Matfascister - tråkiga/inskränkta eller bra i en vilsen värld?

Stöter ibland på matfascister som snabbt tillrättavisar matglada och experimenterande människor som kanske avviker från "de heliga recepten" lite - undertecknad inkluderad.

Carbonaratrådarna här är bra exempel. Vad gör det för nytta att ge en verbal pungspark till folk som faktiskt tycker att en gräddskvätt eller ett par små kapris ger en extra dimension till en Carbonara?

Eller folk som avviker det minsta vid kryddningen av en s k klassisk råbiff?

Eller folk som avviker lite från den klassiska Wienerschnitzelns tillbehör - eller Gud hjälpe - använder fläskkött och kallar det Wienerschnitzel?

Vad är dom rädda för? Folk som utvecklar matlagning - för det gör man om man skruvar lite på ingredienserna - så att rätterna passar bättre i deras gom?

Är det så att fascisterna håller oss otrogna på "den rätta vägen" när vi sidsteppar för mycket? Eller kickar beteendet in vid minsta lukt av en endaste "felaktig" ingrediens?

Jag finner att min matlust och lust att testa varianter av rätter avtar kvadratiskt med tillrättavisande inlägg från dom här mat-talibanerna, både här och IRL.

Hur ser ni på det?

Det som möjligen är snäppet dummare än att utöva matfascismen är väl att lyssna på matfascisterna.

Lyssnar sällan på dom, rycker mest på axlarna :-) - om det var mej du menade.

Dom stör mej mest för att dom fördärvar diskussionsklimatet för dom experimenterande.

Bra logik

Nu är ja ingen av de där matfasicisterna men jag kan förstå att de anmärker, det är så att ju längre bort man kommer från originallandet med en maträtt så förändras den dels genom att man har en annan smakpalett än ursprunget.

Vad är rätt eller fel ta svenska köttbullar det finns lika många varianter som det finns familjer alla är rätt även om de skiljer sig lite från varandra.

När jag hittar något nytt och spännande att tillaga så försöker jag hitta ett recept som verkar vara det enklaste om man sedan tittar på övriga recept så ser man en viss utveckling och oftast blir det väldigt bra och gott.

Nä de är bara snobbar som bara klagar för de har förmodligen så dålig fantasi och smaksinne att de måste hålla sig slaviskt till ett recept.

Vad som sedan smakar bra och passar ihop är en annan sak och subjektivt.

Problemet är inte vad folk hemma hittar på för konstigheter när det gör en försvenskad carbonara utan att restauranger med italienska flaggor och italienskt-klingande namn serverar mig gräddsoppa med bacon och överkokt spagetti när jag beställt Carbonara.

Denna försvenskade ”carbonara” har ungefär lika stora likheter till originalet som Buffalo Wings har till surströmming.

Hade restaurangen varit ärlig hade det här inte varit ett problem. De hade kunnat skriva gräddpasta med bacon på menyn så hade jag som kund undsluppit att bli förbannad.

För mig och för alla jag känner är det lättare att säga ”jag tänkte göra en pastasås med bacon och kapris” än att säga ”jag tänkte göra en carbonara, men ta bort guanciale och istället lägga i bacon, grädde och kapris”.

Det finns klassiska, vedertagna maträtter, med vedertagna ingredienser och tillvägagångsätt.
Varför envisas med att vara barnsligt rebellisk?
Varför inte respektera arkitekten?
Varför är det svårt för dig att säga ”baconsås”?

För mig handlar det om att bevara och skydda vedertagna namn på maträtter och ingredienser.

Om man t.ex tar falukorv så har vi mer eller mindre en gemensam bild av hur korven ser ut och smakar. Om vi i stället börjar svänga oss med uttryck som "falukorv av choritzo-typ" så tappar ordet falukorv betydelse, det blir till slut ett generisk uttryck för korv.

Och samma sak med t.ex skomakarlåda. Om man säger skomakarlåda så får i alla fall jag en klar bild av både ingredienser och hur det bör smaka. Men om man börjar tumma på det ursprungliga receptet och byter ut biff mot falukorv, rödvin mot tomatpuré och tar bort sidfläsk och i stället tillsätter grädde har du en helt annan maträtt. Din skomakarlåda har blivit en stroganoff.

Det hela handlar egentligen om att ha en gemensamt språk. Om du säger Carbonara om något som andra inte uppfattar som en Carbonara blir det bara förvirrat, vi har inte en gemensam förståelse för vad ordet betyder och det är upplagt för missförstånd.



Konsekvensen är att "Wienerschnitzel" tappar sin betydelse. I stället för att enbart säga wienerschnitzel är du tvungen att börja säga "wienerschnitzel på kalv" eller "wienerschnitzel på fläsk".

Och om du börjar tumma ännu mer på det ursprungliga receptet så har snart din wienerschnitzel förvandlats till en piccata milanese. Och vi har en situation där både wienerschnitzel och piccata har blivit samma sak: en slarvig benämning på panerat och stekt kalv/fläsk/kyckling med valfria tillbehör och kryddning.

Kebab är ett sånt exempel. Lite strimlat kött, strips och en vit sås = kebab i sverige.

Dåligt exempel.
Kebab betyder egentligen bara ”grillat kött” och finns i massor av varianter.
Det du kallar ”kebab i sverige” är ett exempel på hur kebab kan serveras.

Wienershnitzel ska tillredas och serveras på samma vis var du än beställer den.
Kebab ser helt olika ut om du frågar en turk respektive en libanes.

"Varför inte respektera arkitekten?"

Jodå, det gör jag, tycker jag. Jag håller mej nåtsånär inom ramarna, men lägger kanske till en liten detalj och ändrar ett mått här och där.

Har ni klurat på att det finns regionala varianter på arkitektur (Carbonara i det här fallet)?

Sen finns det säkert lika många varianter på en Carbonara som det finns husmödrar i Italien, liksom det finns miljoner varianter på Cevapi på Balkan?

Grunden för rätten respekteras förmodligen i alla varianterna, men detaljerna varierar. Jag tycker bara det känns så poänglöst att hävda det i STEN HUGGNA receptet som DET ENDA RÄTTA när nån svävar ut lite.

Nån som såg Sveriges Mästerkock häromdan, när det gjordes Toast Skagen? Då måtte ju ett par av er originalkramare fått hjärnblödning :-)

Men hur kan någon alls märka att du sidsteppar? Om det inte är så att du absolut måste berätta att du sidsteppar, det är fascistiskt att skryta om sin matlagning