Nyfiken, ser föräldrar ner på folk som inte vill ha barn.

Hej!

Jag pratade med en person som har barn, som är från ett annat land, och han sa till mig "so, when are you gonna get kids, you don't wanna be a childless weirdo do you". Jag var bara artig då och sa typ "får se, nån gång kanske" för jag orkade inte ta diskussionen, han var ganska jobbig.

Men sanningen är att jag aldrig kommer att skaffa barn, det har jag vetat sedan jag var typ 15 och idag, nästan 20 år senare, är jag lika säker.

Men, det som gjorde mig väldigt nyfiken, är vad föräldrar anser om oss som väljer att vara barnlösa hela livet, vad de VERKLIGEN tycker. Jag har några kompisar med barn, men de är för snälla för att vara ärliga tror jag. De säger typ "äh du kanske ångrar dig framöver" bara.

Det kanske är en weird tråd, men jag är nyfiken på vad ni, som föräldrar, tänker? Tycker ni att vi är konstiga? Varför? Blir ni rent av obekväma att vara nära någon som inte vill ha barn? Är mina vänner obekväma runt mig tro? Det kanske inte är en så djup fråga som jag presenterar, men jag vill bara veta lite hur folk resonerar.

Ja. Det är nog omöjligt för någon som själv har barn att föreställa sig ett liv utan barn, alltså att inte vilja ha barn.

Är själv barnlös men alla jag har runtomkring mig har barn. Har aldrig märkt att dom tycker sämre om mig för att jag är barnlös. Träffar gärna dom små liven och dom är mig väldigt kära men livet blev på så sätt att barn inte var ett alternativ. Nu är jag snart för gammal så har släppt det.

Tror att om man som förälder tycker sämre om någon som inte har barn är osäker på sig själv. Trygga personer som är föräldrar, tror inte jag, lägger någon värdering i om någon har barn eller ej.

Sen får man ju standardkommentarerna men det är oftast ytliga kontakter och inget jag lägger vikt vid. Mina närstående vet hur det är och det är accepterat.

Kan det inte vara avundsjuka? Ibland när mina vänner med barn klagar på något barnen gjort verkar de minst sagt smått olyckliga. Det går ju inte att ångra att man skaffade barn, kan det inte vara lite stockholm-syndrome också?

Nu spekulerar jag bara vilt, jag vill bara förstå hur föräldrar tänker

Så anledningen till att han skaffade barn, med allt vad det innebär, var därför att han var rädd för att andra annars skulle se honom som ett weirdo?

I rest my case.

Jag ser inte ner på folk som inte har, eller vill ha barn. Men jag kan tycka synd om dem, i den bemärkelsen att de inte får uppleva en fundamental bit i det vi kallar livet.

Jag kan fundera på varför de känner som de gör och varför det blivit som det blivit.

Av någon anledning har ju Sverige blivit ett lan där folk inte vill skaffa barn (trots perfekta förutsättningar;mat, materiell rikedom osv.) och vi måste importera människor för att upprätthålla populationen. Något är skevt:/

När folk inte kan tänka längre än näsan räcker får du korkade reaktioner som att du skulle va konstig pga inga barn.
Ställ motfrågan, vad är detta för värld att skaffa barn till? Eller gör inte det om du värdesätter vänskapen. För få vet varför och tror det är för någon påhittad större andlig anledning än att de bara vill ha ett.
Det är en enbart egoistisk handling att skaffa barn, som kommer av ett starkt driv många föds med och inte kan stå emot.
Precis som överfulla katt och hund stall så finns det massa barn som redan finns här att ta hand om. Om man nu vill ha barn. Men det man vill ha är sitt eget barn att ta hand om i första hand. Det är ett naturligt driv.
Jag skulle våga påstå att skaffa barn är direkt korkat idag med tanke på hur världen ser ut och fungerar.
Att inte vilja skaffa barn är det logiska just nu.

Som förälder är det svårt att förstå dem som inte vill skaffa barn. Begär heller inte att jag ska förstå, det enda jag kan göra är att acceptera.

Värre är det nog för dem som aldrig får chansen till att välja varken det ena eller det andra.

Jag är förälder och ser inte ner på folk som inte har barn av en eller annan anledning. Känner många vuxna i min ålder som saknar barn, och jag bryr mig inte det minsta. Frågar inte heller varför, dels för att jag inte är intresserad och dels för att det kan vara en känslig fråga.

Tvärtom, jag förstår det till fullo! Barn ändrar ens liv så mycket att man i princip lever ett helt annat liv efter att man fått barn. Önskar man inte ta det steget så ska man inte behöva göra det och det ska inte andra lägga sig i.

Däremot har jag ibland märkt att folk som inte vill ha barn gärna pratar om det på ett sätt som att den som skaffar barn är lägre stående än den som inte gör det. T. Ex att man inte kan förstå varför man skaffar barn, att man inte vill förstöra sitt liv eller att man är stark nog att klara sig utan familj. Men det kanske bara är en naturlig motpart till alla föräldrar som pratar om hur underbart det är med barn.

Så skaffa absolut inte barn för att det förväntas av dig, kör ditt race! Däremot hade du säkert inte ångrat dig ifall du fick barn.

Är du man eller kvinna? Inte ovanligt att män är osugna. Sen träffar de en kvinna där barn är en dealbreaker för relationen, skaffar dem och gillar läget. Är du kvinna? Biologiska klockan brukar övertyga de flesta.

Med det sagt: jag känner flera barnlösa och jag har inga som helst problem med dem. Deras livsval, inte mitt. Men det är klart folk funderar varför inte en 44-åring skaffat sig några barn. Fel på maskineriet? Inte kunnat träffa någon? Osv. Vår naturliga instinkt är att föröka oss, att gå emot den kommer alltid tas emot med viss skepsis.

Det kan rent socialt ibland vara enklare att hänga med andra föräldrar. De fattar att barnen kommer först, ALLTID. Om barnfrågan är löst kanske man kan hänga med på krogen (om man orkar), jag kanske måste avbryta diskussionen vid middagsbordet för ungen behöver hjälp på toa, nej jag kan inte hänga med på hockeymatchen för det krockar osv.

De barnlösa som förstår den här vardagen och inte gnäller över det kan få vara med på resan. De som rynkar på näsan, suckar och stönar över det hoppar man över att kontakta.

Nej