Dryg personal i musikaffärer?

Om man inte gillar att lyssna på folk som försöker spela Stairway to Heaven
så är det ju ett jättebra och naturligt yrkesval att jobba i en musikaffär.

Typ lite så här?

https://youtu.be/Tp6fIMKNJ78

(Gillar dock Inte Schyffert)

Det finns andra jobb. Städjobb eller hemtjänst är ett par exempel. Sök dig dit så slipper du lyssna på Stairway to heaven.

Dessa misslyckade artist-wannabes har drömt om att andra ska se upp till och bli imponerade av dom.
Men nu får dom faktiskt chansen att (åtminstone få försöka) briljera för (och trycka ner) fullständiga nybörjare
som kommer in i butiken.

Vill man som kund ha bra service är tricket att försöka bekräfta personalens fantasifulla och förljugna självbild.

-Du verkar kunna det här!
-Wow! Hur gjorde du det där? (När du provspelade gitarren åt mig i en halvtimme med för mycket dist.)
-Hur lång tid har det tagit för dig att bli så bra?
-Du som är så bra måste väl ha hur lätt som helst att få en massa gig?

(Näe förresten, hoppa över den där sista frågan.)

Nu var det ganska länge sedan jag arbetade med att kränga keyboards och gitarrer. Och visst, många kollegor kände nog att det blev en ”dead end” att arbeta med att sälja instrument, då många av oss hade en brinnande passion för musik. Andra såg det som ett sätt att växa upp, bygga ett nytt nätverk, bli bättre försäljare eller nerda ner sig i reparationer/renovering av instrument. Andra gick vidare till Samhall.

Själv slog jag igenom med min musik. Livnärde mig uteslutande på det, spelade över hela världen i femton år, blev rik, blev döv, växte upp och jobbar nu på Samhall.

Ja det är nog så. Självcentrerad och dryg personal som tycker sig ha rätt att vara otrevliga mot kunder som inte spelar rätt musik.

Sådan personal borde gå i terapi för att bearbeta sin bitterhet över att inte ha lyckats själva i musikvärlden.

haha inte l'st tråden men ja e berädd h¨ålla med här INGEN verkar skaffar en musikaffär med primärsyte att sälja instrument och förgylla framtiden med musik ock männsklig glädje... mer försurade inndivider får man leta hårt efter . Verjar ligga nån osynlig kuukstatus i att kränga instryment, visst han säljer inte sina goda råd till vem som helst, dom där ser direkt att du är nobody din pengar är inget värd inte därför man öppnar en sån affär, förstår du noll status har du?

De som jobbar i en musikaffär gör det av en av följande anledningar:
1. De har misslyckats som musiker och kan inget annat.
2. [vakant alternativ]
3. [vakant alternativ]

Självinsikten av detta gör dem deprimerade. Behovet av att visa att de faktiskt kan något, och inte bara råkat få jobbet gör att de framstår som väldigt dryga.

Men nej, din tönt. Extremt löjlig oneliner. Jag har upplevt exakt samma sak som TS under alla år och vänner säger samma sak. Det handlar snarare om uttråkade anställda/ägare som ser ner på folk som de antar är där för att provspela och jamma. Du dyker upp som ett troll i varenda tråd på fb. Skaffa dig ett liv, seriöst 🙄

Det här var en bra observation från TS. Jag minns tydligt känslan av att inte vara välkommen när jag kom till den lokala musikaffären med farsan för att köpa min första trumpet som 9-åring. Sedan dess har det inte blivit bättre. Det är alltid en oskön stämning i dessa butiker. Det känns som att man är där på nåder och att hästsvansarna bakom disken anser sig höra hemma som kompmusiker till ”The Boss”...

Jag får också hålla med TS. Det ska sägas att jag inte varit i sådär jättemånga musikaffärer, men de jag varit i har oftast haft en personal som antingen betett sig småskumt eller allmänt drygt. Man får nästan känslan att man inte har där att göra då man inte är en professionell musiker, som att de har bättre saker för sig än att slösa tid på en äcklig amatör.

Förstår att de säkert får uppleva en hel del jobbiga kunder som inte kan något om musik, att de blir trötta efter att fått höra "Smoke on the water" för tioende gånger när Liam 13 ska köpa sin första nybörjargitarr. Men samtidigt är det ingen ursäkt att vara dryg.

Kan inte säga att jag upplever samma sak i andra butiker, i så fall bara som undantagsfall.

Jag tror det är där det sitter. Många fackbutiker som inte är nischade mot den breda allmänheten kör ofta exakt samma stuk. Som mer insatt än Svensson men ändå långt i från proffsen känner man sig direkt lite obekväm när man kommer in i den typen av butiker. Den som står bakom disken ska gärna också göra sig lite rolig över att man använder någon felaktig term allra helst med ett helt hov av stamkunder runt omkring som små skrattar med lite grann.

Det är lite som att man måste bevisa att man har tillräcklig koll och förtjänar att handla i butiken. Men efter något år när man börjar bli igenkänd brukar det vända och man får ofta avsevärt bättre hjälp och ett mer ärligt bemötande än hos butikerna där personalen skickas på säljkurs tre dagar/månad och man börjar uppskatta atmosfären.

Min analys är att den där "anti-sälj" attityden snarare bottnar i osäkerhet parat med en kultur i företaget som ägaren själv till 99% skapat än medveten dryghet eller bitterhet hos den enskilde medarbetaren.

Personal i musikaffärer och fackbutiker etc är ofta mer konstnärssjälar och hantverkartyper som inte alltid har säljet i sig. Man behärskar instrumenten och dom nischade produkterna till fullo men har kanske lite lägre social kompetens och i stället för att blotta det lägger man sig till med en attityd.

Nu är ju motsatsen att möta en sälj-robot på dressman sju resor värre men jag tror ändå många företagare och butiksägare skulle tjäna på att försöka skapa en något mer serviceinriktad kultur i företagen och framförallt på att lägga någon timma på att introducera ny personal på ett sätt så att dom blir mer kund/lönsamhets fokuserade och känner sig tryggare i att vara mer tillmötesgående.


Underfundigt men inte desto mindre sant.