Är barnbidraget boven till samhällets förfall i Sverige?

I dagens samhälle är de inte det och bör heller inte vara det.

Ja, barn mår bäst om de har många vuxna runtomkring sig som kan ge dem tid, uppmärksamhet och kärlek. Det säger sig självt. Detta kan uppnås på en mängd olika sätt förutom klassisk kärnfamilj á la mamma, pappa barn. "It takes a village to raise a child", sägs det ju.

Det ts snackar om (att ena parten ska vara beroende av dem andre) är inget att hänga i granen. Definitivt inget bra föredöme för den kommande generationen.

visst är det det i dagens samhälle, kärnfamiljen är ju trots alt mamma pappa barn.
Sen kan man säkert fantisera eller låttsas ihop några andra kombinationer, men de är ju inte bättre.


Nej det gör det inte, inte heller är det bättre än kärnfamiljen,


Men det har ju inte förändrats, att det regleras oftare via skattesedeln skapar ju sina olyckor, precis som olyckor man tycker att man borde få bort genom att motverka "könsmaktsperspektivet", utöver då de stora problemet, dvs för barn som växer up med en förälder.

Här du några källor på att andra upplägg, där barnet fortfarande har tillgång till 2 eller fler vuxna som kan fokusera på dem, är sämre?

Mig veterligen är det just att ha fler än en förälder/vårdnadshavare som är den viktigaste faktorn. Inte vilket kön dessa har eller vilket förhållande de har till varandra.

Om vi återgår till TS spekulationer. Tycker du att det är att föredra att den ena parten är i beroendeställning till den andre i en kärnfamilj?

Va inte ditt argument att det var ”bättre än körnfamiljen” annars så finns där statestik för 1biologisk + ny partner, det är inte bättre.....



Finns ju inte jättemycket data på homusexuella par som skaffar barn, att det är bättre än kärnfamiljen är det dock inget som man kan påstå med säkerhet.

Biologisk mamma + pappa +barn är bäst, utifrån all tillgänglig data, och givetvis ”moraliserande visdomar från förr”

Kibutz, hippi kolektiv, sekter osv är inte bättre.....


Ja, för vuxna individer är ansvariga för sina val, medans barn (de ingår ju ) inte har några och är i berondeställning.

Främst handlar det ju inte om ”spekulativa nivårer av förtryck” utan att barnet inte offras utifrån vuxna individers egoism.

Mitt argument var att om man nu måste hålla den ena parten i beroendeställning till den andre så kanske inte det är det bästa upplägget för personerna. Skrev det rätt så tydligt redan från början.

Vad jag har sett så klarar sig barn med två samkönade föräldrar eller adoptivföräldrar sig ungefär lika bra som de med 2 biologiska föräldrar. Det viktiga är att de har flera vuxna runtomkring sig som kan och vill ge dem uppmärksamhet/kärlek/uppfostran etc.

Bra, då antar jag att du anser att vuxna människor inte bör vara i beroendeställning till varandra. Där är vi överens och kan avfärda TS spekulationer.

Har du någon källa på att det är bättre att stå i berondeställning till staten än till sin partner?


Vad jag vet så är det osäkert att dra den typen av slutsaster, att det är sämre än 1 förälder tror jag inte , inte heller har jag sätt några sådana tendenser, (om man nu inte ska dra riktiga skräckexempel , det är ju enklare iochmed att datan är begränsad, men inte speciellt vetenskapligt, av samma skäl)


Vuxna människor står inte i berondeställning till varandra, de har egna val. TS och andras spekulationer gällande att vi uppmanar och inte begränsar iden om att vi är "offer" för varandra kvarstår. och där lider barnen, som är offer, utifrån sin berondeställning.

Nä, det finns inga sådana studier mig veterligen. Men ts verkar ju tycka att det är något eftersträvansvärt att den ena parten är i beroendeställning. Läs TS igen.

Du måste vara omåttligt naiv om du tror att vuxna människor inte är i beroendeställning till varandra på alla olika sätt, i hemmet, på jobbet, i övriga samhället etc. Vi är både offer, förövare och allt där emellan. Att minska detta beroende och ge människan så mycket frihet som möjligt borde alltid vara målet.

https://youtu.be/57GuWayw5nQ

"Beroende av staten", dvs betala in skattepengar och sedan låta en viss del av dem gå till barn är bra mycket bättre än det ts spekulerar kring.

hade varit intressant, Jag har läst TS.
-men ensamstående mår sämre en kärnfamiljer, vuxna såväl som barn, (och även de utan barn)
-objektivt så mår kvinnor sämre , inte bättre av ökad egalitarism. (män verkar inte påverkas i någon större utsträckning)

Frågan är väll snarare tvärtom , om man nu till och med i en svänger sig med begreppet berondeställning mellan vuxna människor, varöfr skulled edt inte vara eftersträvansvärd att beivra starkt ömsesidgt beronde mellan par som har barn, barnbidrag minskar inte ökar det ömsesidiga berondet.



Nej, jag är inget offer, inte heller är jag en förövare.
Du måste vara omåttligt oduglig etc, om du ser dig själv och andra i grader av beronde och offerskap.


om friheten är det som gör oss till offer , förövare och allt därimellan, ska vi enligt dig fortsätta höja den subjektiva ribban för "så mycket frihet så möjligt" ?


Jo om barnbidraget var kopplat till inkomst kunde det kanske vara så, nu är det ju inte det (längre).
barn som växer up "utanför kärnfamiljen" är , barnbidraget till trotts, de fattigaste i sverige och visst är det kul att pynta in min unges barnbidrag på hans konto, men ett par hundra tusen extra mer eller mindre påverkar ju inte hans berondeställning till sina föräldrar.

Vilket förfall? Att kvinnor lämnar män de inte längre trivs med?

Det är just det problemet förorten har. Sedan om fäderna är några översittare som helt bestämmer vad pengarna ska gå till och prioriterar sig själv först, så har du orsaken till många fall av tonårskriminaliteter när de själva måste fixa pengar. Att skaffa barn ska inte kunna vara någon form av försörjning för vissa.

Så kvinnor som separer (iochmed att de initierar separationer i avsevärt högre utsträckning än män) blir lyckligare? är det något du känner eller något du objektivt kan dela med oss andra?

Tror du att det är vanligt att kvinnor som separerat ångrar sig?