriva? Eller annat att ta del av?

Många intressanta frågor som dyker upp och det är givande även för mig att reflektera aktivt över skrivandet! Kul att det gick hem!


Jag var 27-28 (från kontrakt till utgivning tog det ett år). Då var jag inne på min andra omgång med universitetsstudier (långt uppehåll, helt nytt ämnesområde), hade ett barn i förskoleålder men var separerad med varannan-vecka-arrangemang, fast bostad. Jag hade en trög period i studierna och tog ett uppehåll i samband med att boken kom, utan direkt plan för när eller ens om jag skulle fortsätta. Började jobba som personlig assistent, vilket var mitt första ordentliga jobb på många år eftersom jag alltid hade studerat, varit föräldraledig och haft ett eget företag relaterat till studierna. Så det var något slags mellanläge - på vissa fronter var det ungt och oordnat, samtidigt som jag när det gällde familj och boende var mer stadgad än många jämnåriga.

Det har fungerat för det mesta, trots allt. Kanske tack vare just separationen och det växelvisa boendet - om inte annat kunde jag alltid sitta uppe sent och skriva varannan vecka. Samtidigt blev det inte heller så att jag tog någon examen, så det har alltid varit deltidsjobb som ibland tog över helt eftersom det var oregelbundna tider, helg- och kvällsjobb, kaotiska arbetsplatser och timanställningar som gjorde det svårt att tacka nej till extrapass när det väl fanns chans att tjäna mer. Men visst, hade mitt liv varit annorlunda hade jag också kunnat göra andra val när det gäller skrivande - nu har jag ju försörjningsansvar, behöver bo på rimligt avstånd från skola och ex och kan inte bo hur trångt eller sunkigt som helst. Klassiskt bohemiskt konstnärsliv finns det väl inget utrymme för i dagens samhälle, men jag hade i alla fall kunnat flytta från stan, ha en mindre lägenhet med lägre standard och äta mindre och billigare och på så sätt kunnat lägga lite mer tid och kraft på författandet utan att livet hotade att krascha. Typiskt vuxenliv är svårt för de flesta att kombinera med ett helhjärtat författarskap.

Singel eller med en väldigt tålmodig partner som sköter all markservice. Man kan ju också se hur författarskap romantiseras på film, exempelvis. Ofta är författaren då en medelålders man som har gett ut en bok och försöker skriva något nytt, det är i sig inte orealistiskt, men det ingår alltid att den där enda boken blev en stor succé och att han tio år senare fortfarande har pengar, fans och status. Och en förläggare som fortfarande är intresserad - allt han behöver göra är att skriva någonting mer. Eller den ännu konstigare varianten där någon skriver en roman, ett debutmanus alltså, och det framställs som att det enda som krävs, återigen, är att skriva klart manuset (är det gjort är det självklart att det både blir utgivet, gör succé och drar in cash). Många som inte är inne i den världen själva verkar betrakta det på det sättet, kan jag märka. De undrar varför man jobbar med annat eller söker jobb och har diverse föreställningar om hur stor man blir. Och visst förekommer succédebuter, definitivt, men det är betydligt vanligare att man får streta på i 5-10 böcker innan det kommer något genombrott. Läste nyligen att författare är ett av de vanligaste drömyrkena i Sverige (säkert även på många håll) och det tycker jag man kan märka på folks reaktioner när de för höra att man är författare - synd att man inte kan betala hyran med beundran!

Jag ska fundera över boktips, jag har faktiskt inte läst så många av det slaget men en del måste ändå ha slunkit med. Återkommer. Snackar vi praktiska guider eller mer författares skildringar av skrivande liv?

Är intresserad av både delarna. Få se om någon vet några bra poddar eller media.

Det manliga geniet!

Och så träffar han Kvinnan och de får barn och han lyckas skriva och det blir en romantisk komedi. Eller så blir det en thriller och Kvinnan blir kidnappad. Och de har sex sen.

Intressant, tack för svar!