Fenomenografi och sociokulturell teori

Goddag! Jag hoppas att jag skapade denna tråden i rätt forumdel nu, om inte så ber jag om ursäkt! Det är så att jag håller på att läsa ett par pedagogikkurser och har nu kommit till dessa två väldigt "luddiga" pedagogiska teorierna, så jag tänkte se om det finns någon här som kortfattat kan förklara för mig vad de innebär och hur man rent konkret kan använda dem i ett utbildningssammanhang, som när man exempelvis ska lära en praktikant ett visst moment inom vården?

Teorin learning by doing är som exempel rätt lätt att greppa, då teori och praktik samt handledning och reflektion hänger ihop och att kunskapen som man lär ut ska vara verklighetsanknuten, eleven måste alltså se nyttan av kunskapen, vilket skulle kunna se ut såhär när det kommer till att lära en praktikant att mäta ett blodtryck:

1) Handledaren och eleven går igenom momentet (teori)

2) Eleven får utföra momentet (praktiskt) under uppsikt av handledaren.

3) Reflektion och frågor

Men hur skulle något liknande se ut om man använde sig av de två förstnämnda teorierna?

Sociokulturell teori är inte alls luddig. Den är väldigt lik learning by doing, men går djupare. Väldigt förenklat innebär det att lära av en som är kunnigare och internalisera de nya erfarenheterna. I ditt exempel skulle det innebära att praktikanten genom att först fått hjälp av handledaren nästa gång klarar av att mäta blodtrycket själv utan att först bli visad, men med handledaren med som stöd, och till slut utan att handledaren ens är med.

.

Ja, det är nog delvis en rimlig tolkning utifrån sociokulturella perspektivet. Förståelsen inbegriper enligt teorin att världen alltid är tolkningsbar och konstitueras av interaktionen mellan människor. Utbyte mellan människor skapar ny kunskap som skulle vara onåbar annars.


Fenomenografi undersöker i korthet den lärandes upplevelser där det finns ett antagande om en oberoende yttervärld. Där spelar det en roll i hur eleven samspelar uttryck, mening och referens i det sagda.

Möjligen skulle praktikanten först behöva beskriva med relevanta begrepp vilket tillvägagångssätt som man tar blodtryck på ett sätt som man inte kan gissa sig till. Läraren behöver hela tiden "proba" dvs. ställer följdfrågor och fråga om begreppens mening och vilken funktion de olika momenten har till "objektet" utefter en hermeneutisk cirkularitet (helheten ska förstås genom delarna och tvärtom). Genom att tänka utefter "helheten" kan praktikanten på egen hand lista ut de olika delarnas funktion.

Efter det går det att se om praktikanten har internaliserat kunskapen genom att denne får utföra ett blodtryck och återigen beskriva vad den gör till läraren.

Till sist kanske läraren frågar igen om vissa delar som kändes oklara och se om praktikanten kan förklara processen.

Som du kanske ser är fenomenografin väldigt cirkulär, den rör sig hela tiden runt teori och praktik för att se hur de stämmer överens med varandra.