Jag har inte träffat någon på 3 år - Vad göra?

Hej!

Jag får försöka sammanfatta allt kortfattat.
Jag är 23 år gammal och bor utanför Stockholm.

Jag hamnade i en djup depression när jag hade fyllt 20 år. Jag har dom senaste 3 åren befunnit mig på sluten tvångsvård under ~11 månader totalt.

Med andra ord 1/3 utav dem senaste 3 åren som gått.

Jag har under tiden jag befunnit mig i min lägenhet bara isolerat mig totalt, jag har enbart legat i sängen framför en schysst serie eller bara försökt sova dag in och dag ut för att slippa vara medveten. När jag sover så är det en ren njutning från min sida, att slippa få känna av sin existens.

Anledningen till varför jag startar denna tråden är för att få råd från er, och kanske till och med från folk som sitter / suttit i samma sits som mig.

Jag har pga min isolering här hemma / dem långa vistelserna på psykiatrin inte träffat någon i samhället. Har enbart träffat min familj, patienter på psykiatrin och min läkare under dem senaste 3 åren.

Varför? I början var det mest för att jag bara ville hålla mig borta från omvärlden, men det i sig har utvecklats sig till en enorm socialfobi. I nuläget får jag ångest utav att gå ner till matbutiken, ångest över att behöva träffa människor och eventuellt riskera att en konversation startar mellan mig och någon annan människa.


Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig till.

Jag har försökt pusha min läkare på att jag vill återkomma till arbetslivet och få påbörja en arbetsträning. Svaret har alltid blivit att vi inte är där än, samtidigt som jag får nya antidepressiva utksrivna var tredje månad. Allt från Paroextin till Venlafaxine. Listan är för lång för att nämna alla SSRI jag ätit.

Just nu känns det som mitt liv enbart går ut på att sova, gå upp och äta för att sedan gå tillbaka till sängen och bara kolla upp i taket tills jag somnar.

Har vården misslyckats här med sina insatser? Mitt svar är ja. Jag har försökt att pusha som fan med att jag vill få hjälp till att komma tillbaka till mitt tidigare arbetsliv för att komma tillbaka till mitt normala liv innan min depression.

Svaret? - Här, ta denna nya SSRI-medicinen.

Känner igen det du beskriver , inte för egen del men gällande en kompis.

Du har inget att se fram emot om du vill att psykiatrin skall hjälpa dig . Ta tag i ditt liv, lämna psykiatrin å gå vidare

Fun fact :

Ensamhet är lika illa rent fysiologiskt som att röka 50 cigaretter om dagen


Är också ganska ensam. Men försöker bli mer extrovert för att ensamheten dödar mig

Den hårda sanningen är ju inte att det är vården som misslyckats utan du själv. Även om du har social fobi så kan du gå ut och träna och vara aktiv. Du kan själv välja om du vill ha deras gifter eller ej.
Att lägga sitt liv i psykiatrin händer kommer aldrig att leda någonstans bra.

Hur kunde en depression leda till tvångsvård i ett helt år? Låter helt sjukt. Har du varit psykotisk? Neuroleptika och ssri kan ofta leda till att man blir trött och isolerar sig själv och utvecklar social fobi.

Är du fri? Kasta medicinerna och dra ut på äventyr! Det går fortare än du tror att trivas med folk igen. Ut med dig

Du får allt betalt, schyssta villkor.

Vård är frivillig om den inte är sluten. Du kan be din läkare fara åt helvete med sitt gift och bryta sjukskrivningen själv.

Jag känner med dig, isolerade mig själv två månader för många år sedan, innan jag insåg att jag blivit som ett skyggt djur och tvingades socialisera bort det.
Det går fort när det går nedåt..

Om du är livrädd för att någon ska börja prata med dig när du går och handlar så är du inte redo för arbetslivet. Det går ju inte att ha en anställd som sjukskriver sig jämt och ständigt för att han har ångest.

Vad du behöver är en mjuk introduktion in i samhället, där du kan träna bort din sociala fobi. Och det finns sådana ställen. De finns på många ställen i landet. Oftast handlar det om lite lätt trädgårdsarbete där det egntliga syftet inte är att producera utan att ha något att göra på dagarna tillsammans med andra som har det socialt och psykiskt svårt. Det är en träning in i samhället och på sikt in i arbetslivet.

Ta kontakt med din läkare och be att få komma med ngon dylik grupp. Vad läkaren då gör är att kontakta arbetsterapeuten på sjukhuset. Henes uppgift är just att slussa ut folk till sådana grupper. Hon vet vad som finns för patienter som du. Men du är defininitv inte redo för ett arbete nu.

Jo, men samtidigt måste man beakta att vi lever i en tid som av många dubbats "The Age of Loneliness", och människor - speciellt unga 18-30 - är mer ensamma än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Begrunda det en minut och ni kommer snabbt att förstå att många av de ni ser på stan, i kön till kaffet, på ICA, på motionsspåret etc. är precis lika döda inombords och hopplöst ensamma, och skriker i tyst desperation efter någon att dela sitt liv och sina tankar med, men ingen gör något, för det är tabubelagt och lite "fult" att inte ha några vänner.

Är i samma sits sedan 2½ år tillbaka. Det tär på en. Att jag pluggar på distans hjälper inte heller.

Who Is The Doomer? - Dealing With An Age Of Hopelessness

Börja lite försiktigt att snacka med folk på typ discord, omegle eller liknande och pusha dig själv till nästa steg. Typ hälsa på personal på ICA, nån gammal tant.

Sedan ska du absolut inte ha någon som helst tilltro till vården, som du verkar ha. Du skulle tappa hakan om du visste vilka jävla ägg det är som bokstavligt talat har människors liv i sina händer, men är för inkompetenta för att hantera det.

Men då kommer hen ju behöva söka arbete och hur kul är det. Sjukersättning/-penning ger mer kosing än försörjningsstöd.

Släng medikamenterna och dra iväg någonstans. En bra bit från hemmamiljö och gör något du aldrig provat förut...