Elvanse, alkohol, 2-CB och weed, en tripp till sjukhuset.

Ålder: 31
Kön: Kvinna
Vikt: 68 kg

Tidigare erfarenheter: allt utan undantag.

En erfaren knarkare som mig själv har många spårade historier på lager (den gången jag var på arbetsintervju på syra, eller bajsade i duschen på mdma, var tjackad på säljmötet, eller vaknat till hela familjen runt sängen då jag överdoserade phenibut), och denna historia är en av galenskaperna som börjar i ens liv när man knarkat i många år.

Det här var tredje gången jag tog 2-CB och mina tidigare erfarenheter av drogen var i princip nästan bara positiva. 2-CB är en lustig substans som ger ett märkligt kemiskt rus som påminner om uppgången på MDMA och eftereffekterna av LSD. Det här var ingen överdosering, utan en knapp 2-CB inmundigades under kvällens gång, vilket är också vad mina tidigare doser bestod av. Däremot glömmer jag alltid att jag står på 70 mg Elvanse dagligen, och att jag egentligen varken får dricka eller knarka, eftersom Elvansen har en hel hop av biverkningar som förstärks av alkohol och droger.

Setting: Det är Fredag-kväll i mitten på Januari och jag är på väg hem från ett par ensamma öl på stan. Min telefon plingar till och en av mina dejter föreslår att jag kommer hem till honom för att hänga, röka cigarrer och dricka whiskey. Han har tidigare köpt en femma weed av mig, vilket är också vad jag förväntar mig att vi ska roa oss med förutom det övriga. När jag hoppar på blåa linjen mot Stadshagen, kommer jag på att jag har två sista gröna knappar Donkey Kong hemma liggandes och väntandes på sin tur. Det är 2-CB. Jag hoppar omedelbart av tåget och beger mig hemåt först. En timme och en Uber-resa senare kliver jag in i hans andrahands etta på Kungsholmen och meddelar glatt att vi ska trippa ikväll. Han håller inte på med droger, och har tagit LSD ett par gånger. Jag förklarar vad 2-CB skall ge oss, och vi droppar en var sin sådan (150mg kanske, minns inte) omkring 21.30.

Ruset: 10 min efter intag börjar min dejt som vi kan kalla S, klaga på att han inte känner något. Jag vill även tillägga att jag och han inte känner varandra särskilt väl. Jag skrattar och säger att vi måste vänta minst 30 min innan det kickar. Han föreslår en film, jag avböjer då vi skall njuta av trippen här va. Vi pimplar whiskey och lyssnar på musik. Jag kommer alltid upp först på allt och noterar strax efter 22 att tavlan över Manhattan och det blåa skenet från lampan under som finns framför oss börjar bölja och röra sig på ett udda sätt. Rummet får andra dimensioner, det blir mer... rymligt. Som en kub. Det intressanta med 2-CB är att det slår något olika varje gång, ibland är det mer trippigt, ibland är det med mdma-feeling.

Jag börjar känna mig rastlös, som alltid på uppgång, och börjar gå runt i rummet och stirra på saker. Det är helt klart på gång, då jag börjar känna mig ganska förvirrad och har svårt att förstå varför S hela tiden klagar på att han inte känner något. TA DET LUGNT, det kommer! Han halsar ur whiskey-flaskan och en kvart senare sitter han med huvudet i händerna och bara hummar. Det har slagit för honom. Jag flyter runt i en skumgummi-värld för längesen, där jag nu ligger i sängen. CEV och OEV är ganska starka, och hela rummet böljar sig och är liksom dimmigt och brusigt att se igenom. Det är lättare att blunda, för då blir intrycken bara skumma suddiga figurer och explosioner av färg. Vi försöker byta musik, mobiler och högtalare är som vanligt omöjliga att manövrera. Likaså är tankarna, som nu antar form istället för ord. Varje tanke är antigen fyrkantig, mjuk, stubbig, och allt som oftast upplever jag min kropp och mina tankar som fogskum eller skumgummi. Jag vet inte varför, men 2-CB tycks ha den effekten. Det känns som att mitt inre och min kropp liksom sväller i takt till musiken. Finns ingen ände eller hejd på det.

Det är på snudd till obehagligt att vara så förvirrad (som sig bör på hallucinogena), för nu börjar jag plocka upp min dejts känslor, där han fortsatt sitter i soffan med händerna i huvudet. Han är ledsen, och jag ser hur han föreställer sig hur han skulle ta sitt liv. Han skulle hänga sig. Detta gör mig upprörd och medkännande, där jag telepatisk omfamnar honom och säger att allt kommer att bli bra. Direkt ställer han sig upp och går och sätter sig med ryggen mot mig på sängen. Detta bekräftar att vi nu kan kommunicera i känslor telepatiskt. Nu börjar jag dock plocka upp helt andra signaler från honom, där han sitter med ryggen mot mig tyst. Hans sorg har antagit en aggression som också laborerar med det faktum att han skulle kunna mörda mig här och nu, och det skulle inte spela någon som helst roll. Han har inget att förlora, då han redan förlorat allt, så varför skall jag leva och frodas? Jag lägger min hand på hans rygg och försöker förmedla telepatiskt att vi kommer ta oss igenom det tillsammans, och att det tjänar ingen att mörda. Dessutom är jag snäll och älskar honom (snälla mörda mig inte).

På något sätt tar vi oss ur det här emotionella telepatiska utbytet, han lägger sig ner bredvid mig och vi gör ett ganska patetiskt försök till sex, där inga kroppsdelar känns som vanligt och upphetsningen är lika abstrakt som manövrering av telefoner och högtalare. Bye, bye miss american pie spelas om och om igen i original-format på google play, och världen är sannerligen totalt surrealistisk, och helt oförståelig. Jag transporteras i tankarna till olika människor och platser, återvänder till rummet, besöker min dejts inre värld, låtens inre värld, osv. Jag kan kommunicera telepatisk med allt och alla. Vi kan inte prata fysiskt då vi har slutat förstå varandra helt och hållet, och det går inte att förklara vad man menar heller. Vi ligger helt enkelt i sängen och väntar på att trippen ska gå över, då båda verkar vara ganska besvärade av den.

Plötsligt återfår jag talförmågan och peaken är därmed över. Turen med 2-CB är att själva peaken är ytterst kort, max 2 timmar. Klockar är nu 00.43, och jag bestämmer mig för att röka en spliff. Detta blir givetvis kvällens största misstag, eftersom jag sen jag började ta Elvanse, har ådragit mig åtskilliga panikångestattacker när jag har rökt just cannabis. Detta har aldrig hänt tidigare, och det cannabis gör med mig på Elvanse, är att jag får en skyhög puls. Detta tolkar min kropp som omedelbar fara, och skickar in mig i flight och fight omgående. Stressen kroppen är i, är obeskrivlig.

Men inte kommer horribla minnen av det, stoppa mig nu! Vi röker från hans stora pipa, rent weed. Så fort jag blir hög, så slutar jag igen att förstå omvärlden. Förvirringen från 2-CBt maxas av gräset, och jag börjar trippa igen. Jag hänger inte med i vad han pratar om, jag kan faktiskt knappt sitta upprätt, och måste lägga mig ner i sängen. Min puls går upp ordentligt, och hjärtat bankar i hela bröstkorgen. Början på en panikattack. Jag ställer mig upp, sätter mig ner, djupandas, försöker få tag på panikattacken och sakta ner den. Jag vet precis hur man behåller kontrollen, jag har gjort det lyckat så många gånger tidigare. Andas långsamt, meddela kroppen att det inte finns någon fara, lugna ner dig, lugna ner dig, det är ingen fara, inget händer. Kolla här vad lugn jag är. Men 2-CB och alkoholen har gjort mitt sinne svagt och förvirrat, varpå jag hela tiden tappar kontrollen över min stegrande puls. MEN! Jag har ju antihistaminer i väskan, det torde göra tricket. Jag häller således i mig en halv flaska Theralen, och några minuter senare har jag lyckats få ner pulsen i kombination med långsam andning och att gräset börjar släppa något och jag kan återvända till verkligheten lite mer.

Jag lugnar ner mig, pustar ut och är så, så tacksam att pulsen har gått ner. Min dejt säger något i stil med varför jag inte kan stanna (jag vill åka hem) och att det bara är prostituerade som inte sover över efter sex. Detta har en förödande effekt på min trippade hjärna, och min panikångestattack återkommer med full kraft. Det känns som att hjärtat går i 200 knyck, och det stegrade så snabbt. Jag försöker ta det lugnt, och mitt nästa stora misstag här är att försöka fly lägenheten och åka hem. Självklart reagerar kroppen med att skruva upp fight och flight mode, när jag nu i desperat panik och förvirring försöker plocka ihop mina saker och beställa en taxi. Det är förstår otroligt stressande eftersom jag varken förstår något, kommer ihåg något eller kan fokusera på att sakta ner min puls och blodtryck. Nu finns en konkret fara, och den är att jag måste lyckas ta mig därifrån för att inte dö. Jag har med andra ord tappat kontrollen helt.

Jag tar på mig jackan och inser att jag nu inte kan stå upp överhuvudtaget, och har även svårt att andas. Jag mäter pulsen och den ligger på 163, varpå jag inser att jag kommer behöva ringa en ambulans, till stor del för att jag är väldigt yrd och har svårt att stå upp och röra mig. Det är precis vad jag gör, klockan är nu 01.15. 112 är tveksamma till att skicka ambulans, då jag berättar varför jag mår så dålig, och att det involverar droger. Det finns absolut inget sätt att kringgå detta eftersom jag pratar osammanhängande och har svårt att hänga med i samtalet och de frågor som 112 ställer till mig.

Ambulansen kommer en kvart senare och på väg ner för trapporna mår jag lite bättre, eftersom jag nu kan gå och stå upp. Min erfarenhet av ambulans sen tidigare är att de tittar till en, konstaterar att allt är ok och åker vidare (inte första gången jag ringt ambulans på droger). Detta är således vad jag och min dejt förväntar oss. Han följer med mig ner, röker en cigarr och pratar med personalen medan jag blir lagd på britsen inne i ambulansen, i den magiska och fullt normala utstyrseln som utgör gråa, fläckiga mjukisbyxor, en tight magtröja, en strumpa, och en full äkta päls över. Ambulanspersonalen tar mitt blodtryck och puls, vägrar säga vad det är när jag frågar, stänger igen dörrarna och säger "nu kör vi dig till sjukhuset". Detta i min trippade hjärna innebar således att jag håller på och dör av en hjärtinfarkt, hypertoni eller organsvikt. Min puls stiger ännu mer (och det ska ni fan veta att ihållande puls över 140 är bland det obehagligaste som existerar), och blodtrycksmätaren och pulsmätaren början pipa och tjuta ihålligt. Jag förstår att de gör det för att jag är över gränsen för vad som är normalt och icke-livshotande. Ambulansen kör ryckigt och snabbt, och sköterskan vägrar svara på vad jag har i puls och blodtryck, något som gör mig övertygad om att jag när som helst kommer att DÖ, och att mitt hjärta är på väg att stanna. Det hela är otroligt surrealistiskt, och jag försöker helt enkelt acceptera att jag kommer dö av hjärtstopp när som helst. Manickerna piper då och då under hela världen, och alltid i kombination med att min puls stiger något. Det jag inte förstod i mitt trippiga och bänga tillstånd, är att om mitt tillstånd hade varit livshotande, så hade ambulansen kört med sirener på.

När vi kommer fram till St Görans (som tursamt nog låg 5 min bilfärd från var jag befann mig), så blir jag inkörd på en brits till akuten och inkörd i något hörn i väntrummet. Sköterskan kommer direkt, och lägger ett EKG på mig, blodtryck tas, och jag frågar henne igen vad blodtrycket och pulsen är. Jag är nämligen övertygad om hypertoni och följande hjärtsvikt. Hon säger att hon inte kan säga det, då hon måste prata med läkaren först. Jag hyperventilerar och säger att jag håller på och dör, snälla hjälp mig. Sköterskan svarar, jag vet att det inte är bra, jag ska göra mitt bästa för att få hit läkaren, men det är natt och en pandemi att ta hand om, det är få läkare på plats. Försök att lugna ner dig. Hon går, och jag lämnas å mitt öde, vetandes om att jag är på väg att dö om inte någon hjälper mig att få ner pulsen och trycket NU. Jag känner mig så hjälplös, och resonerar med mig själv kring hur fruktansvärt det måste ha varit innan vi hade läkarvård och man lämnades att dö i smärta i skogen, eller hur överbefolkningen idag bidrar till att så många dör i onödan, i väntan på akut läkarvård. Och nu skulle jag bli en av dessa, en ung kvinna som dog i hjärtsvikt inne på akuten, till följd av läkarbrist, så tragiskt.

Följande fyra timmarna utspelar sig i en traumatisk nära döden upplevelse för mig, där jag växlar mellan att ligga på bristen och undra vad som kommer hända om jag får hjärttillstånd här på akuten och om de kommer hinna rädda mig, övertalar mig själv att om jag dör nu så är det lugnt, ta mig bara, ser och känner min själ lämna min kropp ett antal gånger, och ser fram emot döden eftersom jag mår så dåligt av det höga blodtrycket och den höga pulsen. Jag upplever att det enda som håller mig vid medvetande är att fokusera på att energin från hjärtslagen går ner till fötterna och ut genom kroppen, annars plågas jag bara av den höga pulsen och höga blodtrycket. Jag är varm, yr, svimfärdig, svag, och helt klart döende. Däremellan ropar jag svagt på hjälp och ingen i personalen reagerar, varpå jag börjar fundera på om det här är en verklighet där jag redan är död, och därför reagerar ingen. En gång går jag fram till receptionen och förklarar att jag om jag inte får hjälp nu och någon sänker min puls och blodtryck med mediciner, så kommer jag att dö. Receptionen tittar äcklat på mig med all förståelse, och backar undan. Det är trots allt Corona. Jag väljer därpå att kollapsa på golvet framför receptionen, i ett desperat försök att få hjälp. Detta åtgärdas av att jag blir satt upp och ledd tillbaka till britsen.

När jag nästan har gett upp så kommer läkaren och ger mig en STESOLID (tacka gud), och svarar på frågan vad min puls och blodtryck är. 110 i puls, 150/110 i blodtryck. Jag väser svagt fram om jag kan ha fått organsvikt eller hypertoni. Han säger nej. Jag frågar vilken puls och blodtryck jag hade när jag kom in, han svarar 165 i puls och 160/100 i blodtryck. Han förklarar att han gärna vill behålla mig över natten eftersom den drogen jag har tagit kan ge långvariga hallucinationer. Läkaren har rätt eftersom väggen bakom honom och det taket jag stirrade på i 4 timmar av dödsångest fortfarande böljar sig lätt. Jag avböjer erbjudandet om att stanna över natten på sjukhuset, pulsen har gått ner till under 100 och jag börjar äntligen förstå att jag inte kommer att dö just denna natt.

Jag tar min päls och går sakta ut från Sankt Görans Sjukhus, klockan är 06.23. Jag har ont i bröstkorgen och är så matt att jag knappt kan stå upp. En Uber kommer och hämtar mig, jag kommer hem till min tomma lägenhet, meddelar min dejt att jag lever, och går och lägger mig.

Välkommen till mitt nya liv tänker jag dagen efter. Må så vara att jag har ringt ambulansen många, mååååånga gånger under olika drogrus, men aldrig har jag spenderat en natt på sjukhuset i tron om att jag ska dö på riktigt. Veckorna som följer har jag ont i bröstkorgen och hjärtat, vilket jag söker vård för. Jag får konstaterat att jag har en dragit på mig en hjärtsäcksinflammation. Jag undrar hur man får en sådan, läkaren säger "när du har överansträngt hjärtat allt som oftast, har du tränat och löpt mycket? Varit väldigt sjuk med hög feber och inflammation?"

Nej doktorn, jag har bara haft en 6 timmar lång panikångestattack utlöst av en dålig kombination av droger. Det är vad som överansträngt mitt stackars hjärta.

P.S. när jag tittade i journalen från natten på akuten, och läste anteckningarna, så hade läkaren skrivit "åker in akut, högt blodtryck och hjärtslag, till följd av överdos på opiater". Hur han kom fram till den slutsatsen är ett stort mysterium.

Orkar du läsa igenom vad du har skrivit?

Hur som helst, så är du en sjuk jävel, som belastar sjukvården.

Så är det när man är en WT pundare

Jag har redan läst igenom 4 gånger, och kommer läsa igenom det många gånger till. Vad är din poäng?

Inte alls jag betalar ganska höga skatter från mitt företag och har jobbat sen jag var 16. Jag har all rätt att ta del av vården på det sätt jag behöver.


Haha du har då aldrig träffat en WT pundare. Mig har du iofs inte heller träffat så det förklarar saken.

Träffat många pundare, har polare som är pundare och pundare blandar frisk med en massa olika droger. Så ja du är en pundare

OMG vilken resa. Hoppas hjärtsäcksinflammationen gav med sig utan sviter?
Ja, whiskey, elvanse och en hästdos 2-cb kan nog bli lite intensivt för både kropp och psyke - särskilt i sällskap med nån man inte känner så väl.
Kortverkande attentin kan nog vara en fördel om man tycker om att ta ut svängarna efter arbetsdagens slut. Även om det är lätt hänt att man ändå behöver fortsätta för att hålla sig vaken. Under den korta tid jag hade elvanse tyckte jag även att den hade en klart hårdare känsla än metamina/attentin, på ett oskönt vis. Och elvanse gav en lätt beroendekänsla som jag aldrig kände på attentin.

2CB har jag bara testat en gång, i mycket mindre dos, men ujuj vad sliten jag blev ändå. Törs knappt tänka på hur jag skulle ha mått efter en sån resa som du hade! Men du är väl rätt så ung fortfarande...

Skönt att inget värre hände. Simma lugnt och ta hand om dig! Din närvaro här är uppskattad, och gissningsvis även irl.

Min poäng är att jag inte orkar läsa en enda rad.

Blandar inte, är inte amatör. Pundare kan man dock vara ändå! Det är en livsstil Men inte min. Dessutom var inte det här någon hysterisk blandning av droger. Testa att ta e, ladd, tjack, keta och weed på en kväll. Där har du ett rungande blandmissbruk som sällan slutar bra.


Jag håller helt med vad gäller elvanse och metylfenidat. Jag blev faktiskt ställd på Equisim efter detta tillfälle, just för att Elvanse håller i sig så djävulskt länge och höjer pulsen så förbannat att jag får panikångestattacker, även nyktert. Tycker absolut att Elvanse är mer hårt och intensivt, och ger en starkare come-down. Den vill jag bara knarka mer på, men metylfenidaten är liksom mellow i bakgrunden. Jag har fortfarande inflammationen i hjärtsäcken som är under behandling, så det var en ganska rejäl vändpunkt för min drogliberala livsstil. Berusningen är inte mycket värd om den slutar på akuten och ångest.

Tack, vad fint skrivet! Jag tror och hoppas att min närvaro är uppskattad.


För koncentrationssvårigheter kan jag rekommendera en låg dos amfetamin. För låg IQ har jag dessvärre inget att komma med, det är något du får leva med.

Väldigt bra skriven rapport. Fin läsning med detaljerade tankar.

Aldrig ringt ambulans själv vid ångestattacker på droger tack och lov, ringt åt en vän en gång dock. "Jag är hög, lägg dig ner och lev genom skiten" blir lösningen för egen del.

Verkar som du gjort det många gånger? Har det någonsin visat sig tur att du ringde, eller klarar du bara inte lära dig att inte ringa sjukan vid drogångestattacker?

Vad fan gör du i tripprapporter om du inte klarar av att läsa. Dra till twitter.