Går och stör mig på människor utan ambitioner.

Jag har något år gått och funderat på varför majoriteten av människor "nöjer" sig, trots att de inte trivs på sin arbetsplats.
Varför vill inte människor utvecklas och jobba med något som glädjer dem istället för att knega år ut och år in på samma skitställe där folk hugger varandra i ryggen, snackar skit, dålig lön osv?

Är det att de inte vågar drömma öht för att de tror att de aldrig kommer "komma vidare"?

Vill de verkligen hellre knega på hemtjänsten än ägna tiden hemma med sina barn?
Äga eget företag?
Saknar människor drömmar och mål?

De kanske inte känner till vad det finns för alternativ? De kanske inte ser möjligheterna? De kanske saknar förebilder?

Det stämmer!
Det handlar om rädsla och bekvämlighet.
Tyvärr kan inte alla göra det de egentligen vill göra, då många tjänster i samhället måste utföras.

T.ex. när du går och handlar, ringer ambulans, slänger ditt skräp i soptunnan. Alla kan inte bli genusforskare och kebabtekniker.

Det samma gäller träning och hälsa, större delen av befolkningen har ingen ambition till ett hälsosamt liv.
Utan de fastnar i en loop av maräng och chokladpudding.

Förakt för arbetsbin är korkat. Du borde vara glad över att det finns människor som resonerar så. Annars skulle ALLAS drömmar stanna vid det nödvändiga som måste utföras.

Jag håller med dig helt och hållet.
På min första arbetsplats så började dom härja om väldigt allvarliga saker gällande skatteregler och ens personliga pension, alldeles för lång historia för att dra här.
Jag insåg att hur mycket jag än motsade mig det (och vägrade skriva under ett papper/kontrakt) så skulle jag aldrig vinna. Alla mina kollegor som var starkt emot der hade vikit sig som små bebisar.
Så jag stod ensam och trotsade den stora arbetsgivaren, vilket är en match man aldrig vinner.
Så jag sade upp mig och har gått vidare sedan dess.

Men än idag hör jag från dom hur illa det är och nu visar det sig att arbetsgivaren inte alls betalat in den pension som mina kollegor tidigare trott de skulle göra, nämligen så har arbetsgivaren inte betalat in en enda krona på flera år. Och eftersom de skrivit på kontrakt för utomlands står de även utan statlig pension för de åren.
Surprise surprise, precis vad jag trodde skulle hända.
Och de klagar och gnyr hela tiden. Men de går ju med på det genom att stanna kvar på jobbet.
Aktivt och indirekt så går dom ju med på det. Det är inte så att det är svårt att få jobb inom den branschen precis.
"Vi gillar jobbet" får man höra.
Ja och då går ni med på att ni står helt lottlösa vid 65 års ålder - då har man fan ingen rätt till att klaga.



Innan någon säger något så vet jag inte hur olagligt detta är som arbetsgivaren gör.
Jag tror (TROR) det är en extrem gråzon som är på gränsen till olagligt.




I övrigt så blev jag förbannad på ägarna på företaget jag var på senast.
Så jag bytte helt enkelt. Svårare än så är det ju inte.

Trams.
Rädsla och bekvämlighet är ju helt motsatt varandra?

Till att börja med så vet du förmodligen ingenting om lager-lasses liv. Utanför sitt lågavlönade jobb är han kanske djupt engagerad i musik, politik etc

Det bör inte vara något konstigt att låta var människa bestämma över sin egna tillvaro. Det behöver inte finnas en anledning eller djupare förklaring på saken. Eller rättare sagt, svaret kan vara vad som helst.

Varför undrar du TS? Känner du att detta skapar problem?

Rädsla är dock oftast skälet till att man stannar i bekvämlighet.

Jag stör mig mest på att de är avundsjuka så ja. De suger hårt.

Ja, för är det något egna företagare har, så är det ju tid och pengar...

Det du ser är den lilla klicken som har lyckats väldigt bra. De du inte ser är de som har hela sitt liv i soptunnan pga kronofodsärenden efter att det egna företaget gått åt skogen. Precis samma sak är det med aktiemiljonärerna och pokermiljonärerna. Du ser de som har lyckats, medan de som har misslyckats tysta gråter sig själva till sömns.

Beträffande ambition, så är inte arbete=ambition, utan många jobbar med något totalt ointressant för att sen komma hem och använda lönen till något de tycker om och där de är ambitiösa.

Idag tror alla att de kan bli astronauter och influencers och då går industrin åt fanders.

Vad TS egentligen stör sig på är att folk har andra ambitioner i livet än vad TS har.
Det borde glädja TS att det förhåller sig så då konkurrensen minskar.

Brist på bra förebilder
Brist på kognitiva funktioner

Båda sakerna är förmodligen varför någon stannar på ett arbete man inte trivs på i 30-40 år. Samtidigt så "behövs" dessa också, för om alla skulle göra karriär så hade det blivit trångt. Se dessa som nyttiga idioter i sammanhanget.

Det är en styrka att vi lever i ett samhälle där det är fritt att välja livsstil.
Jag uppskattar att det finns personer som varje dag går till ett monotont arbete, och förh.vis trivs med det och gör tillvaron så mycket bättre för oss andra.
Själv startade jag företag. Inget 7 till 4 arbete. Inget jag ångrar.
Men man glömmer ofta uttrycket -"It takes two to dance"..

Om man däremot inte trivs med sitt jobb, finns idag flera möjligheter att göra något åt det. Och givetvis måste man våga lite själv också.