Citat:
Ursprungligen postat av
nerdnerd
Text
Det jag skrev är förvisso inte alls fel spår utan just förhållandet som dikterar om rumtidsbubblor kan mötas eller inte. Så rätt spår. Detta beror främst på de flera komponenterna inom ɣ. Om så önskas kan jag utveckla mer om det senare.
Du ger mig ett svar med en oväntat avsaknad av otrevligheter, vilket jag tackar för, varför jag naturligtvis motiveras bemöta det du skriver på ett lika anständigt vis. Jag föreställde mig att det skulle uppkomma en konflikt här men istället så har vi här istället en intressant sakfråga med potential att vara konstruktiv. Så detta är vad jag vill uppmärksamma mig uppskatta, så tack för ditt svar!
Först så var jag möjligen inte tydlig nog med vad jag frågade om vad gällande en av mina frågor, men den gällande typen av avstånd besvarade du väl, så tack!
Jag återkommer dock i senare inlägg, förhoppningsvis nu under eftermiddagen. Jag har nämligen uppfattat någonting annat och vill lyfta frågan om vad det man mäter mellan är för någonting.
Ditt användande av H i skalparametern används även under härledningen av formeln jag presenterade, men tas ut och försvinner som faktor i steget innan.
Det jag menade fråga var mer vad faktorerna bestod av. Dessa som då representeras inom ɣ och utgörs av 3 mekanismer som vardera beror på sina interna förhållanden mellan olika saker, varav åtminstone en av dem har att göra med en intressant mer exotisk mekanism.
Det jag undrade över vad gällande avstånden var alltså mer vad de var av för typ, mellan vad och hur detta definierades. Egenavstånd, medflyttande, viktat av något slag, parameterkoordinater mellan vad, etc.. Efter varje tvåfaldig generation, vad jag tror är det du benämner som "flat slizing", så är ju också volymen på de exponentiellt fler kausala områdena också mindre, så det min formel visar är förhållandet mellan deras storlek och förhållandet till det "e-folding"/den "slize"/"följande generation" med dess expansionstakt.
Inom dessa koordinater då en bubbla växer mer c så beror det just på att de är definieradr som deras kausala områden hos en ljuskon, då inverterad, så deras radie som är satt i förhållande till den generationens expanderande rum ökar inte med r längs expansionens riktning, utan som en kon, då diametern på dess ovansida som då egentligen är den bakåtriktade ljuskonens botten, med dess förhållande till tiden, i förhållande till expansionstakten längs den riktningen.
Det betyder egentligen att man inte har Evig inflation om bubblorna kan överlappa. Det motsvarar situationen som råder i vårt nuvarande universa där punkters ljuskoner kan han överlappat och kan komma att överlappa, då vi nu har förhållanden mellan positioner till vilka man kan röra sig till långsammare än c och då få händelsehorisonter som omfattar annat än vid den tidigare positionen.
Begreppet "flat slizing" representerar ju egentligen rummet med dess tre spatiala dimensioner men vilket forumelas med två, en spatial för expansionen av rummet och tid i form av ljuskoner. Detta är en koppling till ett koncept jag vid stunden jag läste om det inte förstod, att man tydligen kan låta ett plan skära genom vilket universa som helst, hur som helst(då man kan transformera koordinaterna till samma referenspunkter med rotationer) inom samtliga universan inom samma n generation av tvåfaldigt expanderande plan. Vilket betyder att om en generation hos en gren har ett universa som saknar villkoren som krävs för Evig inflation så kommer alla universan att dö ut efter ett fåtal generationer.
Detta kan vi heller varken veta om våran egen situation eller om vi tillhör en av de tidigare eller senare generationerna. Detta har ett beroende till en faktor jag återkommer till i senare inlägg, vilken har med vakuumenergin att göra och om dess exponent är större eller mindre än 7/8, där vi vill och tror att vår är något mindre, härlett från att vi tror vår vakuumenergi är positiv nära ett vad vi hoppas är ett riktigt vakuum.
Vad H innebär i denna kontexten är då inte avgörande för dynamiken då den definierar bägge sidor och tas ut överallt. Så med koordinaterna som definierar förhållandet mellan bubblornas expansion så beror ett eventuellt överlappande av bubblorna på formeln jag skrev, vilken bland annat visar att man måste ta hänsyn till nästs generations storlek ökar exponentiellt mycket större, med en faktor av 8 om jag minns, med dess expansionstakt och förhållandet mellan de också exponentiellt ökande antal fler bubblor, men vilka också är mindre.
Kort sagt så har man Evig inflation om man har de nödvändiga förhållandena som krävs för att alla följande generationer inte rör sig över tröskelvärdet hos de nödvändiga faktorerna som förhindrar överlappning. Så sker inom vissa grenar, men det innebär inte att så sker för andra.
Vad gällande ditt inlägg så sker ju det tidigt i den nedre delen av konen när rummet hade mindre volym. "Open slizing" innebär att man representerar detsamma som man gör med "flat slizing", men där man använder sig av en volym, vilket saknar bidragande mening under tidigare formalism.
Starten på BB är ju att en bubbla börjar expandera från första början och vad gällande dess materiainnehåll kommet från inflationsfältets sönderfall så sker uppkomsten av strålningen som sedan blir vanliga partiklar indirekt då sönderfallet, som sker på ett komplicerat vis med ett beroende mellan fluktuationernas energier och deras förhållande till medlet av fältet, som är medlet av allt inom fältet. Det som sker då är en typ av "slow roll inflation" då det är potentialen som trots att den då sjunker får ett förhållande inom volymen av materisdensitet vilket fältet som potentialen beror på kan verka på, vilket med fältets positiva energi och potentialens sjunkande mot det nödvändigt tillskrivna vakuumfältet, "Big attractor" till vilket dess fall mot jämvikt med dess entropiska verkan som innebär negativt tryck, blir större än vad kraftverkan från fältets verkan på den då låga materiadensiteten från sönderfallet, med ett litet bidrag från värdena i fluktuationerna hos andra fält, i sina förhållande till varandra som rådde vid singulariteten vid BB.(finstrukturkonstanten kanske ish?).
Så den negativa energin från trycket ger då rumtidens expansion, vilket innebär en slags friktion då faktorerna som detta beror på sker i olika takter. En friktion som viktas mot H för övrigt och behandlas som viskositet.
Eftersom kraft och potential verkar olika på strålning och materia och då det råder omvänt förhållande mellan verkan på olika längdskalor, så kommer både det du säger att ske, att inflatoner sönderfaller till andra partiklar vilket av energiskäl när förhållandet inom densiteten i sitt förhållande till potentialen, vilken under sönderfallet befinner sig i ett falskt vakuum, att nå en kritisk punkt för sönderfallets fasövergång vilket också tillåter energin att förhålla sig till andra fält, då verkan som sagt skiljer sig mellan excitationer av fältet och dess totala potential.
När detta sedan dynamiskt utvecklats ett tag så har förhållandena blivit sådana stt expansionstakten saktat ner så sker en annan märklig mekanism, att energi som blev utdragen under tidigare snabbare expansion, men som då saknade någonting att interagera med, fick när expansionen saktade ner större våglängder än händelsehorisonten, så när universum sedan expanderar långsammare upp till storleken som motsvarar de utdragna våglängderna, då kommer energin från dessa att kunna interagera med materia så materian för högre energi med allt det innebär, så förhållandet mellan strålning och materia skiftar igen och expansionstakten ökar igen. Detta har att göra med att tiden för en våg står still hos dess delar utanför händelsehorisonten och eftersom dess egna totala energi är bevarad så motsvarar de mycket energi då de bildades när rummet var mindre så andelen av den totala energin var stor, så trots längdförskjutningen så då tiden utanför händelsehorisonten fryser vågen med bevarad energi och det endast krävs att rumtiden motsvarar diametern för en våglängd för att interagera med rumtiden, så innebar det mycket energi. Mer exakt tror jag att denna energin interagerade med fält mer direkt än materian inom rumtiden.
Inflationsfältets sönderfall under tiden den befann sig på en platå av falskt vakuum minskade då dess momentum, ej att förväxla med dess potential, där osäkerheten i dess position som följer från det orsakade tunnelingen genom potentialbsrriären till sluttningen ned till palån vi hsr idag, straxt ovanför vakuumfältetsm. Den processen minskar expansionstakten.
Den mjuka övergången från de Sitter till FLRW är detsamma som att säga att man inom ett universa har en "Slow roll"-situation.
Själva sönderfallet av inflationsfältet och hur det övergick till annat sker på mer komplicerade vis än jag förenklat det som här, med beroende på fler mekanismer och detaljer.
För den intresserade så har jag sammanfattat allt detta noggrannare i flera inlägg med då flera 10 000-tals tecken förr som man hittar om man söker.
Annars ska jag försöka hitta tid att ge lite siffror, definiera faktorerna med förhållandena hos frågan som ovanstående berör, där jag även vill betona att detta inte är ett ämne jag inte anser någons eventuella missförstånd nödvändigtvis innebär någonting om dennes kapacitet, utan endast en indikation på att frågan är komplicerad och har hög komplexitet.
Annars så tackar jag för svar!
