Citat:
Ursprungligen postat av
Intensivtklok
Där har du nog tyvärr fel. Registrerad ägare disponerar bilen helt fritt och kan sälja den som denne behagar så vida det inte i bilregistret finns någon form av förbehåll upptaget (t.ex. vid kredit). Det finns ingen som helst undersökningsplikt hos en köpare längre än till det faktum att han kollar att den som signerar ägarbytet är den som faktiskt står som registrerad ägare.
Det är av denna anledning upplägg liknande detta i princip är obefintliga. Självklart kan skriva vilka avtal man vill (eller komma överens muntligt), men detta förändrar inte det faktum att den registrerade ägaren gör vad han vill med bilen.
Ett alternativ är ju förstås att starta ett bolag som äger bilen som enda tillgång och ha bolaget som ägare och delägarna äger ju då bilen gemensamt om de har lika mycket andelar i bolaget.
Citat:
Ursprungligen postat av
Alezandaar
Absolut inte. Personen som står på ägarbeviset äger bilen. Ingen bryr sig om vem som betalat.
Jag har nog inte alls fel.
Läs exempelvis NJA 2009 s 244:
Citat:
Av det anförda följer att T.H. i egenskap av registrerad ägare till den aktuella bilen under angiven tid skall presumeras ha varit fordonets verklige ägare och därmed försäkringspliktig. Det åligger honom att bevisa sitt påstående att han inte ägt bilen. Frågan i målet är vilka krav som skall ställas på bevisningens styrka i ett fall som detta där - till skillnad från i 1986 års rättsfall - det påstås att anmälan om ägarbyte är förfalskad.
En utgångspunkt för bedömningen bör vara att en felaktigt registrerad ägare måste ha en rimlig möjlighet att bryta presumtionen för att han är fordonets ägare och därmed försäkringspliktig. Detta framstår som särskilt beaktansvärt i fall där registreringen påstås ha tillkommit på grund av en anmälan om ägarbyte som varit förfalskad, eftersom tillgången till bevisning för den enskilde i en sådan situation allmänt sett torde vara begränsad.
Det förefaller mot angiven bakgrund vara väl strängt att i ett fall som detta den registrerade ägaren, i enlighet med beviskravet i 1986 års avgörande, skall styrka att han inte äger bilen. Det får anses tillräckligt att denne gör sitt påstående sannolikt.
Det finns en presumtion att den som är registrerad ägare även är verklig ägare. Presumtionen kan dock brytas med bevisning vilket innebär att påståendet om att registrerad ägare och verklig ägare är samma sak är felaktigt. Den som köper en sak är ägare till saken till dess att denne överlåter saken eller slänger bort den. Är man inte ägare till egendomen så har man inte rätt att sälja den utan ägarens samtycke.
En förutsättning för att man ska kunna bli ägare till en sak där säljaren inte hade rätt till försäljningen kräver att det sker genom godtrosförvärv alternativt hävd.
Lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre
Citat:
2 § Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.
En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Lag (2003:161).
Det innebär alltså att bilen måste ha varit i registrerad ägares besittning, den måste ha överlåtits och förvärvaren måste ha fått den i sin besittning. Denne behöver utöver detta vara i god tro.
NJA 2006 s 45 behandlar frågan om godtrosförvärv av bil. Normalt är det tillräckligt att kontrollera bilregistret för att vara i god tro som privatperson, det är dock aldrig tillräckligt om man yrkesmässigt handlar med bilar. Under vissa omständigheter måste även privatpersoner göra en grundligare kontroll för att ett godtrosförvärv ska anses ha skett.
Det är alltså inte alls tillräckligt att enbart kontrollera vem som är registrerad ägare då ett absolut krav på godtrosförvärv är tradition, d.v.s. en besittningsövergång. Även med en besittningsövergång är det inte i alla lägen tillräckligt då man dessutom måste anses vara i god tro, detta avgörs utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet.
Ni har alltså båda fel.