Varning, väldigt långt inlägg om en fredags kväll som gick åt helvete.
Man
30år+
176cm
105kg
Intag: 4-aco-ept fumerat, ögonmottat 100mg+ (500mg i påse som delades upp i liknande högar) , 2,5 lappar 1cp-lsd.
Lapparna togs först, sen ca 20-30 minuter senare bombades 4-aco-ept.
--------------------------------------------------
Jag var riktigt dum i huvudet och blandade 1cP-LSD (gula batchen från hc) med 4-aco-ept (också hc). Van trippare sen förut, dock så var 4-aco-ept nytt. Jag har sedan tidigare fått obehagliga trippar av -aco serien, efter väldigt mycket intagande, men det var år och dag sedan sist jag tog något 4-aco.
Testade veckan innan en lägre dos av 4-aco-ept och den verkade väldigt "svag", enligt eget tycke.
Det hela började rätt bra, var pepp att trippa med min polare. Vi satt oss och lyssnade på musik som vi brukar och plötsligt, nån gång, så började allt "låsa" sig för mig och loopa. Och då menar jag loops av den värre varianten. LJUD loopade sig och det blev som en rundgång i hjärnan.
Gjorde ont. Allt hade en nyans av 2D och att min hjärna pressades in.
Bilder "fastnade" med det loopande ljudet. Om jag tittade 1 sekund för länge på ett ställe så fastnade den bilden och ljudet började "loopa" igen. Hyperfokus gjorde att tiden stannade och jag fastnade där. Svårt att förklara fenomenet. Väldigt obehagligt.
Brukar vända mig till musik för att lugna mig/trösta mig om trippar var jobbiga. Det gick inte.
Från att allt var bra till den värsta psykos-snetrippen jag någonsin haft. PANG sa det och jag var i helvetet.
La gick iväg och la mig i sängen och tog med mig polaren då jag höll på att få panik. Lugnt och sansat så gick jag igenom effekterna jag upplevde och försökte vara opartisk. Tyckte att det kändes som en riktigt giftig blandning av syra och svamp. Ett "mittemellan-land" som inte alls var nå kul eller skönt.
Försökte att förstå hur jag kunde minska på obehaget. Behövde jag stimulans? Ingen stimulans? Kallt? Varmt? Prata? Vara tyst? Mina tankebanor var korta och avklippta.
Visuellt vid detta tillfälle så var det "rutiga" mönster med färger som såg ut som "Detta är gift, du håller på att dö". Det var inga morphande mönster, endast ett rutnät av svart när jag blundade och extrem-lila/rosa/rött/gult. Tänk dig att din dator får en popup med virus och störande färger. Så kändes det visuella. Det låg som en filt över mina synreceptorer. Inte vackert eller fint för 5 öre.
Var nästan som att det var avspärrningsband som var kors och tvärs över synfältet med kinesisk text som tillverkarna av drogen lagt in i den.
Jag lyckades med hjälp av min kompis ändå lugna ner mig lite grann. Kändes som det började gå mot det bättre. Gick ut på balkongen och tog en rök, men avslutade mitt i för det kändes inte bra att vara utomhus. In igen gick vi. Det kom i vågor med de dåliga känslorna.
Musik! Kändes som loopandet hade lugnat sig lite så vi gick tillbaka till soffan och musiken. Jag gick på toa och lyckades pissa.
När jag sen gick in i vardagsrummet så sa det PANG i huvudet igen.. Det kändes som något gick sönder i hjärnan denna gång och jag blev förståndshandikappad. Jag vet inte om det var min hjärna eller om det var fysiskt, men mina armar drogs sig upp mot kroppen precis som jag vore CP skadad (ursäkta jämförelsen, men det är det bästa jämförelsen jag kommer på) och mina ben började ge vika.
-Nu small det. Sa jag till min kompis. -Nu gick det sönder i huvudet.
Haltade tillbaka till sovrummet och föll ner i sängen på magen. Jag kunde inte röra på mig längre. Världen började försvinna. Nu var det rutiga mönstret tillbaka med svart och rött. Död. Du håller på att dö. Det blev så här du dog. Kvällen som skulle bli så kul.
-Nu dör jag. Säger jag till min kompis (som i förövrigt mådde helt bra). '
Det ger du fan i! säger han. Dör du så dör jag.
Jag vill inte dö!! Jag vill leva. Jag har så mycket kvar att uppleva.
Varför nu..
I min hjärna såg jag bara det svarta rutnätet och att jag skulle bli kvar där. Det finns ingen himmel eller helvete. Bara konstant obehag. Är detta helvetet? Om jag överlevde skulle jag bli satt i rullstol och utan möjlighet att kontakta omvärlden. Fast i det här helvetet.
Plötsligt lyckades ställa mig upp och säga till min kompis att något är riktigt fel.
Vi måste ringa 112. Nu.
Inget skämt längre, jag behöver hjälp.
Paniken var total. Sprang ut utan skor. Ville få hjälp av min granne (som jag känner) att ringa 112. Hjälp mig. Efter jag bankat på hans fönster så kom han ut och såg att jag hade panik.
Han försökte hjälpa mig att lugna ner. Fick mig fokusera på honom. Medans min andra kompis stod och höll om mig bakifrån.
Fick se hur de ringde 112 och började lugna mig lite. De frågade efter adress, namn etc. och jag lyckades på något sätt säga (tror jag) rätt adress.
Av någon anledning dock. Så kändes det nu som att jag blev fasthållen av min kompis, som inte var min kompis längre. Nu åker jag i fängelse. Paranoia.
Sliter mig ur hans grepp om mig och springer iväg, mitt ute på stan längs en gå gata. Känner mig som en flykting. Efter att ha gått ett halvt kvarter, vänder jag om. Jag har ju inga skor och det var kallt om fötterna. Måste ha skor.
Jag kom tillbaka till innergården. Satt mig ner och klagade på att mina fötter var kalla. Men visste inte hur jag skulle fixa det.
Värt att nämna här är att jag var totalt splittrad i huvudet. Kunde inte tänka logiskt någonstans.
Till slut kom ambulansen.
Jag grät. Hjälp mig sa jag. De tog mig till ambulansen och jag fick lägga mig där.
Blodtryck togs, puls mättes, blodprov, covid-test. Hade takykardi.
Försökte svara på hans frågor, jag försökte förklara vad det var för drog, men jag kom knappt ihåg vad den hette. Tror jag sa 4-aco-ept. Han uppfattade nog inte (har jag läst i journalen senare, ambulans mannen trodde det var amfetamin-liknande preparat).
Ambulansen var behaglig att ligga i. Varm. Ska jag klä av mig? Frågade jag. Såg ut som jag låg i ett rymdskepp och var kidnappad av aliens.
Ambulans killen satt bredvid med sin laptop och skrev massa. Allt kändes som det tog en evighet. Vi stod fortfarande still.
-Det här är väl inget som du brukar göra? Säger mannen.
-Blir sista gången det här va? Och så ler han. Han vet inte vad som händer i min hjärna.
Tiden går så jävla långsamt när jag ligger där. Jag skäms för mig själv. Vad ska mamma säga? Nu förlorar jag mitt jobb. Tillbaka till misär. Mitt liv är förstört bara för att jag är en idiot som tar droger.
Det tar så lång tid att jag börjar tro att ambulans mannen är inkompetent. Vet han verkligen vad han håller på med? Kommer jag dö av dålig vård? Dessa tankar försvinner lika snabbt som de kommer.
Vi började åka mot akuten. Plötsligt fick jag kliva ur ambulansen och åka på en säng in till akutmottagningen. Jag hejade glatt på de personer jag såg. Nu är jag i säkerhet. Det kommer ordna sig.
Fick ligga på uppvakt. Min puls var fortfarande hög. Fortfarande helt inne i trippvärlden, men det var inte lika hemskt längre. 1cp-lsd var fortfarande aktiv.
Sa till sjuksköterskorna att aldrig ta droger.
Doktorn kom och pratade med mig. Jag försökte konversera så gott det gick.. Han var väldigt trevlig och verkade snäll. Frågade om drogen och om mig. Jag var ärlig på allt. Fanns inga spärrar.
Blir sista gången det här va? Säger doktorn.
Från och till kom de och tittade till mig. Sen fick jag beskedet att jag får ligga kvar över natten, för att vara säker.
Hade massor med elektroder kopplade på mig, samt en automatisk blodtryckmätare.
Gick inte att sova. Allt jag gjorde var att tänka på vad som hänt, oroa mig för vad som kommer hända samt ångra mig att det blev som det blev. Jag kunde ju ha väntat ut detta hemma.
Jag tänker på min kompis. Hur mår han? Oroar mig. Jag har ingen telefon. Inga pengar. Bara min legitimation som hämtades från lägenheten.
Kunde höra allt. Kunde höra hur de pratade om mig. Hur man kan slänga i sig såna här saker på en fredag kväll, precis som andra dricker alkohol. Jag skäms.
Tillslut, efter många timmar, så får jag gå. Men.. jag har inga skor. Jag måste få tag på min kompis på något vis. Får låna en telefon och ringer min telefon (som är kvar i lägenheten). Inget svar.
Jag ringer igen och igen. Inget svar. Fan! Jag kan inte hans nummer. Får hjälp att söka på google, chansar på ett nummer och ringer.
Han svarar! Förklarade att jag var okej och att jag behöver skjuts hem.
Nemas problemas, han gjorde sig i ordning på en kvart och kom och hämtade mig, och tog med sig mina skor haha.
I bilfärden och sedan hemma hos mig så pratade vi. Han var så klart orolig för mig. Men han hade inte haft några problem med sin tripp. Han hade druckit lite bärs och ätit ölkorv, kikat på serier etc.
Inget han kunde göra mer än att "ride it out".
Vi drack lite kaffe och jag förklarade hur jag upplevt allt. Samt hur tacksam jag var för hans hjälp. Han är verkligen min bästa vän. Genom vått och torrt.
Aldrig. Mer. Aldrig mer ska jag ta dessa RC droger. Det helvete jag upplevde är det absolut värsta jag någonsin upplevt i mitt liv. Och då har jag "dött" på 4-aco-dmt förut och känt sorgen av min sörjande familj och vänner.
Det var ren och skär TERROR och jag kan inte med ord riktigt förklara hur hemskt det var.
Det är det absolut värsta jag varit med om i mitt liv.
Aldrig mer. Och nu börjar suget komma tillbaka.. Syra kan jag ju ändå ta utan bieffekter? Missbrukarhjärnan.
Nej, det blir nog inga droger för min del på ett bra tag. Får fortfarande ibland ångest när jag tänker tillbaka på händelsen. Hur jag skämde ut mig för grannar och vänner. Känslan jag kände. Det är inte värt det.
(Kan tilläggas att varken det sociala eller polisen blev inblandad i detta)
Tack för att du läste. Och dyker det upp nå frågor svarar jag gärna på dom.
Man
30år+
176cm
105kg
Intag: 4-aco-ept fumerat, ögonmottat 100mg+ (500mg i påse som delades upp i liknande högar) , 2,5 lappar 1cp-lsd.
Lapparna togs först, sen ca 20-30 minuter senare bombades 4-aco-ept.
--------------------------------------------------
Jag var riktigt dum i huvudet och blandade 1cP-LSD (gula batchen från hc) med 4-aco-ept (också hc). Van trippare sen förut, dock så var 4-aco-ept nytt. Jag har sedan tidigare fått obehagliga trippar av -aco serien, efter väldigt mycket intagande, men det var år och dag sedan sist jag tog något 4-aco.
Testade veckan innan en lägre dos av 4-aco-ept och den verkade väldigt "svag", enligt eget tycke.
Det hela började rätt bra, var pepp att trippa med min polare. Vi satt oss och lyssnade på musik som vi brukar och plötsligt, nån gång, så började allt "låsa" sig för mig och loopa. Och då menar jag loops av den värre varianten. LJUD loopade sig och det blev som en rundgång i hjärnan.
Gjorde ont. Allt hade en nyans av 2D och att min hjärna pressades in.
Bilder "fastnade" med det loopande ljudet. Om jag tittade 1 sekund för länge på ett ställe så fastnade den bilden och ljudet började "loopa" igen. Hyperfokus gjorde att tiden stannade och jag fastnade där. Svårt att förklara fenomenet. Väldigt obehagligt.
Brukar vända mig till musik för att lugna mig/trösta mig om trippar var jobbiga. Det gick inte.
Från att allt var bra till den värsta psykos-snetrippen jag någonsin haft. PANG sa det och jag var i helvetet.
La gick iväg och la mig i sängen och tog med mig polaren då jag höll på att få panik. Lugnt och sansat så gick jag igenom effekterna jag upplevde och försökte vara opartisk. Tyckte att det kändes som en riktigt giftig blandning av syra och svamp. Ett "mittemellan-land" som inte alls var nå kul eller skönt.
Försökte att förstå hur jag kunde minska på obehaget. Behövde jag stimulans? Ingen stimulans? Kallt? Varmt? Prata? Vara tyst? Mina tankebanor var korta och avklippta.
Visuellt vid detta tillfälle så var det "rutiga" mönster med färger som såg ut som "Detta är gift, du håller på att dö". Det var inga morphande mönster, endast ett rutnät av svart när jag blundade och extrem-lila/rosa/rött/gult. Tänk dig att din dator får en popup med virus och störande färger. Så kändes det visuella. Det låg som en filt över mina synreceptorer. Inte vackert eller fint för 5 öre.
Var nästan som att det var avspärrningsband som var kors och tvärs över synfältet med kinesisk text som tillverkarna av drogen lagt in i den.
Jag lyckades med hjälp av min kompis ändå lugna ner mig lite grann. Kändes som det började gå mot det bättre. Gick ut på balkongen och tog en rök, men avslutade mitt i för det kändes inte bra att vara utomhus. In igen gick vi. Det kom i vågor med de dåliga känslorna.
Musik! Kändes som loopandet hade lugnat sig lite så vi gick tillbaka till soffan och musiken. Jag gick på toa och lyckades pissa.
När jag sen gick in i vardagsrummet så sa det PANG i huvudet igen.. Det kändes som något gick sönder i hjärnan denna gång och jag blev förståndshandikappad. Jag vet inte om det var min hjärna eller om det var fysiskt, men mina armar drogs sig upp mot kroppen precis som jag vore CP skadad (ursäkta jämförelsen, men det är det bästa jämförelsen jag kommer på) och mina ben började ge vika.
-Nu small det. Sa jag till min kompis. -Nu gick det sönder i huvudet.
Haltade tillbaka till sovrummet och föll ner i sängen på magen. Jag kunde inte röra på mig längre. Världen började försvinna. Nu var det rutiga mönstret tillbaka med svart och rött. Död. Du håller på att dö. Det blev så här du dog. Kvällen som skulle bli så kul.
-Nu dör jag. Säger jag till min kompis (som i förövrigt mådde helt bra). '
Det ger du fan i! säger han. Dör du så dör jag.
Jag vill inte dö!! Jag vill leva. Jag har så mycket kvar att uppleva.
Varför nu..
I min hjärna såg jag bara det svarta rutnätet och att jag skulle bli kvar där. Det finns ingen himmel eller helvete. Bara konstant obehag. Är detta helvetet? Om jag överlevde skulle jag bli satt i rullstol och utan möjlighet att kontakta omvärlden. Fast i det här helvetet.
Plötsligt lyckades ställa mig upp och säga till min kompis att något är riktigt fel.
Vi måste ringa 112. Nu.
Inget skämt längre, jag behöver hjälp.
Paniken var total. Sprang ut utan skor. Ville få hjälp av min granne (som jag känner) att ringa 112. Hjälp mig. Efter jag bankat på hans fönster så kom han ut och såg att jag hade panik.
Han försökte hjälpa mig att lugna ner. Fick mig fokusera på honom. Medans min andra kompis stod och höll om mig bakifrån.
Fick se hur de ringde 112 och började lugna mig lite. De frågade efter adress, namn etc. och jag lyckades på något sätt säga (tror jag) rätt adress.
Av någon anledning dock. Så kändes det nu som att jag blev fasthållen av min kompis, som inte var min kompis längre. Nu åker jag i fängelse. Paranoia.
Sliter mig ur hans grepp om mig och springer iväg, mitt ute på stan längs en gå gata. Känner mig som en flykting. Efter att ha gått ett halvt kvarter, vänder jag om. Jag har ju inga skor och det var kallt om fötterna. Måste ha skor.
Jag kom tillbaka till innergården. Satt mig ner och klagade på att mina fötter var kalla. Men visste inte hur jag skulle fixa det.
Värt att nämna här är att jag var totalt splittrad i huvudet. Kunde inte tänka logiskt någonstans.
Till slut kom ambulansen.
Jag grät. Hjälp mig sa jag. De tog mig till ambulansen och jag fick lägga mig där.
Blodtryck togs, puls mättes, blodprov, covid-test. Hade takykardi.
Försökte svara på hans frågor, jag försökte förklara vad det var för drog, men jag kom knappt ihåg vad den hette. Tror jag sa 4-aco-ept. Han uppfattade nog inte (har jag läst i journalen senare, ambulans mannen trodde det var amfetamin-liknande preparat).
Ambulansen var behaglig att ligga i. Varm. Ska jag klä av mig? Frågade jag. Såg ut som jag låg i ett rymdskepp och var kidnappad av aliens.
Ambulans killen satt bredvid med sin laptop och skrev massa. Allt kändes som det tog en evighet. Vi stod fortfarande still.
-Det här är väl inget som du brukar göra? Säger mannen.
-Blir sista gången det här va? Och så ler han. Han vet inte vad som händer i min hjärna.
Tiden går så jävla långsamt när jag ligger där. Jag skäms för mig själv. Vad ska mamma säga? Nu förlorar jag mitt jobb. Tillbaka till misär. Mitt liv är förstört bara för att jag är en idiot som tar droger.
Det tar så lång tid att jag börjar tro att ambulans mannen är inkompetent. Vet han verkligen vad han håller på med? Kommer jag dö av dålig vård? Dessa tankar försvinner lika snabbt som de kommer.
Vi började åka mot akuten. Plötsligt fick jag kliva ur ambulansen och åka på en säng in till akutmottagningen. Jag hejade glatt på de personer jag såg. Nu är jag i säkerhet. Det kommer ordna sig.
Fick ligga på uppvakt. Min puls var fortfarande hög. Fortfarande helt inne i trippvärlden, men det var inte lika hemskt längre. 1cp-lsd var fortfarande aktiv.
Sa till sjuksköterskorna att aldrig ta droger.
Doktorn kom och pratade med mig. Jag försökte konversera så gott det gick.. Han var väldigt trevlig och verkade snäll. Frågade om drogen och om mig. Jag var ärlig på allt. Fanns inga spärrar.
Blir sista gången det här va? Säger doktorn.
Från och till kom de och tittade till mig. Sen fick jag beskedet att jag får ligga kvar över natten, för att vara säker.
Hade massor med elektroder kopplade på mig, samt en automatisk blodtryckmätare.
Gick inte att sova. Allt jag gjorde var att tänka på vad som hänt, oroa mig för vad som kommer hända samt ångra mig att det blev som det blev. Jag kunde ju ha väntat ut detta hemma.
Jag tänker på min kompis. Hur mår han? Oroar mig. Jag har ingen telefon. Inga pengar. Bara min legitimation som hämtades från lägenheten.
Kunde höra allt. Kunde höra hur de pratade om mig. Hur man kan slänga i sig såna här saker på en fredag kväll, precis som andra dricker alkohol. Jag skäms.
Tillslut, efter många timmar, så får jag gå. Men.. jag har inga skor. Jag måste få tag på min kompis på något vis. Får låna en telefon och ringer min telefon (som är kvar i lägenheten). Inget svar.
Jag ringer igen och igen. Inget svar. Fan! Jag kan inte hans nummer. Får hjälp att söka på google, chansar på ett nummer och ringer.
Han svarar! Förklarade att jag var okej och att jag behöver skjuts hem.
Nemas problemas, han gjorde sig i ordning på en kvart och kom och hämtade mig, och tog med sig mina skor haha.
I bilfärden och sedan hemma hos mig så pratade vi. Han var så klart orolig för mig. Men han hade inte haft några problem med sin tripp. Han hade druckit lite bärs och ätit ölkorv, kikat på serier etc.
Inget han kunde göra mer än att "ride it out".
Vi drack lite kaffe och jag förklarade hur jag upplevt allt. Samt hur tacksam jag var för hans hjälp. Han är verkligen min bästa vän. Genom vått och torrt.
Aldrig. Mer. Aldrig mer ska jag ta dessa RC droger. Det helvete jag upplevde är det absolut värsta jag någonsin upplevt i mitt liv. Och då har jag "dött" på 4-aco-dmt förut och känt sorgen av min sörjande familj och vänner.
Det var ren och skär TERROR och jag kan inte med ord riktigt förklara hur hemskt det var.
Det är det absolut värsta jag varit med om i mitt liv.
Aldrig mer. Och nu börjar suget komma tillbaka.. Syra kan jag ju ändå ta utan bieffekter? Missbrukarhjärnan.
Nej, det blir nog inga droger för min del på ett bra tag. Får fortfarande ibland ångest när jag tänker tillbaka på händelsen. Hur jag skämde ut mig för grannar och vänner. Känslan jag kände. Det är inte värt det.
(Kan tilläggas att varken det sociala eller polisen blev inblandad i detta)
Tack för att du läste. Och dyker det upp nå frågor svarar jag gärna på dom.