Slopa å, ä och ö

Då jag inte har tillgång till någon språkforskare så kan jag inte fråga någon sådan. Jag är hursomhelst inte intresserad vem som kommer med argumenten, snarare hur de lyder. Jag hittade lite olika citat som tyder på ett uttal med k-ljud:

"þu ær æi mans maki oc eig maþr i brysti" Heþnalagh (1100-tal(?))

"Oc bygþus þar firir Oc gierþu burg aina sum enn synis" Gutasagan (1220-tal(?))

"Dræpær maþær svænskan man · eller smalenskæn innan konongsrikis · man eigh · væstgøskan bøte firi atta ørtogher · ok þrettan markær" Västgötalagen (1280-tal(?))

"Um suerikis kunungx rike, huilkit i sik hauer siu biskops döme ok nio laghmanz döme." Magnus Erikssons landslag (1350-tal)

"Annan .. orett han rikena baade stæder oc almogha .. giort haffwer." G1R 1: 30 (1521)

"At. komma till orda oc talss med honom." G1R 1: 27 (1521)

"Dän gode gubben giorde mäy dån ähran, ok bad mäy at skrijfwa sin Grafskrift." COLUMBUS MålRoo 25 (1678)

"Således hafwa Grekerne däm i förstone kallat Getas. sedan hafwa så Grekerne såm de Romare däm Gothos åkk Gotthos kallat." SCHÜCK VittA 3: 317 (1695)

"Därför säga de oss fåfängt hoppas ock försöka at bringa honom där til. HERMELIN BrBarck 162 (1708)."

"Jag måste gå ock klä mig." GUSTAF III 3: 184 (1782)

Visst är det stora tidsperioder mellan vissa av dessa, men några 1000 år kan man nog inte klämma in. När exakt ska k-ljudet ha försvunnit ur uttalet?
För att det skrivs på det viset måste väl tyda på att k-ljudsuttal förekom?

EDIT: Saob säger även detta:
"oc 1521–1749. och 1521 osv. ock (okk, åck, åkk) 1524–1938. og (-gh) 1625–1712. oh 1624–1710. ok 1521–1712. å 1605–1948. åg (-gh) 1651–1729. åk 1689–1712."

Nu räknar ju du bara upp stavningsformer, rikssvenska som skriftsspråk har funnits en längre tid. Men som talat språk är rikssvenska endast 200 år gammalt. K:et försvann för tusen år sedan och ersattes med ett g, som försvann för cirka 400 år sedan. Precis som Jak blev jag och till sist ja'. I och med den "nya" stavningen har man gått 1000 år tillbaka i uttalet vad det gäller "och" (å), samt cirka 400 år tillbaka när man uttalar g:et i jag. Konsekvent borde det vara jak och okk, og och jag eller ja' och å. Personligen säger jag det sista och tycker att det bör stavas som exemplet innan.

Så du menar att rikssvenskan har funnits sedan man började skriva på papper för tusen år sedan, men att den inte var sammstämmig med talspråk förrän på 1800-talet? Hur kommer det sig då att det har skett så stora förändringar i stavning genom århundradena, medan kopplingen till k-ljudet har bevarats trots att uttalet dog ut för 1000 år sedan? Jag tror att skriftspråket alltid i de flesta fall har speglat talspråket, framför allt förr då stavningen inte var standardiserad. Det är svårt att få en konsekvent stavning som speglar talspråket då fonetisk utveckling inte är konsekvent, framför allt inte om man jämför lokala uttal. Att det har uttalats 'baga' speglas i ordet 'bagare', medan att det har uttalats 'baka' speglas i ordet 'baka'. Att det har uttalats 'rike' speglas i ordet 'Frankrike', medan att det har uttalats 'rige' speglas i ordet 'Sverige'. Dylika fonetiska förändringar sker aldrig överallt, samtidigt. Därför är jag intresserad av vad det finns för egentliga belägg för att uttalet "ock" skulle ha varit utdött i tusen år när det finns mycket som tyder på motsatsen.

Jag skulle däremot ställa mig bakom stavningen "jak" och "ock" (dubbel-k förekommer inte i svenskan).

Jag tror bestämt att du har missuppfattat de tidigare användarnas, Òðinn och Tjennstroum, inlägg.

Svenskans och samt ock kommer båda från fornnodiskans auk (< germ. *auka-). Övergången au > o är samnordisk. Klusiven k har sedan övergått till en frikativ (skrevs gh) för att sedan övergå till g eller falla bort. Det är det samma fenomenet som vi har i jag (< jagh < iak). Hellquist menar att stavningen och är en efterlämning av ett ach-uttal.

Den svenska ortografin har en del ålderdomliga drag som ej tog hänsyn till uttalet. När det svenska folket i allmänhet lärde sig att skriva och läsa på 1800-talet uppkommer ett svenskt riksspråksuttal. Eftersom och skrevs med ch så började folk att uttala det slikt. Och ingen reform har ändrat denna stavning. I tillägg kan det nämnas att och i danskan stavades oc ända fram till 1700-talet, men ändrades sedan till og eftersom ett uttal med klusiv har inte funnits sedan forndansk tid. Stavningen och är beklaglig och inte direkt konsekvent, jfr. jag, tog.

bland det dummaste jag hört. Vi slopar dina idéer istället tycker jag.

Jag tycker vi kan ta bort alla bokstäver. Vi slopar det talade och skrivna språket helt och hållet och återgår till några få djuriska bröl som får symbolisera våra mest primära drifter; som "sex", "mat", "sova" och "Så ska det låta".

Jag har inte missuppfattat vad de skrev.

Detta fick mig att gnägga.

Det har ju redan gjorts i e-postadresser, men undrar om Hakan och Osten tycker det är så kul.


Vad skulle man föresten kalla en Å för eller en Ö?
Jag bor på en O och där rinner en A ?

Det enda ord jag kan komma på som skulle bli mer passande utan trema över a:et är försakringskassan.

Det finns dock en hel del som tyder på att Hellquist hade fel. Samuel Columbus' redogörelse i En Swensk Orde-Skötsel från mitten på 1600-talet över hur stavningen och fixerades i svenskan under början av 1600-talet förutsätter att och = & och ock = också betraktades som homofoner. Märk särskilt citatet från Ingatius Meurer: "Man skall särskilja den partikeln, och stava henne ock när hon betyder auch, och och när hon betyder und" (Obs! citerat ut minnet.) Och den som hävdar att skriftbilden har påverkat uttalet av ordet före Meurers standardisering måste för det första förklara hur en påtagligt ostandardiserad stavning av ordet skulle kunna driva uttalsförändringar, och för det andra förklara hur skriftbilden öht skulle kunna driva några uttalsförändringar i ett samhälle där skrift och skriftbild hade en så marginell betydelse.

Det är dessutom rätt svårsmält att å ena sidan påstå att stavningen och har återgivit ett ach-ljudsuttal, och samtidigt hävda att dagens ock-uttal har drivits av stavningen och, då detta är i princip det enda svenska ord där bokstavskombinationen /ch/ står för [k] -uttalat som enskilt ord, nota bene. (Det faktum att och i löpande tal så gott som aldrig uttalas med final konsonant är inte heller det något bra argument för att det ska ha utvecklats analogt med jag, eftersom varjehanda andra obetonade småord med annan fonetisk utvecklingshistoria, som att och till, också tappar sin slutkonsonant i löpande tal, om de befinner sig i den obetonade position som en samordnad konjunktion av typen och gör i stort sett jämt.)

Det förefaller mig således fordra väsentligt färre ad hoc-antaganden om man antar att ock och och, i vart fall den konservativa uppsvenska som i och med inrättandet av Karl Knutssons och Sten Sture d.ä.:s kansli i Stockholm blev grunden för den svenska skriftspråksstandarden, de facto hade utvecklats fonetiskt på ett något annorlunda sätt än det skenbarligen analoga jag.

Jrgens fyra första belägg kommer från en tid då varje central standardisering av den skrivna svenskan saknades, och envar som skrev svenska utgick från sin egen munart. Att påstå att dessa representerar något som på minsta sätt går att karakterisera som "rikssvenska" är rent trams.

Yngre än än så, i själva verket. Någon helt enhetlig "rikssvensk talstandard" uppkommer inte förrän på 1850- och 60-talen i Uppsala, vad man kan begripa. Och fullgod nationell acceptans som rikssvenska fick den inte förrän med rundradions genombrott på 1920-talet.
Hypotesen att och, i en högre, andlig, Boströmsk mening har undergått samma utveckling som jag kräver dock ett antal ad hoc-antaganden, som jag har skisserat i min föregående postning.

Det var fan. I det avseendet följer ni alltså de norska nymodigheterna. Genitiv lever med starkt liv i västerbottniskan, också som prepositionsstyrt kasus. En äkta västerbottning åker inte till fjällen. Han far till fjälls.