Säger man "den blåa ytan" eller "den blå ytan"?

Vad som låter naturligt är inget kriterium för vad som är rätt i språk. Tänk på att danska kan vara rätt i Danmark, men det kan inte vara naturligt att behandla sitt talorgan som en dansk gör.

Huvudsaken är att man, av rädsla för konsonantbortfall, inte hyperkorrigerar till *det blåda huset, i analogi med det röda eller liknande.

Dock hävdar jag att t.ex. "de blå hus" är det rätta alternativet i pluralis.

Även "de blå husen" är korrekt.

Ja, det krävs egentligen lite mer kontext för att avgöra det. Ett exempel där bestämdheten växlar:

De blå hus som ligger vid vattnet är stora.
De blå husen (som ligger vid vattnet) är stora.

Notera parentesen (komma kan här ha samma funktion). I det första exemplet är bisatsen restriktiv, och då bör det inte vara bestämd form (åtminstone inte i vårdat skriftspråk).

Jag menade närmast att adjektivet "blå" inte fordrar ett "a" i pluralis. (liksom "blåa")

Javisst, men de blå hus är ju inte korrekt i sig, men det kan bli korrekt om man har bestämd form på substantivet alternativt har en restriktiv bisats efter. Det var bara det jag ville belysa.

Vad är mest korrekt enligt er, "den blå himlen" eller "den blåa himlen"? Eller har ni några helt andra förslag på när man ska beskriva hur blå en himmel är?

Den blå himlen låter som ett fint namn på en ärevördig indian.

"Den blåa himlen" skulle jag säga.

- Det är allt en blå himmel, den där blåa himlen.

Båda är rätt, men det kan uppfattas som att det råder en stilskillnad mellan dem. Svenska Akademiens språklära skriver så här: