Slutat med Sertralin efter åtta år

Efter åtta år har jag slutat med Sertralin sedan nästan två månader tillbaka. Jag tog medicinen i ca 8 år, varav de sista fyra åren följde med av bara farten som för så många andra som får sin medicin utskriven av allmänläkare på vårdcentralen.

Förändringar som jag hittills märker av är kraftigare svängningar i humöret. Jag kan gå från att vara jätteglad till att må piss inom loppet av några dagar. På gott och ont bryr jag mig mer om saker. Ingen enorm förändring men definitivt märkbar. Jag är även mer nojig över olika beslut och mindre handlingskraftig. Jag känner mig mer orolig än innan. Inga panikångestattacker, ingen kraftig ångest men en allmän känsla av stress, obekvämhet och olust i kroppen.

Första dagarna efter att jag slutat helt (efter viss nedtrappning) mådde jag riktigt dåligt men nu verkar saker ha stabiliserat sig. Jag börjar återgå till verkligheten.

På många områden är livskvaliten lägre utan mediciner eftersom jag känner mig mindre tillfreds med allting.

Ni som har slutat med SSRI efter en lång tid, när kände ni att ni kunde utvärdera effekterna av att ha slutat fullt ut? Rimligen dröjer det ett tag för hjärnan att återställa sig efter att den har marinerats med seretonin i flera års tid.

Vad var det som gjorde att du ville sluta med sertralin efter 8 år?

Jag har inte slutat helt med min medicin men har dragit ner rejält på dosen. Jag märker stor skillnad. Första veckan tyckte jag var som vanligt men därefter märker jag att jag mår annorlunda.

Jag känner mig oftare ordentligt nedstämd med mörkare tankar. Jag grubblar mer över olika saker och ifrågasätter mig själv mera. Jag har svårare att hänga med på skämt. Antingen förstår jag inte innebörden i skämtet eller så kan jag tolka det till min nackdel. Jag upplever ett större avstånd till andra människor och tänker att de inte tycker om mig. Att det helt enkelt är något fel på mig. Det är en känsla som jag har burit i olika utsträckning sedan jag började årskurs ett. Nu har den känslan kommit fram tydligare igen. Jag känner mig generellt mera sårbar och har svårare att hantera situationer där jag ska stå upp för mig och mitt.

Tyvärr känner jag igen de symptom sedan tidigare, som har kommit tillbaka i och med nedtrappningen. Jag har medicinerat sedan 1995 och kommer aldrig att kunna vara helt utan denna typ av medicin. Det läkemedel jag tar påverkar både serotonin- och noradrenalinnivån.

Har tagit sertlarin i ett halvår, fått problem med viktuppgång och kuken strular ibland något jag aldrig upplevt tidigare i livet. Är ganska övertygad om att hoppa av detta tåget efter detta receptet. Visst, jag är mer stabil nu än innan, men känner att jag tappade mig själv på vägen. Vill kunna känna lycka och mening igen, något som verkligen försvunnit sedan medicinen stövlat in i vardagen...

För mig gick det relativt snabbt. Dock hade jag inte tagit antidepressiva i åtta år, utan kanske 3-4-5 år (kommer knappt ihåg tbh). Min livskvalitet förbättrades avsevärt eftersom jag fick tillbaka min motivation och förmågan att skratta. Fick även tillbaka den icke-produktiva förmågan att må skit och hata mig själv, men så är livet. Vi alla reagerar olika på SSRI, men jag tror att det kan vara bra att försöka möta sina problem helt "nykter", i alla fall ge det en chans. Lyckas du ta dig ur depressionen (eller vad nu problemet är) genom samtalsterapi och liknande, utan mediciner, tror jag man har större chans att lyckas må bättre under längre tid mer konsekvent.

Men å andra sidan är vi bara människor. Gör det som fungerar bäst för dig. Jag mår 10 gånger bättre idag än vad jag gjorde när tog SSRI, men är långt ifrån "frisk".

Jag återhämtade mig aldrig efter det giftet. Fick kronisk sänkt testosteron och PSSD. Bestående hjärnskador och restless legs.

Lycka till.

Samma här.

Psykisk hälsa --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator

Verkar vara supermycket bättre än illegala droger. Tur att våra läkare är så välbetalda av sina läkemedels-tillverkare så de kan skriva ut denna underbara gåva till oss i fåraflocken.

Var lättare att sluta med morfin & oxycontin, och då är jag inte ens ironisk.

Jag har aldrig tagit SSRI, men som referens på hur jag fungerar så kan mitt humör svänga över dagar också från glad till ledsen till att vara upprörd till att bli arg till att lugna ned mig och sedan bli glad igen, skulle säga att humör är väll endå volatilt beroende på situation och vart du befinner dig i livet.. Tänker att det kanske blivit bortglömt hur det var förr? Att ditt humör blivit normaliserat av SSRI och de tär så det ska vara alt att jag också mår dåligt?

Tuggade psykofarmaka i tio år och brukar beskriva den tiden som en grå trött dimma. Inget var roligt och man var aldrig glad, men det kapade också ångest och depressionstopparna. Varit fri från pillren i 4 år nu och livet är roligare men också jobbigare. Allt pendlar mellan svart och vitt medans det förr bara var en grå sörja. Föredrar att känna något, men förstår att man ibland måste in i dimman för att orka ta sig framåt.

Spännade hur olika upplevelser man kan ha. Jag upplevde första åren jag började med SSRI som en stor befrielse där jag äntligen kunde börja slappna av i sociala sammanhang och ha kul helt utan självkritik. Nackdelen med att sakna självkritik är förstås att man har lättare att skada andra utan att det ger den naturliga responsen av att må dåligt över det.