Namnet på utställningssalen Vita havet på Konstfack kan bytas - anklagas för rasism

Ja. Jag är ju medlem i Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Lokalens namn härrör inte på något sätt från rasistiskt tänkande eller begreppet ”vita kuben” som är vanligt inom konstvärlden, säger Sara Kristoffersson, DN-kritiker och professor på Konstfack.

Namnet Vita havet kom till i mitten av 1900-talet, när konstskolan låg i centrala Stockholm och en stor ljus sal skapades

Drygt ett år efter kulturdebatten om Vita havet på Konstfack utkommer konstprofessorn och DN-kritikern Sara Kristoffersson med boken ”Hela havet stormar”, där hon riktar skarp kritik mot skolledningen.

– Hela processen har präglats av ängslighet, säger hon.

– Hon behövde stöd och där har jag brustit, svarar Konstfacks rektor Maria Lantz.

Debatten om utställningssalen Vita havet på den statliga konstskolan Konstfack i Stockholm briserade förra året, men diskussionerna om salens namn föddes tidigare än så.

Det började med att konstnärskollektivet Brown Island, som bildades på Konstfack 2016, problematiserade namnet i sin text ”Floating in the white sea”. 2019 lämnade kollektivet in ett förslag om att döpa om Vita havet, som en del i vad de menade var en större dialog kring strukturell rasism på skolan och i konstvärlden.

Förslaget plockades upp av myndighetens ledning och arbetet drevs vidare av den interna arbetsgruppen Our spaces/Våra rum. Men alla var inte positiva. Sara Kristoffersson, DN-kritiker och professor i designhistoria på Konstfack, följde diskussionerna med växande frustration. Vårvintern 2021 bestämde hon sig för att ta upp frågan i ett debattinlägg i just DN, där hon kritiserade förslaget och slog fast att namnet Vita havet inte har något med rasism att göra.

Svaren lät inte vänta på sig. Först ut var Brown Island, som i sin replik menade att namnet snarast skulle förstås som en metafor för att synliggöra ”förtryckande och ojämlikhetsskapande strukturer”. Ett par dagar senare skrev en grupp Konstfackslärare ett svar, där man menade att Sara Kristoffersson skadat förtroendet i relationen mellan studenter och lärare. Inlägget undertecknades av sju personer, men enligt texten fanns en grupp om totalt 44 lärare på skolan som inte kände igen sig i Sara Kristofferssons kritik.


Ett år efter att debatten klingat av kommer Sara Kristoffersson nu ut med boken ”Hela havet stormar”, där hon går igenom debattens upprinnelse och konsekvenser. Hon säger att boken fungerar som en ”dissekering av en tafflig hantering” och att hon skrev den av flera skäl:

– Ett skäl var för att synliggöra hur identitetspolitiken påverkar en myndighet som ska präglas av opartiskhet, och för att visa hur hela processen har präglats av ängslighet.

Det är en kritik som hon återkommer till i boken: att skolan präglas av en sorts trång ängslighet, där avvikande åsikter ges liten eller ingen plats. Skolledningen vek sig för aktivister, säger hon i dag, ”fast man borde satt ner foten”.

Men kan du förstå varför studenterna använde Vita havet som en symbol för en bredare diskussion om rasism?

– Ja, det ingår i studentrollen att ifrågasätta och utmana konventioner. Däremot kan man fråga sig om ledningen ska lägga sig platt för alla initiativ som studenter kommer med. Det blir en principiell fråga: vad händer om upplevelser hela tiden får styra?

Kritiken i boken handlar också om hur Sara Kristoffersson blev behandlad efter att hennes DN-artikel publicerats.

När andra lärare på skolan skickar mejl till studenter och samlar ihop namnunderskrifter som fördömer Sara Kristofferssons text upplever hon att hon utsätts för en mobbningskampanj – och att hon inte får något stöd från ledningen. Först en vecka senare skriver Konstfacks rektor Maria Lantz att hon avråder från ”namninsamlingar gentemot en person på en arbetsplats”. Samma dag skickar rektorn ett mejl till lärarna i namninsamlingen, där hon manar till tillförsikt och avslutar med en hjärtemoji.

– Att så många går samman mot en person som påpekat att ett namn saknar rasistiska konnotationer, att det kan ske på en skola, det är knappast ett friskhetstecken. Vi måste kunna enas om att sådana mobbningskampanjer är fel, säger Sara Kristoffersson.

Facket kopplas in, men en utredning av en advokatbyrå slår ändå fast att ingen mobbning skett. Sara Kristoffersson ifrågasätter slutsatsen, men driver inte frågan vidare annat än i boken.

Hur ser din arbetssituation på Konstfack ut i dag?

– Jag har goda kollegor och bra kontakt med studenterna. Men varken ledningen eller den överväldigande merparten av lärarna har bett om ursäkt, i stället kom man fram till att jag skulle tillrättavisas. Jag tänker att det för Konstfacks ledning är hög tid för självkritik.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Konstfacks rektor Maria Lantz att hon beklagar ”Kristofferssons upplevelse av Konstfack som en arbetsplats med allvarliga arbetsmiljöproblem”. Samtidigt menar hon att hon kunde ha hanterat situationen annorlunda.

– Jag borde ha reagerat snabbare när jag fick reda på att namn samlades in. Insamlingen satte henne i en utsatt situation där hon behövde stöd och där har jag brustit, säger hon till DN.

Varför dröjde det?

– Jag bromsade för att vara säker på att jag sade rätt. Som myndighetschef ska jag ha goda skäl innan jag kritiserar medarbetare som deltar i den offentliga debatten.

Maria Lantz medger att hon inte borde ha avslutat mejlet till lärarna med ett hjärta, men betonar att hon som myndighetschef ska stötta alla medarbetare – även om hon inte står bakom deras agerande.

Sara Kristoffersson menar att hon utsattes för en mobbningskampanj, borde ni sett allvarligare på det som hände?

– Vi tog allvarligt på saken och tillsatte en utredning. Vad den kom fram till juridiskt är en sak. Sedan finns etiska frågor kopplade till det inträffade, som vi jobbat med i dialogsamtal och kompetensutvecklingsinsatser.

I Aftonbladet skriver Maria Lantz också att det i ”Hela havet stormar” finns saker som hon upplever som vantolkningar. Det ifrågasätts av Sara Kristoffersson, som menar att samtliga citat och påståenden i boken är belagda.

Vad är det för vantolkningar?

– Ibland lyfter hon fram enskilda citat ur längre mejl, och det har hon rätt att göra, men det är inte hela bilden, svarar Maria Lantz.

Hon delar inte Sara Kristofferssons bild av att Konstfack präglas av en tystnadskultur.

– Det är klart att det finns en risk att folk börjar tycka samma, säger hon. Men det är därför vi hela tiden måste ställa de kritiska frågorna och analysera normer. Det är något vi jobbar aktivt med.

Hur påverkar boken Sara Kristofferssons framtid på Konstfack?

– Det är min och hennes närmaste chefs ansvar att se till att hon känner sig välkommen. Jag ser inte att det ska vara problematiskt.

I slutänden ändrades aldrig namnet på utställningssalen. Den heter fortfarande Vita havet. Men Maria Lantz ångrar inte att förslaget om namnbyte togs upp.

– Nej, när en grupp studenter lägger fram ett förslag med syfte att motverka strukturell diskriminering ska Konstfack ta det på allvar, då kan vi inte på förhand avfärda det.

Sara Kristoffersson menar å sin sida att Konstfack är ”den största förloraren i den här berättelsen”.

– Det här är ett avskräckande exempel på vad som kan hända den som ifrågasätter. Det skapar inte direkt lust till samtal och kritik bland studenter.

Var det värt att dra i gång debatten?

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här, och det är klart att det har varit jobbigt. Men jag ångrar inte att jag skrev artikeln, för den har blottlagt saker som behövde blottläggas. Jag är nöjd med min insats. På ett plan är jag ett offer för identitetspolitikens framfart, men jag vek inte ner mig.