Förtal och falsk tillvitelse inom vården

Jag har förstått att en falsk orosanmälan till socialtjänsten kan utgöra falsk tillvitelse. Men om någon kontaktar sjukvården och beskriver til exempel en familjemedlem som dement eller psykisk störd, kan även det betraktas som ett brott förutsatt att beskrivningen är felaktig eller överdriven och/eller saker som talar till personens fördel utelämnas? Framför allt om personen målas upp som psykisk störd och själv nekar så kan det ju leda till tvångsvård, helt klart ett obehag om det egentligen var onödigt.

Falsk tillvitelse beskrivs så här:

... Falsk tillvitelse föreligger om någon, i annat fall än som avses i 6 § (dvs falsk angivelse), hos åklagare, Polismyndigheten eller annan myndighet sanningslöst tillvitar någon annan en brottslig gärning, påstår besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Detta förutsätter dock att myndigheten ska ta upp anmälan i sådan sak (brottsbalken 15 kap 7 §). För detta brott krävs alltså nästan samma krav som vid falsk angivelse. Skillnaden är att angivelsen vid brottet falsk tillvitelse inte är avsedd att leda till åtal utan bara att bli besvärande för den utpekade.

https://www.familjensjurist.se/fraga...k-tillvitelse/

Men vården är väl ingen myndighet vad jag vet, så ska man hellre kalla det förtal om anhöriga kontaktar vården angående en familjemedlem och ger en missvisande bild? Det kan ju finnas gott om motsättningar och kontrollbehov inom en familj som gör att det ligger långt mer än adekvat omsorg bakom.

Men om exempelvis en läkare sedan går vidare och kontaktar en myndighet baserat på familjens uppgifter, då bör det väl kunna rubriceras falsk tillvitelse?

Någon form av brott måste det väl ändå utgöra om informationen är omotiverad, falsk eller missvisande och det leder till obehag för den det gäller.

Du nämner både barn och dementa i ditt inlägg. När det gäller barnbiten så är lagen väldigt hård skriven. Sjukvårdspersonal har anmälningsskyldighet (dvs tvingande) vid blotta misstanken om att ett barn far illa att anmäla. Just själva "blotta misstanken om" gör ju att det blir svårt att värdera informationen, och då ser jag att det är svårt.

Jag vet inte vilka övriga fall du tänker på? Det enda jag kan komma på är läkare som anmäler t ex att ett körkort ska dras in.

Vi har ju också sekretess och för att få lov att bryta sekretess i övriga fall måste det finnas misstanke om ett brott som riskerar ge minst 1 års fängelse.

Antag att en familj (missvisande/falskt/vårdslöst) påstår att en person är "totalt koko" och behöver åtgärdas av psykiatrin, personen ifråga nekar och motsätter sig, varpå läkaren som kontaktats begär polishämtning. Är det förtal i första steget och möjligtvis falsk/vårdslös tillvitelse i andra steget?

En läkare skulle aldrig vad jag varit med om ge ett LPT på någon över telefon utan ha kännedom om patienten.

I värsta fall skulle polis ditkallas och dom skulle få göra bedömningen enligt Paragraf 47 i LTP.

I frågan vad familjen begår för brott så kan kanske det gå under Trakasserier i diskrimineringslagen lagen ifall man gör detta för att jävlas.
Det blir dock svårt att bevisa uppsåt eftersom man kan hävda att det var ens upplevelse

(Vill tillägga att jag inte är juridiskt utbildad utan detta är halv killgissningar i kombo med att ha jobbat på psykakuten)

Alltså en läkare skriver inget LPT på något som anhöriga uppger. De behöver själv undersöka. Och min erfarenhet är att det ska extremt mkt till för att göra det dvs de friar hellre än fäller?

Tveksam till det snarare isf att beslutet kan omprövas?

Nej det är om jag inte missminner mig brott där straffskalan börjar på 2 års fängelse

Sen finns vissa undantag ifrån regeln

Ändrat till 1 år. Minns inte vilket år det ändrades.

Jag antar att det skiljer från läkare till läkare, en del verkar lite väl "trigger happy". Och det jag undrar är alltså om det i ett sådant fall skulle kunna rubriceras som någon form av brott.

En undersökning behöver väl inte bestå av mer än att läkaren/psykiatern möter personen ifråga och tolkar varje nekande som "bristande sjukdomsinsikt", vilket ses som ett mycket allvarligt symptom och en uppenbar bekräftelse på att personen ifråga är sjuk.

Jag jobbar som sjuksköterska och utifrån min erfarenhet brukar det vara svårt att få dem att skriva det även när det hade behövts. Så nej, finns nog inte ngr trigger happy läkare gällande det. Hårt reglerat och kontrollerat.

När det gäller just tillvitelse så finns en variant vårdslös tillvitelse då det inte räcker att man säger sig ha varit övertygad, om det anses att man borde ha vetat bättre. Vet inte om det kan finnas något motsvarande när det gäller att så att säga "anmäla" någon till vården.

Finns väl kliniker som slarvar med dokumentationen, och därmed kontrolleras det de gör inte särskilt väl.

Det finns många dåliga läkare, därom är vittnesmål otaliga, och när det faktiskt händer att de förmedlar en missvisande bild till någons nackdel till en myndighet så undrar jag om det skulle kunna rubriceras som någon form av exempelvis tillvitelsebrott. Det är det rent juridiska jag undrar över.