Oron är min värsta fiende.

Oro motverkar framgång och ger otur. Sabbar ”magin” i tillvaron och det som attraherar i livet. Hjärnan kan spåra djupt i orosbanor.
Förlust är en äkta risk och det finns kanske ingenting som får en att mista allt såsom oro kan göra.

Har läst och googlat mycket på det här men behöver all hjälp till självhjälp jag kan få och det snabbt!
För mig har det gått så långt att jag dissar nära och kära och har svårt att ta emot deras kärlek och tillit. Jag är uppe i mitt ständigt funderande huvud och störtar ner på mina nära och kära rent tankemässigt för att de hotar min oro som blivit min comfort zone. När de ser mig och hjälper mig tar oron över och sabbar deras signaler. Det är ingen ångest men lite tvångstankar finns med i bilden. Ett tag gick jag hos en psykolog inriktning kbt/dbt men det blev än värre.
Ge mig råd. Vad har du för erfarenheter?

Om oron är din comfort zone kanse det är så att när andra hjälper dig vill du inte bli hjälpt, du vill klara dig själv... och det är väl positivt? Gissar att du är rätt ung och inte har så mycket livserfarenhet... lösningen ligger möjligen i att bryta dig loss och rå om dig själv. Att bli vuxen helt enkelt.

Om du blivit curlad kan jag förstå både oron och viljan att bryta dig fri. Gör det. Livet är långt. Ju tidigare du rår om dig själv desto bättre. Enda sättet att bli ”modigare” är att vara det. Ta kontroll över dina känslor och bestäm dig för vem du vill vara. Vill du vara ett gråtande knyte eller vill du vara något annat?

...och jämför dig inte med andra. Jämför dig med den du var igår och sträva efter att bli den du vill vara.

Inne i mitt huvud hela tiden, kan intala mig själv precis vad som helst. Min hjärna är för intensiv för mig att hantera stundtals. 1000 tankar som håller på att spinna konstant. Det enda som gör att jag kan lugna tankarna är med alkohol och andra droger. De är fortfarande där, men är lättare att hantera.

Du skriver att det är en oro, men ingen ångest. Du har provat KBT men det blev värre, vilket låter märkligt. Om det "bara" är en oro som är ständigt närvarande bör du fråga dig vad du är orolig för ska inträffa; sätt namn på det som eventuellt kan gå fel eller misslyckas och tänk sedan på vad som är det värsta som kan hända och hur sannolikt det är att det inträffar. Kanske är risken inte så stor trots allt?

Ojojoj! Jag tror verkligen att det värsta kan hända!
Det är möjligt att d även är ångest men nån slags ”destruktivt magiskt tänk” är det iallafall! Ting synkar ofta och då överdriver jag dess betydelEller gör jag det? Det jag är mest rädd för är att jag skall sluta existera. Det är väl d värsta tänkbara? Och att honan skall lämna mig. Detta är jävligt jobbigt för henne.

ju mer jag försöker & vill så blir det tvärtom, precis som om den inspårade hjärnan känner sig förolämpad.
Nära och kära reagerar ofta även de tvärtom för de är så jävla trötta på mitt tjat om min oro och framför allt alla frågorna efter bekräftelse och varje dag tjatar jag tafflande om min oro och om de skall lämna mig om de ska lämna mig. Jag tror att allt detta kan bli bra snabbt fast jag oroar mig ändå

Alla oroar sig men alla visar det inte och väldigt få orkar lyssna på någon annans oro, än färre om den är obefogad. Fake it till you make it.

Jag tror du har paranoia och därför blev du sämre av terapi som är menade för människor som bara känner sig oroliga men vet att det är obefogat. Det är troligen svårt att sluta tro att magins lagar bestämmer ditt liv.

Psykologi: allmänt --> Psykisk hälsa
/Moderator

Min oro är inte obefogad. Mitt första minne är att mamma kastade mig i väggen. Min styvfar var helt cp och brukade jaga och lappade mig så fort jag vart lite tyken. Men jag kan inte förankra något ansvar i barndomen.

Ja, det låter ju trist. Men du är äldre nu och borde kunna försvara dig om så behövs. Du kan inte påverka vad som hänt men som vuxen kan du styra över ditt eget liv, om du vill.

Vet inte om jag kan ge några råd men du är inte den enda som går i orostankar den saken är klar.

Jag oroar mig också för allt möjligt hela tiden tyvärr och det beror i mitt fall bl.a. på gammalt mentalt bagage och ibland självförvållade incidenter eftersom jag är disträ, virrig och tillbudsdrabbad.

Oron finns där av delvis logiska skäl i mitt fall tror jag alltså. Oron är ett sätt att lära av tidigare misstag vilket är positivt men förstås inte bra om oron tar över helt då det kan bli förlamande. Exempel: det började ryka nåt enormt i kastrullen när jag glömde att stänga av spisplattan med kastrull på för länge sedan (det var långt tillbaka ca 20-30 år sedan). Det luktade då bränt som fan i köket och brandvarnaren började pipa när jag befann mig i annat rum. Nu oroar jag mig ständigt för att jag kanske glömt stänga av spisplattan. Ibland går jag ut, låser dörren och när jag promenerat en stund så kommer jag på "shit, spisplattan är nog på, jag glömde att kolla den.". På senare tid har det ibland lett till att jag vänder helt om och går tillbaka in i bostaden kollar spisen en extra gång för säkerhets skull.